Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    februari 2018
    M T O T F L S
    « Jan    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728  

Därför gråter jag

Jag storbölar av lycka när jag korsar mållinjen i ett marathonlopp. Jag kan sitta ensam hemma på kammaren och tänka på något riktigt fint och börja lipa. När jag såg ”En man som heter Ove” för några år sedan grinade jag så mycket att mina tröjärmar blev så blöta och snoriga att de frös till is under promenaden hem…

Jag är en gråtig typ. Hur jag än mår, så står tårkanalerna vidöppna och redo.

Att lipa efter ett marathonlopp gör ju inget, då är man redan så svettig och trött att man slutat bry sig om omvärlden.

Fast gråten ligger mig i fatet ibland.

Som när jag vill ta upp något på jobbet som jag tycker är fel. Eller ännu värre, när jag vill förmedla något jag är passionerad för och tycker är viktigt. Det börjar pirra i huvudet och jag känner att tårarna stiger. Oftast kan jag stoppa dem där, men jag vet att min omgivning både ser och hör på min röst att jag är nära lipen.

Ibland ligger det mig i fatet så mycket att jag väljer att inte ta diskussioner eller förmedla saker jag tycker är extremt viktiga. I samband med att metoo-rörelsen drog igång bröt jag ihop på bästa arbetstid och kunde inte sluta hulka. Jag hade säkert fem oroliga kollegor runt mig, varav en helt ny, men jag tror att han har kommit över det nu… Vi har delat rum och sitter numera vägg i vägg, han får väldigt mycket Mia om dagarna och vet hur jag fungerar.

Nu börjar jag nästan gråta på grund av att det här inlägget är så öppet och fint…

Snälla, någon kan väl känna igen sig i detta!