Det här med att springa längre än marathondistansen är ju verkligen inte min grej. Egentligen. Min rastlösa själ, som gillar att riva av saker snabbt och effektivt, är redan lätt nervös. Ultratempo. Långsamma och behärskade steg framåt. Den ena foten framför den andra i flera timmar.

*shiver*

MEN. Om mitt sällskap är så trevligt som det verkar och energin räcker hela vägen fram så kommer det ju att gå hur lätt som helst. Det vet jag. Och jag är inte dum. Tänker sysselsätta mig med saker på vägen. Som att fotografera och lägga upp tuffa bilder på Men Mias facebooksida och kanske twittra lite i steget.

Så står vi åter framför en sådan här dag då jag ska försöka leka ultra.

Heja…

Har stoppat ner lite av varje i löparryggsäcken. Längtar redan till första pausen.
Tweet