Jag joggade iväg från Heden mot Slottskogen. Två kilometer transportlöpning i bekanta kvarter innan själva orienteringen tog vid. Det började bra med måttlig kupering och snorenkel orientering. Tänkte att jag kan ju varje hörn på den här jätteparken med tanke på alla boxar vin jag intagit här. Kanske har jag helt enkelt blivit för full vid dessa tillfällen, för helt plötsligt började orienteringsmissarna, små som stora, komma på löpande band. Sprang bland annat nerför Säldammsbacken (ni som sprungit Varvet vet vilken jag menar) bara för att komma till dess botten, inse att jag sprungit fel och få springa upp igen parallellt med backjävuln. Aaaaaaah. Jobbigt! Hade också underskattat kuperingen i det stora hela. Denna förmiddag har jag glidit på sluttande bergväggar, fått tvärstanna vid stup för att inte trilla ner och genomsökt de röda ringarna på kartan med ljus och lykta. Jag har även sagt hej till inhägnade djur, blivit skitnödigt rädd av två halvtama rådjur som stirrade ut mig och sprungit på en person som såg minst sagt hög ut. Det sista om något fick fart på spirorna en liten stund.

Det blev ett långpass mot min vilja helt enkelt. Inte vad gäller distansen, som hamnade på beskedliga 11 kilometer, men däremot i tid. Ett litet miniäventyr mitt i stan på en helt vanlig måndag.

När jag kom hem var jag så hungrig att jag såg dubbelt. Hade inte riktigt frukostladdat för ett äventyr på 1.35…

Jaja, skratta ni. Det är sådana här pass som skiljer agnarna från vetet. Säger vi.

Förmodligen banans högsta punkt. Här stannade jag länge eftersom checkpointen var mycket svår att finna. För mig alltså.


Gräset är fortfarande sjukt grönt och fåglarna kvittrar. Röstar på sommar ett tag till…
Tweet