Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. ”Men Mia!” har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i  natursköna Hindås.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    juni 2018
    M T O T F L S
    « Maj    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  

Racereport Stockholm Marathon 2018

Vi anländer Stockholm på fredag kväll och jag känner att jag inte har koll på någonting inför loppet. Hittar några mail i inboxen med loppinformation och får tydliga instruktioner av Olas bror hur vi ska åka T-bana till nummerlappsutdelningen. Vi åker fel, men hamnar rätt. På något konstigt sätt lyckas jag svettas mig igenom en mässa med noll luftkonditionering och få min nummerlapp i handen. Blodsockret börjar tryta på samtliga familjemedlemmar, men jag tvingar sambon till en väldigt viktigt photoshoot.

Allt känns solklart och kontrollerat.

Morgonen därpå, det vill säga på raceday, händer en världsomvälvande grej. I sista stund drar jag på mig mina ”småbyxor”, de där som jag valde bort inför Helsingborg Marathon på grund av att de alltid skär in i röven. Nu pratar vi 30 graders värme och jag övertalar mig att det är mer en känsla av att något skär in än att de faktiskt gör det. Till förmån för att minimera tyget på kroppen bestämmer jag mig för att det är värt obehaget och ett offentligt grävande i ändalykten.

Jag sätter mig ensam på tunnelbanan inställd på att åka helt rätt den här gången. Behöver inte oroa mig då det väller in folk med nummerlapp, som jag kan följa efter i smyg. Några är pratsugna och nervösa. Jag gör mitt bästa för att lugna ner dem. När vi kryper upp från underjorden till solen vid Stadion slår värmen emot oss. Det enda jag har i huvudet är att jag ska genomföra loppet efter bästa förmåga och försöka må så bra som möjligt under tiden.

Vi löpare steks på Östermalms IP, men i startfållan är det skuggigt och skönt. Jag väljer bort uppvärmning till förmån för att sitta på en trottoarkant och glo på folk. Några minuter innan startskottet mitt under pågående nationalsång får jag grina av mig lite och det känns skönt att lätta på trycket.

Efter lättat tryck är det lätt att skita i sitt planerade tempo och springa för fort. Det gör jag också, men bromsas snällt på grund av trängseln.

Jag har suttit inne i korsdrag och befunnit mig i skuggan i en veckas tid som en protest mot att ”värmeträna” och stressa kroppen. Nu njuter jag av solen och frisk luft och väljer att springa på och njuta så länge det går.

Min hejaklack håller nästan på att missa mig vid 8K, men jag stannar till och skriker för att få deras uppmärksamhet. Ingen skada skedd och vid 35K är de beredda och tar emot mig med bravur! Jag gläds också åt pepp från MarathonMia, som är precis överallt längs med banan för att heja fram sin son. Och jag får vid två tillfällen uppleva loppikonen Skyltmannen.

Jag är nitisk vid varje vätskekontroll där jag promenerar, tar en mugg sportdryck och en mugg vatten ner i magen och en mugg vatten över huvudet. Utnyttjar också varje dusch och högtryckstvätt(!). Det är skönt och kul att springa till 23 kilometer ungefär, sedan börjar min kamp mot huvudet och mot kroppen…

Smällen som brukar komma vid 30K kommer därmed alldeles för tidigt, vilket med stor sannolikhet beror på att det längsta jag sprungit inför loppet är 23K. Dumt kanske någon tycker, men jag har faktiskt inte haft något val. Sedan i november förra året har min energi gått åt till annat.

Tempot sjunker markant och känslan i framsida lår smakar inte hallon precis. Av misstag råkar jag ta en mugg buljong och kväljs när jag tvingas sila små grönsaksbitar genom tänderna. Det sker också misskommunikation med en funktionär som trycker en bananbit i handen på mig när jag passerar. Det känns som en mördarsnigel, jag får panik och börjar fäkta för att bli fri.

Jag släpar mig fram och det känns som om jag aldrig ska komma i mål. När 3.45-ballongerna passerar mig på Västerbron och jag inte fixar att ta rygg blir jag förbannad, men tar det ändå med ro. Jag har sju kilometer på mig att reparera den lilla onödiga detaljen.

Släp släp släp…

Ja det fortsätter att vara ett evigt släpande av gammelkropp ända till 40K där jag börjar känna doften av Stadion. Som från ingenstans kommer den där energin som jag saknat sedan jag passerade 23K. Leendet kommer på plats, jag får ”eld i röven” och förvandlas till en sådan där irriterande jäkel som springer på lätta ben och dessutom orkar peppa folk runtomkring mig som inte klarar av att lämna det svarta hålet.

Inne på stadion springer jag med armarna i skyn och gråten i halsen. Drabbas av hybris och är helt säker på att alla som sitter på läktarna är där bara för min skull. Efter målgång brister det. Jag har sjukt ont i framsida lår och lider, men är galet stolt över mig själv.

Jag grinar mig igenom hela promenaden till väskutlämningen, grinar när jag hjälper andra finishers att ta kort, grinar när en helt främmande människa berättar att hon persat, grinar när jag tar emot min väska och fortsätter att lipa lite till när jag dimper ner i skuggan i en slänt.

Nu börjar projektet ”samla ihop mig”. Eftersom jag sprungit klocklöst har jag ingen aning om min faktiska sluttid. Jag vet inte heller hur jag ska lyckas hitta min kaffedejt i vimlet. Passar på att äta lite och njuta av min egen insats och andras löparlycka som finns överallt runtomkring mig. Det kommer ett sms från sambon som jag snabbt svarar på…

Fast känslan av att jag hellre föder trillingar än springer Marathon försvinner väldigt snabbt. Smärtan i framsida lår avtar och kroppen börjar fungera ”som vanligt”. Jag menar inte att jag blir helt återställd på några minuter, men jag kan i alla fall gå över Östermalms IP till Anna och Fredrik som jag lyckats fiska rätt på via Instagram.

Det börjar bli tid för den stora målbilden – den omtalade och omskrivna kaffedejten med Anna.

Efter många om och men lyckas vi lämna tävlingsområdet och de leder mig till Stockholms finare kvarter och lyxiga kaffebarer. De släpar runt mig på en ganska lång post-marathon-promenad (kräver en egen racereport…) innan vi får vila benen med en varsin kaffe i handen.

Jag vill tacka alla inblandade för den här fina och ovanliga marathonhelgen. Jag tackar familjen för stöd, släkten för husrum och hejaklacksinsats, Fredrik för kaffet och kroppen och huvudet för ett väl genomfört marathonlopp.

Min sluttid? 3.45.05. Tror jag. Ska dubbelkolla strax…