Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Tacksam (och otacksam) på en fredag

Jag är tacksam för att kroppen gillar rörelse och mår bra av den trots att delar av kroppen har vedervärdigt ont ibland. Jag älskar att det funkar att ”finträna” alla mina nuvarande favoritsporter och att det inte gör någonting värre, utan lindrar. Kroppen vill faktiskt bara ha mer av den där rörelsen.

Även om jag inte gillar att svälja nio tabletter om dagen så är jag ändå tacksam för den tillfälliga lindring de ger.

Fast man kan inte bara gå runt och vara tacksam för precis allt.

Jag snubblade in på PT-Fias blogg idag och läste inlägget Vårt Voltaren-samhälle och blev så otroligt arg på mig själv.

”Vi gillar genvägar och får lära oss att ta dem. Hellre smörja sitt onda knä med en smärtstillande salva som löser problemet tillfälligt än att gå till botten med smärtan och lägga orken som krävs på rehab.”

Genvägar och quickfixes är ingenting jag står för, men det är precis sån skit jag håller på med. Uthärdar istället för att utreda. Knarkar och stretar på. Som om världen skulle gå under om jag inte svarade på mail i några dagar eller missade att sammanställa offertförfrågningarna innan veckan var slut. Som om någon annan faktiskt inte kan rycka in och göra det som måste göras. Som om möten inte skulle bli lika bra bara för att jag inte är där.

Vem tror jag att jag är? Varför gör jag så här mot mig själv? Vem kommer någonsin att tacka mig för detta?

Jag vill inte avsluta det här inlägget med en dålig känsla inför helgen. Istället kan ni tänka på att jag faktiskt har tänkt till.

Genvägar och quickfixes är ingenting jag står för. Och jag ska sluta med det. GENAST.

Jag önskar er världens bästa helg! Själv ska jag röra på mig så mycket jag bara kan och umgås med fina vänner på besök. Det tror jag gör underverk för en ond kropp och en tvivlande knopp!