Så möttes vi igen. Jag och den nakne äldre herren. Inledningen på morgonens löppass hade redan gjort mig lite hög. Landskapet gnistrade vitt i gatlampornas sken, kylan bet i kinderna och de frostbitna löven krasade under mina löparskor.

Det var först på vägen tillbaka jag slängde en förströdd blick över axeln.

På behörigt avstånd från andra sidan ån ser jag min morgonvän sänka sin nakna och vita lekamen ner i Fyrisåns kyliga vatten. Det kändes som om världen gick i slowmotion där för en stund. Mitt skelett ilade när jag såg hans rumpa försvinna ner under vattenytan.

Denna morgon fick jag allt! Ett vackert och frostbitet landskap och skön löpning som toppades med naken hud.

Kan det bli bättre?! Är det helt enkelt detta som kallas för runners high?

Min vändpunkt.

Frostbitna rester från sommaren.
Tweet