Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    september 2017
    M T O T F L S
    « Aug    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  

Racereport Helsingborg Marathon – ett oväntat topplopp!

Varje gång jag har stått på startlinjen för ett Marathon eller en längre distans har projektet känts mig övermäktigt. På startlinjen i Helsingborg är känslan faktiskt starkare än någonsin eftersom det är evigheter sedan jag sprang så här långt. Jag har ju dessutom envist prioriterat bort långpassen i min träning, vilket kommer över mig några minuter innan startögonblicket. GULP! HJÄLP! TA MIG HÄRIFRÅN!

Trots kronisk långdistansskräck väljer jag att stanna kvar vid starten ända till klockan slår 10:00…

På grund av osäkerhet väljer jag inledningsvis att springa jämsides med killarna med 3.30-ballonger…i cirka 300 meter. Sedan får jag feeling och ger mig iväg på egna och betydligt snabbare äventyr.

För till en början är det lättsprunget och jag har trevligt sällskap. Har aldrig någonsin under ett lopp lagt så mycket tid på att vara social. När jag inte pratar själv lyssnar jag på andras diskussioner. Folk kommer och går vid min sida och alltid med ett trevligt tillrop och ”Lycka till!”. Jag känner mig stark när det börjar gå uppför och oövervinnerlig när det är platt eller nerför. Kikar på klockan och ser att jag passerar milen på 46.30. Ett bra besked men samtidigt ”OH SHIT!”. Ska det här verkligen hålla hela vägen in i mål?

Min första stora hållpunkt är 14 kilometer i Ramlösa där min supporterstyrka står, men innan jag kommer dit hinner jag faktiskt dansa för en kille som sitter ensam med en förstärkare och poppar ”I feel good”. Marathondans – CHECK! Jag håller alltid vad jag lovar…

När jag passerar Ramlösa känner jag mig fortfarande på bra humör och gör segertecken, men om jag inte minns helt fel är det redan under den knixiga skogsslingan strax därefter, som kroppen börjar knaka. Ibland känns det som om jag inte tar mig framåt bland svängar, småbackar och rötter, men jag lyckas hålla farten uppe och den andra milen går konstigt nog på 46.23, vilket jag kommer att ångra lite senare…

För på vägen mot 30 kilometer är det förmodligen avsaknaden av långpass i kombination med den för mig höga marathonfarten som börjar göra sig känd i kroppen. Jag får slita och minsta lilla sväng, nivåskillnad eller motvind känns övermäktiga att hantera. Jag verkar dock inte vara ensam om detta och det faktum att jag passerar folk gör att jag får upp hoppet och lyckas behålla min fart. Men den där maximala löparnjutningen är borta och jag kan inte längre ta in naturskönheten som förmodligen omger mig på sina ställen på samma sätt som tidigare.

När jag passerar 30 kilometer tänker jag på att det här är det längsta jag har sprungit på flera år och kroppen bestämmer sig för att strejka. Det är som att trycka på en knapp och jag har två krampande lår att tampas med och ett huvud som vill ge upp och ta en fika istället… Funderar på att vänta in löpar- och cappuccinodrottningen Anna (som jag vet ska ta det lugnt på grund av att hon nyss sprungit Ultravasan) och höra om hon vet något bra café längs med vägen…

Och här kommer inläggets första och helt ogenerade bildstöld från piggelina.se, som är ett bevis på att jag innan loppet gick till bajamajakön för att hitta cappuccinodrottningen. Och det gjorde jag…

Vid 32 kilometer springer jag om två killar som upplyser mig om att jag ser ut att gå för 3.20. Jag tackar för upplysningen, men själv har jag släppt alla tidsmål jag egentligen aldrig har haft. Jag ska bara ta mig i mål och allt annat känns oväsentligt. Mitt i misären klappar jag mig själv på axeln. Jag vågade försöka ordentligt. Det är modigt i en skakig marathoncomeback!

Jag sliter mig fram på tunga ben och vet att farten har sjunkit, men vägrar titta på klockan. Istället stannar jag så fort det finns sportdryck och vätska och ser till att få i mig ordentligt. Vägrar att stressa och betar metodiskt av kilometrarna. Folk skriker ”Du är topp-10!”, men det rör mig inte ryggen att jag passeras av två damer med bara några kilometer kvar och därmed också tappar placeringar. Istället så utdelas peppande ord och hejarop oss tjejer emellan. Är det inte härligt? Detta lopp är speciellt! <3

Min kropp är fortfarande överkänslig och sjukt trött, men mentalt är loppet faktiskt ”bara” 39 kilometer för mig. Några dagar tidigare har  arrangörerna postat en bild på strax innan 39-kilometersmarkeringen på Instagram. Där utlovas en skön utförslöpa och platt strandpromenad hela vägen in i mål.

Vad händer tror ni?

Jo, precis när jag kommer till den platsen laddas löparkanonerna på nytt. Jag får energi och klipp i steget (nåja…) och farten går från vad jag upplever som styrfart till räserfart i marathonmått mätt. De sista tre klipper jag i runt 4.30-fart utan att känna mig det minsta trött. I och för sig håller jag på att springa fel på den spikraka strandpromenaden, men visas rätt av en kvinna. Så lite trött är jag nog…

Marathonmagin har slagit till! Jag lever! Jag älskar att springa! Jag går i mål! Jag känner mig som en vinnare!

Funktionärer blir oroliga för min hälsostatus eftersom jag inte helt otippat börjar lipa strax efter målgång. Jag mår dock prima och försöker hulkandes förklara att jag bara är glad. Och hög. Jag har ju vägrat titta på klockan sedan jag passerade 30K, men ser på målklockan att jag trots motgångar och allt slit har lyckats ta mig i mål på runt 3.20, vilket lite senare visar sig vara 3.20.05.

Jag har precis upplevt min tuffaste dipp någonsin på en löpartävling, vilket gör Helsingborg Marathon till det mest oväntade topploppet och personbästat i hela mitt liv. Det är magiskt!

Jag får medalj, öl, apelsin och kexchoklad och följer strömmen mot utgången där familjen och fina vännerna väntar. Det är soligt, kramigt, härligt och glatt. En tillfällig benkramp botas av sambon som lyfter upp mina ben i högläge. Barnen trivs och jag mår oförskämt bra.  Men det känns som om något saknas…

Det var det här som saknades. En fortsättning på min och Annas bajamajadejt, fast nu i glassiga solstolar och med målgångschokladen som jag missade eftersom jag blev så lycklig av att få en öl i näven direkt efter målgång. Och bilden har jag precis som vanligt helt ogenerat stulit från piggelina.se