Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    maj 2018
    M T O T F L S
    « Apr    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

Ett väldigt litet steg för mänskligheten

Ett stort sjumilakliv i mitt löparliv. Ungefär så känns gårdagens efterlängtade framsteg.

Trots att jag hållit mig väldigt cool och rycka-på-axlarna-ostressad de senaste månaderna så är det klart att det tagit på krafterna att känna sig som ett kylskåp med för korta ben, för små fötter och ett rossligt aggregat – varje träningspass.

Löpning har inte varit något inspirerande och härligt i sig, men naturupplevelserna eller känslan efteråt har ändå fått mig att sträva på och träna regelbundet och efter bästa förmåga.

Jag har lärt mig att leva med kilometertider och känslor i kroppen jag inte är van vid, men på något konstigt sätt har jag gillat läget och lyckats coacha mig själv både fysiskt och mentalt och behållit förståndet…

För någon som inte springer eller tränar regelbundet kan det jag beskriver ovan vara svårt att förstå. Vad spelar det för roll liksom? Ni som fattar ni fattar och jag önskar fler möjligheten att få uppleva känslan ”när det lossnar” och löparlivet leker.

Under andra halvan av gårdagens elvakilometare runt sjön hände precis det.

Kroppen började pressa upp farten. Jag kände klipp i steget, fartvind i håret, driv i armföringen och en puls som rusade av helt rätt anledning. Jag brydde mig aldrig om tiden på klockan utan lät känslan ta över helt.

Faktiska tider och distanser får vara helt irrelevant en tid framöver. Det är 32 dagar kvar till Stockholm Marathon. Jag är inte där jag borde vara i min träning, men jag är precis där jag är. Det får räcka.

Nu öppnar vi upp för nya och härliga löparäventyr!