månadsarkiv: januari 2012

Siffrorna alla har väntat på

Postat av
3

Januari har: 31 dagar
Sjukdagar: 4
Skadedagar: 2 (blåsor under fötterna…)
Vilodagar på grund av likstelhet: 1
Spinningpass: 2
Besök på gymmet: 1 (orsaken till likstelheten)
Renodlade terrängpass: 3
Intervallpass: 2
Längsta passet: 53.5 km (Idioti!)
Bästa noteringen i träningskalendern: ”Usch! Allt kändes bajs och det luktade bajs.”
Mental status: Stabil
Humor: Mer än vanligt

Har jag glömt något? Ja just ja!

Antal löpta kilometer: 274

Hade varit nöjd med tvåsiffrigt, så min första månad som seriös är med beröm godkänd, speciellt med tanke på att jag hunnit vara sjuk också. Minns det knappt längre… Dagarna tickar på.

Om jag känner mig bekväm med att bokföra och outa min träning på det här sättet?

Absolut inte!

Godnatt vänner.

Bild från årets och januaris längsta pass.

Det finns en första gång för allt

Postat av
1

Ikväll till exempel, den 31 januari 2012, är första (och kanske sista) gången jag kan göra en månadssummering av min träning. Jag ser fram emot den med skräckblandad förtjusning. Har hittills bara räknat ihop sjuk- och skadedagarna eftersom jag inte planerar att bli nå mer sjuk och skadad innan den här månaden är slut. Allt annat är fortfarande öppet. Och jag tänker göra summeringen ur mitt eget perspektiv – feelgoodperspektivet – eftersom det är årets stora mål. Om jag glömt att nämna det, så gör jag det nu då.

Siffror ni kan räkna på:
Sjukdagar: 4
Skadad: 2

Jag vet att jag sprungit en bit över 25 mil, men förmodligen inte nått upp till 30…

Vad kan ni utläsa hittills? Är jag en vekling?

Eftersom det är så jävla kallt ute bjuder jag på lite gammal varm sommarsvett.

Iskallt Hellström. Iskallt.

Postat av
Svara

Jag fattar inte alltid varför jag gör det här. Dessutom är jag lite halvbra på det, ur en dekadent och rödvinspimplande motionärs synvinkel alltså.

Ikväll var det kallt. Säkert tio minusgrader. Alltså, precis som för alla andra här i krokarna som var ute och sprang. Men mig är det alltid lite extra synd om. Så att ni vet.

Jag gjorde det enda rätta. Avverkade passet snabbt utav bara helvete. Det gäller att göra avståndet till duschen så kort som möjligt.

Nu kanske ni tycker att jag är lite negativ va? Fast jag bidrar gärna med det. Det är ett perspektiv som ofta saknas. Ni vet ju att jag egentligen är en träningsnörd utav rang. Som inte kan överleva en vecka utan att slicka i mig min egen svett från överläppen. Men ändå.

Ikväll är jag negativ för att jag kan. För att det är tillåtet. För att det är bra att stoppa ner huvudet i en tunna och skrika ett ångestskri emellanåt. Sånt är livet.

God natt solstrålar!

Olalöpning två dagar i rad

Postat av
2

Förutom de två löpturer vi har tagit i helgen så har vi mestadels spenderat vår tid i sängen. Hör hur ni drar efter andan nu. ”Mia, give us the details!”. Okej då… Vi har sett typ hela säsong ett av TV-serien Heroes. Thats it. Över 20 avsnitt. Förutom detta har vi också hunnit med en hel söndagsförmiddag framför Vinterstudion och SM-tävlingarna samt långloppet Marcialonga. Very well done Mia och Ola. Inte alla människor klarar en sådan grej på en helg.

Igår kväll var det ytterst välbehövligt att komma ut och träffa folk. Våra vänner som bor ca två minuters promenad från oss bjöd på hembakade kanelbullar och hallongrottor.

Löpningen då? Well. Det var extremt motigt att komma iväg både lördag och söndag. Göteborg är inte så där fantastiskt just nu, rent löparmässigt alltså. Isiga partier drar ner kilometertiderna rejält och ni vet ju vad jag tycker om det.

Lördag: Den klassiska ”Över broarna”, 16 kilometer från dörr till dörr. Det var inte alls så vackert som det brukar utan mest grått och kallt. Jag blev bajsnödig ganska tidigt och längtade hem.
Söndag: Ola tog mig med på ett kuperat äventyr i krokarna kring sitt jobb. Det var meningen att vi skulle leka med farten, men andningen var inte med mig och jag fick kasta in handduken och hålla händerna ovanför huvudet för att ta igen mig. 13 km finlir alltså, vilket ändå är att betrakta som bättre än noll.

Pust. Förra veckan var verkligen hejkonbejkon vad gäller träning. Lite här och lite där. Inte ett enda alternativt träningspass. Mer oplanerat än vanligt. Tröttma efter långa arbetsdagar och fruktdrinkar. Svårt att motivera mig. Totalt 61 kilometer. Lugn, ska öka snart…

Men utöver träningshejkonbejkon så har jag haft det helt grymt! Fast det skulle jag skriva mer om i en annan blogg om jag hade haft någon. Det här är faktiskt en träningsblogg.

Stilstudie på Mia och Ola.
image
image
image
image

Veckans hittills bästa pass…

Postat av
4

smackade jag in med start 06.15 denna morgon.

Väldigt oväntat. Kan inte påstå att jag var särskilt sugen på att ställa klockan igår kväll (ZZZZZZZZZZ 21.00). Jag var också totalt osugen att gå upp i morse. Ännu värre var det att tråckla på sig understället.

Men så fort jag kom ut på gatan bjöd Uppsala upp till löparfest. Strax under nollan på termometern och ett tunt lager pudersnö. Tack för det. Knappt 10K. Nu har jag bråttom.

Ni börjar känna igen den här mössan nu va?
image

Som ett 40 timmar långt högpulspass

Postat av
1

Den här arbetsveckan är en sådan. Inte en lugn stund och jobbgrubblerierna följer med mig ner i sängen. Tänka på artiklar som ska skrivas. Annonser som ska produceras. Deadlines som ska hållas. Relationer som ska vårdas. Tänka på allt det där som man är tvungen att prioritera bort. Dålig sömn och svårt att koppla av. I och för sig mycket och god mat, kollegorna från heaven och ett och annat restaurangbesök med fruktdrinkar. Så nej jag klagar inte ändå.

För har man det bra utanför stressen, är högtrycksperioderna faktiskt stimulerande. Känner mig som queen of fuckin everything varje dag jag kommer hem.

Men det ska bli skönt att komma hem till Göteborg imorgon. Springa långpass, kuta intervaller och gå på gym. Ni vet sånt där man gör när man är ledig. Ett långpass är ju ungefär som att ligga i framstupasidoläge och samla energi.

Ikväll ska jag också samla energi, fast ett långpass hinner jag nog knappast med. En fin och lite kortare löprunda i nysnön däremot, som jag kombinerar med att hämta ut tågbiljetter – ja det vill jag ha! Ångrade mig.

Till vänster ser ni en bild på mig när jag åker tåg. Jag ser med andra ord ut så där väldigt ofta. Frånvarande, sval och skör. Som en vindpust längs med rälsen. En vän kraft som rätar ut solkurvor. Med en blick som spränger snövallar.

Ja ni fattar.

Löparskorna vill vila

Postat av
2

De sa det igår efter avslutat pass faktiskt. Era veklingar, tänkte jag. Så nu måste jag göra mina löparskorna till viljes och också vila. Typiskt. I min välplanerade träningskalender som sträcker sig en dag framåt så går det inte för sig med sådan här spontanitet.

Fullt ös medvetslös under dagen på helt andra sätt. Sen kommer kvällen och den heter någonting jättekonstigt. Det stavas KOH PHANGAN. Tror jag.

Då vi öppnade 1994 hoppades vi kunna servera en liten resa till paradiset.

Bra copy där. Lättsålt till mig. Behöver definitivt en smak av paradiset.

Bild överflödig. Har ändå ingen på Paradiset vad jag vet.

Rödblommig? Jag?

Postat av
1

Det är inte lika tydligt på den här bilden, som när jag tittar mig i spegeln i badrummet. Kinderna ser ut att fått en sjukdom. Knallröda, bultande och stickande. Fast vi säger att det är fresh att vara rödblommig va? Ju rödare desto bättre och högre status.

Jag har varit ute och njutit snö, till jag inte orkade njuta den mera. Fint att det går att springa i skogen på upptrampade stigar utan pannlampa. Snön gör liksom jobbet. Leder min väg framåt. Och benen får slita.

Finns inte mycket tid över den här arbetsveckan, men den lilla tid jag har försöker jag spendera i löparskor utanför citykärnan. Antalet löpta kilometer vann över antalet arbetade timmar idag också, trots några timmar jobb för mycket.

Koka ägg på mina kinder…image

Balanced monday

Postat av
2

Äh skämta bara. Här har det inte varit mycket balans kan jag lova. Snarare karusellkänslor och en pyrande ångest. Någon som läser den här bloggen som jobbar med stora trycksaksproduktioner? Jag brukar inte göra det så ofta längre, har mer och mer gått över till att arbeta med webb. Dels för att webb är mycket coolare än trycksaker och dels för att jag kan ändra hur många gånger som helst när det blir fel.

Skulle jag råka skriva BAJS med stora bokstäver här så kan jag ju liksom ta bort det imorgon eller vilken dag som helst. Råkar jag däremot skriva BAJS med stora bokstäver i en trycksak på över 300 sidor som trycks i X tusen exemplar, ja då skulle det kosta typ en årslön att göra om. Så INTE värt.

Nu har inte jag ansvaret för den stora delen i dagens trycksak (det finns andra superstjärnor/toppkollegor till det), men det har gjort mig lagom skitnödig ändå att ansvara för en liten del av den. Att dessutom hålla 17 andra bollar i luften samtidigt som man sitter och korrekturläser gör det lite extra skakigt och NOT BALANCED AT ALL. Tur att jag har mycket humor… Och thank God it is Monday.

En insyn i min jobbvardag. Tufft. Det får ni inte så ofta. Vad jag skulle komma till egentligen var dagens walk-in-the-park-löppass. Ni vet ett sånt där som knappt finns eller känns, men som man bara gör. Kompenserade knappt tio timmars jobb med 11.5 km fridfull löpning i 5.28-tempo med snö under skorna hela vägen. Det var så mysigt ska ni veta. Önskar att ni hade kunnat vara med mig allihop!

10 jobbtimmar mot 11.5 kilometer – löpningen vinner alltid matchen.

Godnatt vänner.

En gammal bild på snö. Orkade inte ta någon ny ikväll. Det var typ samma.

Mia och hennes rövarhistorier

Postat av
1

När jag var liten hade jag, precis som nu, jättebra fantasi. Hittade på sjukt coola grejer, som jag berättade på lekis för mina fröknar och kompisar. Givetvis trodde jag att alla köpte allt jag sa. Vad skulle det till exempel vara för konstigt med att jag och pappa varit ute och jagat älg mitt i december och dessutom släpat hem älgen för hand helt själva? Helt naturligt, tänkte jag i mitt lilla sexårshuvud trots att lekisfröken rynkade på ögonenbrynen och var tvungen att konsultera min mamma i ärendet vid ett senare tillfälle. Vad väger en älg? Några kilo va? Och det är väl helt okej att skjuta dem när man ser dem?

Tror att detta har straffat sig. Eller belönat sig, beroende hur man ser på det. Nu händer de där grejerna på riktigt. Och hur mycket jag än försöker förklara dem, så hör jag att det låter som rövarhistorier när jag återberättar dem. Jag tonar till och med ner ibland. Tänker att om jag berättar det där som det verkligen var så kommer ingen att tro att det är sant.

Igår till exempel agerade jag både brottsbekämpare och superhjältinna. Det bara hände i en helt vanlig butik att jag var med och tog fast en tjuv sådär på kvällskvisten. Ach. No biggie. Nothing to see here. Just using my superpowers.

Det jag vill säga egentligen är att det ni läser i den här bloggen sällan är sant. Det är nedtonat. De riktiga godbitarna har jag liksom plockat bort för att ni inte ska tro att jag är helt dum i huvudet.

Men Ola, han är i alla fall min kille. Och igår sprang jag i snö i Göteborg. Helt sant!
image