Jag har bara sprungit Lidingöloppet tre gånger, så därför minns jag alla som om de ägde rum igår.

Lidingöloppet 2009 – 2.52.39
Tränade löpning, men inte så mycket och ofta. Anmälde mig till Lidingöloppet under våren, vilket kändes som en JÄTTEUTMANING, bara för att få kroppen att träna överhuvudtaget under sommaren. Startade och sprang in i väggen efter fem kilometer trots att jag tog det lugnt. Det sa bara pang! Resten är som en vidrig dimma. Jag slet, det gjorde ont precis överallt och energin var som bortblåst i 25 kilometer. Tror inte att jag var i SÅ dålig form egentligen. Någonting var helt enkelt fel. När jag kom i mål bestämde jag mig för att ALDRIG springa igen. Den inställningen höll i sig i två månader ungefär. Sen var det kört.

Lidingöloppet 2010 – 2.35.47
Hade blivit lite mer seriös och målmedveten under våren och sommaren, men ännu inte en sådan som sprang långpass. Oftast slutade mina träningspass på exakt 13 kilometer och jag var mer eller mindre besatt av den siffran. Startade mitt andra Lidingölopp med starka minnen från föregående år, genomförde, kom i mål och fattade ingenting. Hade JAG verkligen sprungit till mig en silvermedalj? Ja, det hade jag banne mig. Och kroppen var dessuotm pigg och fräsch efteråt.

Lidingöloppet 2011 – 2.28.50
Det jag trodde skulle bli ett katastroflopp blev mitt första Lidingölopp under 2.30. Var ett ras under veckan på grund av en alldeles för hög arbetsbelastning. Grät kvällen innan och kände att jag verkligen inte skulle orka. Bet ihop och ställde mig på den där startlinjen till slut. Av någon anledning hade jag hamnat i startgrupp sex, vilket var helt fel i förhållande till den kapacitet mina ben skulle visa sig ha. Sprang som en idiot, fastnade, gasade på, och fastnade igen. Kan ha varit mitt mest ryckiga lopp någonsin. Så fort jag fick lite flyt så tog det stopp i folkmassorna. Garvade dock hela sista kilometern in mot mål, sträckte armarna i skyn och kände mig som en världsmästare. Ja, inte var jag dödstrött i alla fall. Sköööön känsla och allt under kontroll.

Lidingöloppet 2012 – ???
Allt är annorlunda, men jag är densamma. Det har faktiskt aldrig varit så här spännande att springa tre mil. Jag längtar sjuk mycket till utmaningen som ligger framför mig på lördag.

Fast allvarligt. Det är kanske Lidingöloppet 2013 som är det allra viktigaste. Jag hälsar er redan nu välkomna tillbaka Tweet