1. Jag har ont i rumpan. Eller inte i själva rumpan, men i höger skinka. Till och med promenader gör ont efter ett tag. Så har det varit i två veckor nu. Borde såklart kolla upp det, men avskräcks av att någon eventuellt kommer att säga ”bend over” och därefter börja massera ändalykten på mig :S

2. Jaja… Sluta gasta! Det blev lite för mycket i Juli. Att först springa Jubileumsmaran på 3.30 trots dålig form och lite sjuka kvar i kroppen för att därefter kasta sig in i en O-Ringenvecka i ännu sämre form, stuka foten och åka på matförgiftning. Det straffar sig. Oh ja.

3. Jag är THANK GOD bra på att vila och gilla läget så här i efterhand. För vad spelar Lidingöloppet i september för roll när kroppen inte känns okej just nu? Lugn som en filbunke är jag och låter detta få ta sin tid om det så tar hela hösten. Och vintern.

4. Det här är andra gången det här året, som jag hamnat under isen utan att göra något speciellt. Har tränat måttligt, ätit mina grönsaker och… Ja vadå? Det vet jag inte. Tackar Gud för Niferex som ger mig järn och gör att jag bajsar svart.

Det har som sagt varit lite tyst här i sommar. Gillar inte att älta krämpor utan väljer att bara leva istället. Har så attans mycket annat att fokusera på, trots att jag då och då de senaste månaderna har saknat känslan att ge mig ut på ett pass och känna mig stark. Det finns liksom inte. Kan inte ens minnas känslan.

Förutsättningar. Det är det enda man verkligen har och så här är det just nu.

Funderar på om jag har fler bekännelser. Var ju lite kul det här. Återkommer.Tweet