Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    maj 2018
    M T O T F L S
    « Apr    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

Risker med att springa utan klocka

Jag har tidigare nämnt att jag kommer att springa mitt femte Marathon på asfalt utan klocka på armen. Så här inför loppet ger det mig ett skönt lugn. Jag har verkligen bara ett mål med Stockholm Marathon – att ta mig runt och vara så pass hel efteråt att jag orkar vara social och dricka en kopp kaffe…

Min bild av mig själv är att jag är en stark löpare som trots alla motgångar kommer att klara utmaningen galant. Men. Jag kommer bara att klara den galant om jag tar mig an den på rätt sätt.

I september förra året sprang jag Helsingborg Marathons krävande bana på 3.20.05. Då hade jag helt andra förutsättningar och var, förutom att kroppen kanske hade önskat några fler långpass, väl förberedd för uppgiften.

Ett Marathon är alltid långt för alla, men personligen känns det extra långt just nu…

Trots att jag har bestämt mig för och det känns helt rätt att springa klocklöst, finns det risker med just klocklösheten.

Riskbeteende 1

Jag upplever alltid stora känslostormar i samband med marathonstarter. Det kan få mig att få tuppjuck och jag avverkar första kilometern i 4.30-tempo. Det är så himla härligt att springa så jag avverkar även kilometer 2, 3, 4, 5, 6 och kanske 7 i denna fart. När jag passerar milen inser jag att jag har förtagit mig, farten sjunker och jag börjar misströsta. Vid 15 kilometer är jag helt slut som löparpajas. Jag får krypa de återstående 27 kilometerna och missar kaffet…

Riskbeteende 2

När jag lufsar förbi klockan vid halmarapasseringen inser jag att jag haft det lite för gött och sprungit så långsamt att jag inte kommer att hinna i mål till det där efterlängtade kaffet…

Riskbeteende 3

Jag är så avslappnad och härlig och stannar på minst en cool kaffebar längs med banan (har ju läst på banbeskrivningen att nya banan går genom hipster-kvarter). När jag kommer i mål är jag kaffemätt och tvingas dricka något annat. Det blir inget efterlängtat målgångskaffe…

Jepp, det finns sannerligen stora risker med att springa utan klocka. Just nu känns att springa lagom fort viktigare än någonsin. Lagom måste liksom inte vara tråkigt och betyda sölkorven Allan. Lagom kan vara helt perfekt.

Imorgon kommer jag att skriva om hur jag försöker hitta detta lagom.