Då tackar man ja va?

Det gjorde i alla fall jag. Så idag har du och ganska många andra kunnat läsa om mig, bloggen, löpningen, min fantastiska humor och mitt nya liv som veckopendlare i GP:s papperstidning. Jag har inte sett artikeln själv, eftersom det har visat sig helt omöjligt att få tag på en GP i Uppsala. Är jag snygg? Till och med het? Säger jag sjukt bra grejer? Ja, det är frågor som fortfarande pendlar i mitt huvud nu när vi går mot kväll.

Jag har jag vetat om det här länge. Ändå är jag fortfarande lika frågande, som när jag fick det där mailet för några veckor sedan och var tvungen att dubbelkolla med X källor i bekantskapskretsen ifall att någon drev med mig. VARFÖR?!

Det värsta eller bästa, beroende hur man ser på det, är att detta inte är sista gången ni är tvungna att se mitt tryne och höra min röst i ett mediasammanhang den närmsta tiden. Jag vet redan om ett tillfälle till. Kanske två. Tack och lov i en lite mindre upplagor. Jag vill inte trötta ut Sverige.

Det är tur att jag är en 31-årig och mogen kvinna, som absolut inte tycker det är häftigt att vara kändis.

En liten löptur på det här då kanske? OBS! Jag skriver ej autografer under träning, men kom gärna förbi på en kopp kaffe efteråt så signerar jag din bringa alternativt annan kroppsdel.

Trots all denna mediala uppmärksamhet idag så är det faktiskt någon annan än jag själv som upptagit stor del av mina tankar. Kärlek är lika viktigt varje dag. MEN! Nu när jag lever i en annan stad än min älskling under veckorna så vill jag bara säga – OLA DU ÄR MITT HJÄRTA! Jag saknar dig. Här får du två kottar med attityd i present.
Tweet