Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    januari 2018
    M T O T F L S
    « Dec    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  

När en löpare återuppstår efter en dryg veckas sjukdom

…och de första trevande löpstegen väl är tagna, vill hen springa mest hela tiden. Inte för att försöka ”ta igen” förlorade löpsteg, utan helt enkelt för att det är så förbaskat härligt!

Frisk luft och puls alltså, vare sig pulsen är skyhög eller ganska låg, inget slår den kombinationen.

Friheten, välmåendet och känslan av att vara en hurtig jävel i själ och hjärta – det är kanske inte livet, men för mig är det en väldigt viktig del av det.

Saken är den att jag tvingades träningsvila igår eftersom jag för första gången någonsin sprungit mig själv till träningsvärk i fotlederna. What?!

Man ska visst uppleva något nytt varje dag…

En löpares självinsikt

I mitt huvud är en jag riktig ”trail queen” som älskar att majestätiskt röra mig fram i skog och mark.

I verkligheten har jag levt city life de senaste 20 åren och mest sprungit på asfalt…

Så när jag trippar fram över stock och sten kanske det inte är så där graciöst och smidigt som jag tänker mig. Ibland kan jag typ bli rädd för en trädrot eftersom den ser ut att vilja slita fotleden av mig.

Ska vi ta och ändra på det? Att springa trail är faktiskt inget man behöver drömma om. Det är bara att göra.

Jag skrev på Instagram idag att jag drömmer om att göra en egen Tiffany Persson från världen roligaste TV-program Hipp Hipp! alternativt en kvinnlig Borat. Det behöver man inte heller bara drömma om. Det är faktiskt bara att skaffa en youtubekanal…

Trail-Borat? Eller en crazy lady i permanentat hår som springer runt i skogen och bräker på hälsingemål?

Glädje sprungen ur…

att ha helg!

# Solskenspromenad i minusgrader och en lyckad fotografering vid Vänerns strand. Lyckad fotografering innebär att jag tvingar sambon att fotografera mig. Han blir irriterad för att jag poserar för mycket och har mitt fotofäjs påklistrat i hela ansiktet. Jag tycker att alla bilder blir fula, skyller på fotografen och hotar slutligen med att lämna honom, helt enkelt för att jag behöver en bättre fotograf…

# Det första stapplande löppasset på vad som känns som en evighet. Landsvägslöpningen följs upp dagen efter med en riktigt slirig och hal trailrunda, som bjuder på några korta och sköna sträckor med barmark.

# Fryslorten i mig smyger in på min favoritklädbutik alla kategorier, Stilmagasinet i Åmål, och köper en ny och varm älskekofta. Risken är stor att de som träffar mig i civilkläder kommer att få se denna kofta dagligen ända fram till juni någon gång, då vintern börjar släppa sitt grepp. Shoppar hon?! Undrar ni säkert nu. Jo, när det är total utförsäljning och en dyrkofta kostar 180 spänn – då shoppar jag!

# Maten. Det här  är ingen matblogg så jag orkar inte berätta allt jag ätit. Vi nöjer oss med älg.

# Barnen då? Jo, de var med på precis allt, utom mina löprundor och inget av dem klagade på livet nämnvärt. Den äldsta tyckte eventuellt att jag var lite väl ängslig när vi var ute och cyklade tillsammans. ”Det kommer en bil!” Och det var verkligen bara en bil som kom…

Det har varit en bra helg.

Och nu laddar vi för veckan då vi ska bli med hus i Hindås. Vilken grej!

Önskemålen och målen med min träning

Önskemålen för min träning är kortsiktiga och sträcker sig faktiskt bara över helgen. Ni vet, den friska kvinnan har många önskningar, men den sjuka kvinnan har faktiskt bara en – ATT FÅ SPRINGA OCH RÖRA PÅ SIG.

Jag önskar mig den lilla uppstartande löpningen, men helst i storslagen natur. Jag önskar kunna hänga på badhuset med kidsen och kanske simma några egna längder. En fågel viskade i mitt öra att det ska bli busväder, men jag vill ändå vara utomhus så mycket det bara går.

Nu laddar vi helgkanonerna och skjuter skarpt…

Och så har vi målen, den större bilden av mitt träningsliv. Bilden som berättar vad jag vill träna mig stark till. Vad jag vill kunna genomföra utan större bekymmer.

Jag är nu nästan helt säker på att ett av målen stavas Stockholm Marathon. Förankrade idén hos sambon tidigt i morse och han verkade positiv till en Stockholmsweekend.

Jag ser framför mig en soft och ostressig 42-kilometare, det vill säga njutningslöpning genom vår vackra svenska huvudstad. Jag måste ha energi över så jag kan dricka en Cappuccino med Anna och det finns en risk för att den energin inte finns där om jag går för 3.15 eller något annat dumt… Speciellt med tanke på att jag precis som vanligt inte kommer hinna springa några långpass.

Det här blir kul! Både på kort och lång sikt.

Snart är det helg och jag börjar tänka på korv

Jag tänker inte bara på korv och inte på vilken korv som helst. Nej, det är enbart den utomhusgrillade korven jag tänker på. Den lilla enkla i bröd. Korven som blir så god för att den intas i naturen i kärt sällskap.

Blev inspirerad av Saras inlägg Tisdagsterapi igår och sedan dess har jag inte kunnat släppa korven…

Jag tänker inte bara på helgkorv. Jag tänker även på att jag förmodligen kommer att kunna ta upp träningen igen efter ett alldeles för långt sjukuppehåll. Det tär på min själ att gå runt och göra i princip ingenting. Ni vet när att gå ner till soprummet med en soppåse börjar kännas som ett JÄTTEPROJEKT.

Men jag tänker att om jag är riktigt bra på att vara sjuk nu, så blir jag riktigt bra på att vara frisk sen.

Nåväl. Nedan följer lite bilder från vårt korvliv.

Hälsingekorv en tidig vårdag.

Åmålskorv mitt i vintern trots avsaknad av snö.

En bild som visar att ”I am on fire”, men tänker på säkerheten och grillar nära vatten…

Grillade juläpplen i Hälsingland, en väldigt snöfattig vinter.

Vikten av värdeskapande

Jag känner mig stressad och går omkring med en orolig känsla i bröstet av att inte räcka till. Jag känner mig fejk, fel och oduglig oftare än jag känner att jag gör något bra. Jag känner sällan att jag kommer till min fulla rätt och gör något av värde.

Det är en känsla…

som inte får misstolkas. Det viktigaste i livet finns på plats. Familjen till exempel – livselixiret – barnens stora lycka och sambons självklara plats vid min sida. Vår framtid tillsammans med flytt och mer friluftsliv. Älskart. Jag har mina vänner, storfamiljerna, smultronställena och träningen.

På en vecka har jag en mängd lyckliga stunder att ta tillvara.

Ändå känner jag mig stressad och illa till mods. Som att värdeskapandet och mina egna drivkrafter har fått stryka på foten när jag kämpar för att passa in och göra rätt för mig åt alla håll och kanter.

”Sitt inte passivt och tyck att du förtjänar något bättre. Gör ditt bästa för att söka upp någonting bättre.”
Johannes Hansen

Det låter så självklart. Frågan är hur?

Det är så lätt att bli tung i själen, när man inte orkar eller vågar något nytt…medan resten av världen dansar självförverkligandetango och gör häftiga saker.

Nej jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, för det är inte synd mig. Jag är inte värdelös och helt tafatt. Och som jag skrev så har jag de viktigaste sakerna på plats.

Jag är bara en kännande och reflekterande människa. Så det kommer att ordna sig. När jag får ork.

Jag är mer nyfiken på…

Hur känner du? Hur mår du? När känner du dig som mest värdefull?

Målbild: ”Mamma snabb” och ”Pappa stark”

Vi har en liten 1.5-åring här hemma som just nu använder mycket av sin kraft till att utveckla sitt språk. Jag hade hoppats på att hon skulle börja träna löpning först, men man kan inte få allt.

Nåväl. För någon dag sedan satte hon ihop sina första ord och sa ”Byta blöja”. I sann föräldraeufori och glädjepanik funderade jag vem jag skulle ringa först och berätta det för…

När glädjen och euforin hade lagt sig och jag fortfarande inte hade ringt till någon började jag istället att reflektera över hennes andra favoritord. Förutom ”mamma”, ”pappa” och ”Moa” följer nedan en lista med en del av lillans något splittrade vokabulär:

Ägg

Spruta

Bok

Napp

Borta

Sko

Bajs

Tröja

Bil

Vid en snabb analys ser jag att där inte finns något direkt träningsrelaterat. Det skulle vara ”ägg” då som är grym föda för en atlet och ”sko” kan ju faktiskt vara en löparsko.

Jag funderar också på vad nästa tvåordsmening kommer att bli.

Säger hon ”Napp borta” kan jag tänka mig att ringa och berätta det för någon, men om det istället blir ”äggspruta” eller ”bajsbil” vette sjutton om jag inte bara låter det passera och inväntar treordsfasen…

Har som plan att styra henne mot ”Mamma snabb” och ”Pappa stark”. Och tvärtom. Vi får se hur det går!

Föräldraskapet alltså. Så fullt av viktigt jobb för att det ska bli rätt.

OBS! Hela inlägget är barnvänligt, ekologiskt och giftfritt.

The makeover

Färga hår, dölja sår och måla naglar på tår…

Vaxa ben, skrubba ren och bli bäbislen…

Måla på, hej och hå, det blev bättre än då…

Tvätta bort, torka torrt trots att livet är kort…

Noppa här, noppa där din pincett är dig kär…

Stå i hytt, köpa nytt och du blir som förbytt…

Måla frans, ta en dans, åldern har ingen chans…

Och så sitter man ändå där till slut. Osminkad, gråhårig och i sköna och välburna kläder och är som allra lyckligast.

Fast jag får erkänna att jag rakar alltid benen när jag ska till badhuset. Sedan simkursen tog slut strax innan jul har dock tidsintervallerna mellan hårborttagningarna blivit betydligt längre…

Trots att jag har slutat färga håret och slutat sminka mig med annat än lite mascara känner jag ändå att jag vill ha någon skönhetshangup. Raka benen innan bad med andra känns ok. Lite lagom sådär.

Nej, skulle jag göra en makeover idag, skulle den nog vara på ett helt annat plan med grejer som främjar livet och hälsan på riktigt. Sånt är jag i stort behov av och kan inte få nog av!

Lev väl!

Löparläger eller en trendig ”workation”

Ibland går jag och drömmer om att anordna ett löparläger eller en trendig ”workation” här vid havet. Det skulle vara småskaligt och först till kvarn.

Vi skulle nyttja vårt hus och tillhörande lillstuga att leva och sova i och använda naturen, havet och lugnet utanför husväggarna att röra oss i och inspireras av. Jag ser framför mig morgonjoggar, äventyrslöpningar och softa promenader för att hälsa på korna. Tid för blogg eller annat jobb vid furuköksbordet som jag ännu inte hunnit måla om. Kvällshäng ute på soldäck som ännu inte är byggt. Kvällsdopp och morgondopp. Långsim för den som vill. Yoga och utomhusfys på klipporna. Fantastiska fotomiljöer för den som behöver det.

Fast jag kanske blir en dålig värdinna, då jag mest vill njuta av allt det där jag nämner ovan själv…

Jag tror jag signar upp mig på mitt event direkt. Kommer du?

Istället för Göteborg WinterRun…

har jag gått runt och sett ut som ett träsktroll hela dan.

Solkiga mysbyxor, tröja med vällinghänder på, okammat hår och jag hittade faktiskt alldeles nyss en mascararest från i…hmmm…den måste vara från i torsdags!

I korta stunder har jag varit utomhus. I långa stunder har jag suttit i soffan. Ganska ofta har jag varit på upptåg med någon av mina illbattingar.

Nej, jag klagar inte.

Men den där halsen som faktiskt har ställt till en DNS. SUCK. Jag har inte haft några halsmandlar eller halsont sedan jag var nio år, men nu när jag börjar närma mig 40 verkar det ha utvecklats två ömmande halskokosnötter i svalget. Typiskt…

Nåväl. Vi har i alla fall gjort en sak rätt denna helg. Vi gör årspremiär i huset vid havet och sommarsäsongen 2018 är därmed inledd med minusgrader och snö. Helt perfekt!

Fast någon löpning har jag inte att skriva om. Det känn trist. Fast hade jag haft löpning att skriva om hade jag ju inte varit här i fritidshuset utan hemma i Göteborg. Det hade också varit trist.

Snacka om att jag alltid är helt i balans!