Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    oktober 2017
    M T O T F L S
    « Sep   Nov »
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  

Idag var löpningen sista vägen ut…

Jag har ett jobb. Det kanske ni redan visste? Jag är jätteglad i det jobbet, men just nu känns det som om jag aldrig har tid att vara där. Är inte jag själv sjuk så är någon annan sjuk och är inte någon annan sjuk så måste (och vill) jag prioritera andra saker…och så vidare.

På mitt jobb sitter det skitmånga människor och förväntar sig saker av mig. De vill ha svar, leverans, input, output, möte, kaffesällskap och skärpa. Det enda de inte vill ha är nog min kropp…

Det är tur, för den behöver jag själv!

När jag insåg att jag inte kommer att kunna jobba imorgon heller puttade jag genast undan stress- och ångesttäcket och bytte om till löparkläder. Ombytet skedde ungefär tre sekunder efter att jag för första gången denna dag inte var ensam förälder på heltid. När barnen sover, springer morsan i mörkret. Det är sen gammalt.

Med äldsta dotterns pannlampa och mössa på huvudet (tur att hon sov för hon hatar svettlukt), reflexband från IKEA på hela kroppen och heltäckande löparkläder gav jag mig i beckmörker, blåst och regn. Här vid fritidshuset finns liksom inga gatlysen. Är man ute efter mörkrets inbrott är man under vissa sträckor den enda ljuskällan.

Jag sprang ikväll, så sent som jag aldrig brukar, för att det var den enda vägen ut. För när jag får landa mjukt innan sänggång och tänka över saker några extra gånger ifred så känns det faktiskt mycket bättre.

Nej, jag kommer inte att kunna jobba imorgon. Det är som det är. Jag kan inte påverka min livssituation och jag vill inte att den ska vara annorlunda heller.

Så alla de där människorna som sitter och väntar på saker, eller kanske inte ens får någonting, får glatt finna sig i det. Precis som jag finner mig i en hel massa saker precis hela tiden.

Pannlampelöpning förresten. WOW! Det var årets första för mig och jag fick mersmak!