Jag är rätt bra pÃ¥ att skaka av mig saker. Är nÃ¥gon dum i huvudet, sÃ¥ kan jag oftast bemöta det med humor, skratta Ã¥r skiten och knäpper därmed personen pÃ¥ näsan. Är nÃ¥got orättvist sÃ¥ bekämpar jag det med ironi och gÃ¥r oftast segrande ur striden. SÃ¥ helt plötsligt händer det. Kroppens försvars- och bekämpningsmekanismer bryts ner. Skitläskigt. För helt plötsligt börjar allt – smÃ¥ som stora saker – att kännas in under skinnet och i varje por. Nyttigt och nödvändigt. Javisst. Oerhört pÃ¥frestande. Absolut. Det är ingen idé att försöka springa därifrÃ¥n. Det kommer ändÃ¥ att förfölja dig till du har bearbetat det.
IgÃ¥r kväll utvecklades till en sÃ¥dan kväll med tÃ¥rar, frustration och ilska. En pyrande känsla under hela dagen blev ett, med handen pÃ¥ hjärtat, lite väl självömkande inferno där pÃ¥ kvällskvisten. Det fanns liksom ingen hejd pÃ¥ olyckan. ALLT VAR FEL. JAG HATADE (nästan) ALLA. När det blir sÃ¥ där frÃ¥gar jag mig ofta dagen efter ”Är det här verkligen normalt? Eller är jag ett freak?” Men jag tror faktiskt inte det. Jag känner att det är sunt. Jag känner mig renare och starkare än innan.
Så tack för igår kroppen. Det där behövde jag! Fast jag tackar dig inte för besök av eventuell magbakterie under natten. Hade helst velat ha en helt vanlig dag på jobbet idag. Är inte så där arg att jag känner att jag vill smitta varenda jävel med magsjuka direkt 
Så jag samlar mig på min kammare och öppnar jobbmailen iklädd fulshorts och sunktischa.
En promenad i skogen skulle liksom vara pricken över i, men det får vänta till helgen.
Tweet