Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    oktober 2017
    M T O T F L S
    « Sep   Nov »
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  

När familjen är på höstlov…

dansar morsan hela natten!

Oh well, det var måhända en överdrift, men jag försöker i alla fall maxa ut så mycket som möjligt (och dämpa min längtan) när jag har några dagar för mig själv i stan. Det är helt sjukt vad mycket man hinner med när man bara har sig själv att sköta om. Förmodligen var det precis så här jag hade det för länge sedan – oceaner av tid och ganska tomt… Fast den tomheten kände jag ju inte till då.

Igår hann jag jobba lite längre än jag brukar. Och trots att jag hade joggat på morgonen hann jag gå och träna med en kompis efter jobbet. Hon slank in på badhuset och simmade, medan jag vägrade att bli blöt och gick till gymmet. Efter det hann vi hämta indisk mat på favoritstället. Vi hann äta den med ett glas rött vid mitt köksbord. Vi hann ta en kort promenad till bion, köpa godis och krypa ner i varsin stol innan reklamen var slut och filmen började. Jag hann gå och lägga mig före elva. Jag hann precis allt.

Jag struntade i att ställa klockan igår eftersom jag lade mig ”så sent”. Vaknade pigg och utvilad 05.30 och beslöt mig för att hinna ta en joggingtur. Nu hinner jag blogga innan jag går till jobbet. Ikväll hinner jag ta en fika med en annan vän och därefter ska jag hinna med att sitta i en soffa och bara vara.

Sådana här dagar skapar perspektiv och jag har bestämt mig för att njuta till fullo! Sen ska jag med glädje kasta mig in i familjelivet igen. För visst saknar man, trots njutet.

Nu har jag ändå lyckats bli lite sen till jobbet… Vi hörs!

Döva suset

När man vaknar på söndag morgon och det susar irriterande i öronen. Det känns som om jag är 22 igen och får lida sviterna av en hård festnatt. Fast när jag inser att jag trängs ut i kanten av sängen av två små illbattingar förstår jag att susandet knappast har föregåtts av sprit och discokulor. Jag har helt enkelt bara spenderat drygt tre timmar på ett lek- och busland.

Barn älskar lek- och busland. Jag vet inte om det finns föräldrar som älskar att vara där, men det är en sådan där grej man får ställa upp på ganska ofta nu för tiden om man har en fyraochetthalvtåring med kompisar.

Ljudmiljön på ett lek- och busland är att betrakta som direkt skadlig. Bakteriehärdarna orkar jag inte ens tänka på. Allt är liksom en sörja av plast, socker och skumgummi. Vi föräldrar som har barn stora nog att leka själva sitter på ovanvåningen och dricker kaffe och försöker konversera utan att skrika till varandra.

Annat var det när man själv var liten. En korv med bröd, lite popcorn och någon lek och det var att betrakta som ett fett kalas.

Jag har varit på en till fest den här helgen – en väldigt trevlig sådan där jag stortrivdes med precis allt. Jag har sökt mig till löparbanan och ut i naturen för att finna tystnad. Vi har varit på mysig familjeutflykt utanför stan och träffat släkten.

Ändå är det de tre timmarna på lek- och buslandet som liksom lever kvar i kroppen. Det fortsätter att susa…

Är det okej att vara förälder och vara så här känslig? Jag lider ganska ofta av min extrema ljudkänslighet och på ett lek- och busland når det verkligen sin kulmen.

Nåväl. Familjelivet och mitt liv handlar tack och lov om att ge och ta…

Så jag tog mig tid för några snabba varv på löparbanan igår när det egentligen inte fanns tid och jag lufsade upp till Delsjön i förmiddags för att andas. På så sätt blir det plus minus noll i energibanken. Jag är inte dränerad, men jag är heller inte helt utvilad.

Under dagens skogstur tänkte jag väldigt mycket på att när mina barn ska ha kalas framöver, då får det fanimig bli utomhus på en naturskön plats. Vad är det för fel att tända en brasa, grilla korv, dricka varm saft och bygga kossor av kottar?

Finns det några nackdelar med en fredagsfrukost?

För nån vecka sedan hyllade jag min nya jobbtradition, som faktiskt är huggen i sten – FREDAGSFRUKOSTEN. Det vill säga den där halvtimmen på fredagar då vi samlas och äter hutlösa mängder färskt bröd direkt från ugnen med smarriga pålägg, häller i oss kaffe och avslutar kalaset med ett quiz. Jag kan ha glömt att nämna quizet i förra inlägget, då det är väldigt roligt, men i min mening absolut inte nödvändigt för att en frukost ska kännas komplett…

Fördelarna med detta helt frivilliga event är väldigt många och väger över, men idag ska jag ändå utreda huruvida det faktiskt finns några fallgropar och plågor med fredagsfrukosten.

# De flesta fredagarna går man bara dit och äter och umgås, men vid två tillfällen per halvår läggs halva ansvaret över på just dig att det blir frukost på bordet. Det är ett stort ansvar med höga förväntningar på din leverans! Idag var första gången någonsin jag fick bära detta tunga ansvar på mina axlar.

# Att släpa den mängd färskt bröd som krävs till jobbet tar på krafterna! Kanske har du fått juice och smör på din inhadlingslista också och råkar av bara farten slänga ner ett paket vindruvor och godis i korgen. Det blir tungt – som ett extra träningspass i vardagen med viss risk för att din bärarm ska bli lite längre än den andra.

# Du är dåligt planerad och måste köpa din del av frukosten tidigt på morgonen i den dyraste butiken i hela stan. Färskt finbröd kostar över 80 kronor per kilo och du lämnar butiken X hundralappar fattigare. Jahapp… Du fick din fredagsfrukost, men har eventuellt inte råd med något fredagsbubbel…förrän efter årsskiftet.

# Vi återgår till ansvaret, när du står där med din frukostkompanjon och oroar dig för om något har glömts eller och det eventuellt är för lite av något. De skivade äggen tar slut för fort och du vet att Johanna vill ha äggmacka och du trollar fram ett ägg till som du skär upp…

Överväldigande ansvar, oro, höga kostnader och tunga lyft vägs dock, som jag tidigare skrev, upp av kompisar, smör som smälter på ljummet bröd och smakexplosionerna som fortplantar sig i munnen.

Förresten, har du några jobb- eller ättraditioner, som sätter guldkant på din vardag och som du inte vill vara utan?

Snabbare och starkare år 2017

Satt och letade löparbilder på mig själv, där jag bär reflexer och pannlampa och hittade den här söta bilden från 2011.

Redan på den tiden tvingade jag ut sambon på löprundor för att kunna ta en selfie efteråt.

Men alltså, var vi typ 12 år den där mörka vinterkvällen 2011? Slätare och mer oförstörda människor får en ju leta länge efter.

Fast vi är snabbare och starkare år 2017! Win!

Hur kan det vara så svårt att bara andas?

I morse 06.40 satt jag nervös vid bassängkanten igen redo för cool crawlkurs. Till skillnad från förra veckan tänkte jag plumsa i snyggt, utan att få kallsup och orsaka svallvågor. Det gick sådär. Uppenbarligen låser sig det motoriska när jag närmar mig vattenytan…

Vi simmade igång våra morgontrötta kroppar med några vanliga längder bröstsim och repeterade förra veckans bensparksövningar. Jag kunde skönja framsteg och blev glad. Framsteg i mitt fall handlar om att ta sig framåt och helst inte dra åt höger och glida in under det där repet som skiljer banorna åt.

Sen skulle vi kombinera bensparken med att andas och det gick åt helvete direkt. Jag går och andas. Jag springer och andas. Jag andas faktiskt vad jag än gör. I mitt nya element – vatten – kommer dock andningen att bli en riktig utmaning.

Jag lärde mig i alla fall en viktig läxa idag. Andas inte in när du är under vattenytan.

Så med den lärdomen i bakfickan ser jag glatt fram emot nästa veckas simträning, som jag måste bossa över själv då det inte är någon crawlkurs på grund av höstlov.

Fast först vill jag tillbaka till min komfortzon – löparskor och tights på torra (men väldigt regniga) land. Att inte tänka. Bara göra. Den ena foten framför den andra och andningen som i en liten ask.

Jag vet aldrig om crawl kommer att kännas vare sig naturligt eller bekvämt för mig, men jag gör det.

Det gör jag.

Här ska jag simma nästa sommar! <3

”Förra veckan tränade jag så himla varierat!”

Guldstjärnor och fanfarer! I söndags kväll klappade jag mig själv på axeln och konstaterade att jag fått till en bra, nytänkande och väldigt varierad träningsvecka. Visst är det skönt att känna sig grym?

När euforin över min egen förträfflighet hade lagt sig gjorde jag en snabb summering av träningsveckan i huvudet.

1. Sprang några rundor – precis som jag brukar göra varje vecka.
2. Hängde på gymmet en gång – typ samma som alltid.
3. ”Simmade” – LÄS plaskade och kämpade för att hålla mig ovanför ytan och ta mig framåt i 50 minuter.

Så egentligen var det ju bara 50 minuter av hela förra veckan som var ny och varierad och den lilla stunden ligger på gränsen till att inte ens kännas som träning. Det var en helt annan typ av utmaning… *blubb blubb*

Ach, det är känslan som räknas. Heja varierade träningsveckor!

Idag var löpningen sista vägen ut…

Jag har ett jobb. Det kanske ni redan visste? Jag är jätteglad i det jobbet, men just nu känns det som om jag aldrig har tid att vara där. Är inte jag själv sjuk så är någon annan sjuk och är inte någon annan sjuk så måste (och vill) jag prioritera andra saker…och så vidare.

På mitt jobb sitter det skitmånga människor och förväntar sig saker av mig. De vill ha svar, leverans, input, output, möte, kaffesällskap och skärpa. Det enda de inte vill ha är nog min kropp…

Det är tur, för den behöver jag själv!

När jag insåg att jag inte kommer att kunna jobba imorgon heller puttade jag genast undan stress- och ångesttäcket och bytte om till löparkläder. Ombytet skedde ungefär tre sekunder efter att jag för första gången denna dag inte var ensam förälder på heltid. När barnen sover, springer morsan i mörkret. Det är sen gammalt.

Med äldsta dotterns pannlampa och mössa på huvudet (tur att hon sov för hon hatar svettlukt), reflexband från IKEA på hela kroppen och heltäckande löparkläder gav jag mig i beckmörker, blåst och regn. Här vid fritidshuset finns liksom inga gatlysen. Är man ute efter mörkrets inbrott är man under vissa sträckor den enda ljuskällan.

Jag sprang ikväll, så sent som jag aldrig brukar, för att det var den enda vägen ut. För när jag får landa mjukt innan sänggång och tänka över saker några extra gånger ifred så känns det faktiskt mycket bättre.

Nej, jag kommer inte att kunna jobba imorgon. Det är som det är. Jag kan inte påverka min livssituation och jag vill inte att den ska vara annorlunda heller.

Så alla de där människorna som sitter och väntar på saker, eller kanske inte ens får någonting, får glatt finna sig i det. Precis som jag finner mig i en hel massa saker precis hela tiden.

Pannlampelöpning förresten. WOW! Det var årets första för mig och jag fick mersmak!

Det bästa och mest oväntade uppvärmningstipset…

Jag vet att det här uppvärmningstipset kan bli svårt att ta efter, men känner ändå att jag måste dela med mig. Har du ingen båt eller har redan tagit upp den för säsongen, kan du spara det här tipset i din lilla pärm med viktigheter till någon annan gång.

Vi tar det från början…

Ni vet känslan när hela familjen är engagerade i projekt ”ta upp båten för säsongen ur stormigt hav”?

En båtkärra ska köras med bil till annan plats och en båt ska förflyttas över vågorna till samma plats. I bilen med morsan sitter en halvnöjd minimänniska och svär på bebisspråk. Kärran skakar oroväckande. Jag har glömt att ta av mig dunjackan, svettas ymnigt och svär på vuxenspråk. Kör fel och tvingas såklart backa med biljäveln och kärran. Går på känsla…

Genom vågorna plöjer farsan och den något större minimänniskan med båten. Vi möts på en brygga. Trots all min dunjackesvett, tvingas jag ner i den där båten och blir satt på uppgiften att hålla fast båten i bryggan så att den inte driver iväg ut till havs medan resten av familjen gör annat. Tar uppgiften på väldigt stort allvar, ställer mig bredbent och spänner skinkorna och bålen till jag inte längre känner de nedre regionerna. Står i den där positionen så länge att jag hinner odla skepparkrans.

När jag med stor möda och besvär får klättra upp på bryggan igen gungar hela världen och jag har utvecklat en knipmuskulatur utöver det vanliga.

Jag har ansträngt mig till den grad att jag tror att lördagens löppass kommer att brinna inne och att jag eventuellt ska ägna mig åt att knäcka nötter istället.

MEN. När jag ger mig iväg har jag en sällan skådad energi i kroppen och ordentlig fart under sulorna. Delar av passet är trail och jag tar gladeligen omvägar för att få hoppa över saker. Det känns som om jag är i mitt livs höstform!

Nu springer jag ju utan klocka, men ändå – DEN KÄNSLAN!

Så skriv ut det här blogginlägget och sätt in det i pärmen. Ta upp båt är grejen…

Fredagsgodis: Det är människor bakom alla bloggar

Jag har ju skrivit tidigare om mina sociala issues, som dyker upp då och då. Senast jag var på ett bloggevent, för typ ett år sedan, lyckades jag av ren nervositet, få med mig ett par av arrangörernas silverbestick i handväskan.

När jag skulle på influencerworkshop i söndags bestämde jag mig för att skärpa till mig. Dels tror jag att jag har utvecklats under året och dels kan man faktiskt försöka fokusera på uppgiften och inte sno saker…

Så jag stormade in där i lokalen med syfte att bjuda på mig själv och lyssna på andra.

Den första jag pratade med var inte helt oväntat Pernilla, som hade sprungit Göteborg Marathon dagen innan och skriver en blogg om lågkolhydratkost och rörelse. Fatta vilken bra icebreaker för mig! Marathonet och rörelsen alltså, inte lågkolhydratskosten… 😉

Efter det kändes liksom ingenting möjligt!

Jag satt bredvid Ellie som har bloggen Citycatwalk – Göteborgs goaste modeblogg. Det är ju väldigt långt ifrån min egen trygga lilla sfär med gamla träningskläder… Fast så sa hon grejer om mode och feminism och jag liksom ba ”Darling! You had me at hello!”

Härliga Jenny, hade jag ju faktiskt träffat förut och har följt på Instagram länge, så där var det liksom kramstadiet direkt. Passade på att fråga om deras familjeresa till Sydkorea. Fatta vad häftigt!

Och jag blev på bra humör av Instagram- och modedrottningen Yvonne, som på ett mycket snyggt sätt kombinerar fashion med livet som ensamstående mamma.

Familjeliv och hälsa är hett – Emelie, som har bloggen Under My Umbrella visade sig vara både trebarnsmamma och PT. Och dessutom väldigt trevlig såklart.

Det är ju det som är grejen. Människor är snälla och trevliga. Bara man vågar gå dit och träffa dem…

Jag gillar att vidga mina vyer och få input från både de som delar mina intressen och de som inte gör det. Det är liksom då man kan lära sig saker. Jag har nu börjat följa bloggar jag kanske inte hade hittat annars och fått guldkant på min Instagram. Rörelse och svett blandas med fashion, vardag, webb, mat och faktiskt allt möjligt på ett väldigt behagligt sätt.

Hoppas verkligen att jag kan hänga på nästa gång Johanna och Siranee bjuder in till workshop!

Och eftersom jag för första gången på väldigt länge använder ordet mode i denna blogg, bjuder jag på min senaste modebild som togs 2012…

Årets träna-utan-klocka-period-är här

Det föll sig väldigt naturligt att det blev så, då jag i morse glömde bort klockan och tänkte ”Skitsamma!”

Jag är helt enkelt inte intresserad av att mäta något just nu. Därför blir det klockfri träning till mitten av november minst.

Det passar ganska bra på många sätt. Dels håller armbandet till klockan på att gå sönder och med tanke på att hur effektiv jag är när det gäller shopping lär det vara trasigt ett bra tag till. Jag är heller inte helt bekväm med att doppa klockan i vatten, trots att den är vattentät. Min storslagna simkarriär kommer ju att ta en hel del plats i mitt liv framöver.

Det bästa är ändå tidseffektiviseringen. Inte en endaste minut ska jag stå där ute på gatan vänta på satelliterna. Kommer att kunna ta sovmorgon varje dag…

Klockan jag älskar dig, men det är dags för en liten paus.