Det är när bakslagen kommer och svagheterna visar sig, som det helt plötsligt finns massor med tid att stanna upp och tänka efter. Just nu tänker jag jättemycket. Både på möjligheter och begränsningar. På sånt som känns värt och ovärt. Tankarna handlar till viss del om löpning och min mediokra motionärskarriär, som ändock betyder väldigt mycket. Jag tänker på förra årets fokus under våren med långpass varje helg, minst 60 löpta kilometer per vecka och 3.21.41 på Stockholm Marathon med mer kvar att ge. Lättheten, snabbheten, uthålligheten och hur roligt det var och hur motiverad jag kände mig precis hela tiden. Allt annat jag presterade ifjol fick jag på grund av satsningen jag gjorde mot just den där maran. För sen började det gå utför. I perioder ville jag jättemycket. Andra perioder inte alls. Dock alltid med en fin tid, en tävlingsvinst, prispengar, pallplats eller ett nytt PB som belöning. I slutänden blev det värt hur det än hade känts på på vägen dit.

Så blev det 2012. PEPPEN kring jul och i januari med massor med mil och ett träningspass på 53 kilometer. Nemas problemas. Sen PANG. Tomhet. Svaghet. Personliga händelser som satte sina spår och vände fokuset åt annat håll. Känslomässig och fysisk berg-och-dal-bana. Skräll på Göteborgsvarvet med nytt PB. Måste ha berott på solhydraterna och de starka fruktdrinkar jag inmundigade under två veckor på Gran Canaria…

Därefter en släng av ny motivation inför Jubileumsmaran den 14 juli. Då kom sjukdomarna. Två långvariga i framstupa sidoläge. Kroppen ställde därefter upp på ett Marathon på nåder och gjorde det ganska bra. Om inte annat så var jag galet lycklig efteråt. Det kändes värt igen, trots att jag helt ärligt kan säga att jag inte återhämtat mig ordentligt förrän typ nu.

Den här veckan har jag känt mig stark igen. Har förvisso haft ont i ena skinkan, men energin och kraften är tillbaka. Men. Jag tänker fortfarande jättemycket. Både framåt och bakåt. På varför och för vad benen ska få springa. Var jag vill att de ska bära mig?

Shit. Det är inte enklt att vara motionär nu för tiden. Få sticker ut och springer regelbundet för att må bra. Nej vi motionärer, som aldrig kommer att tjäna miljoner på vår löpning, har numera högt satta mål och springer alltid för PB. Även jag bär denna smitta, som verkar vara på gott och ont för de flesta. För mellan raderna kan vi nästan alltid utläsa en stress och press, som jag tror att motionärer har undkommit tidigare.

Egentligen skiter jag ju i vad andra gör. Och jag tror att jag är en av de lyckligt lottade, som inte påverkas alltför mycket och kan behålla distansen. Men ändå. Varför springer jag? Och vart är jag på väg?

Det här med att finna glädjen i en lugn jogg på fem kilometer och känna sig helt nöjd med det. Det är något fint. Precis det upplevde jag idag. Tweet