Jag är ju inte den som brukar noja över hur jag ser ut när jag springer direkt. Snarare tvärtom. Men i morse hände något. Jag gick förbi outfitspegeln och kände mig så jävla ugly i mina knälånga tights och rosa kompressionsstrumpor. Funderade faktiskt på att skita i hela grejen med morgonlöpning och dra täcket över huvudet istället. JÄTTEKONSTIGT. I sju kilometer sprang jag omkring och kände mig helful.
Ganska onödigt att lägga energi på en sådan sak, när det är jobbigt nog att ta sig framåt ändå… Haha. Efter en kilometer kom jag också på att jag glömt att äta den obiligatoriska före-morgonjogg-bananen. Även det satte sig på hjärnan och jag blev skakig och skithungrig direkt. Ful och hungrig – ingen toppkombo direkt.
Nåja. Det var lite för friskt idag med en ganska stark blåst och regn som piskade ansiktet i vissa vinklar. MEN. Skönt efteråt. Nu kan jag gå till jobbet och vara dryg över att jag är så äckligt hurtig.
Inte så illa ändå va? Ser ju nästan lite ”expensive” ut…
Tweet
Asså, den delen man ser är ju skitsnygg så jag tror nog att du sprang runt och glimrade.
Annars får man väl göra som ordspråket säger: ”Gå fort och le mycket så är det ingen som ser att man är ful” – och med tanke på att du är snabb så gick det nog bra
Känner igen den där känslan. Gav mig själv ut i knälånga tights och lila kompressionsstrumpor för några kvällar sedan. Jag kände mig mer som en som var på väg att fäktas eller dansa hambo. Faktum är att löppasset blev lite så också. Man ska akta sig för vad man tänker. Nästa runda drog jag på mig stål och tänkte raket. : D