Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. ”Men Mia!” har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i  natursköna Hindås.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    juni 2018
    M T O T F L S
    « Maj    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  

Tema kissnödig

Inför lopp, speciellt den längre varianten som Marathon, är man kissnödig hela tiden. Det spelar ingen roll hur många gånger man besöker bajamajan eller buskarna – i startögonblicket trycker det ändå på och man tänker ”Jäklar nu är jag kissnödig!” precis som man tänkt var tionde minut den senaste timmen…

I lördags var inget undantag, efter nationalsången när det var dags att starta tryckte det verkligen på, men precis som vanligt gick kissnödigheten över när jag började springa.

Under loppet tappade jag väldigt mycket vätska, men jag besökte också 17 vätskestationer. Låt oss säga att jag fick i mig i snitt 2 dl vätska vid varje station – det blir totalt 3.4 liter. Vad jag vet så kissade jag inte på mig under loppet. Jag var konstant helt dyngsur eftersom jag tömde vatten över huvudet och sprang igenom alla duschar, men visst borde jag väl ha märkt om det rann något varmt längs med benet?

Nåväl.

Efter loppet, när kroppen slappnade av och började ta in prestationen, då small det till. Mitt livs största kissnödighet hände någonstans i närheten av T-banan vid Stadion när jag och Anna drömde om målgångskaffe och snällt lommade efter Fredrik som sa ”Jag tror vi är rätt!”.

Mitt sällskap gnabbade lite kring olika kaffebarers öppettider, precis som gifta par håller på, men det enda jag kunde tänka på var om de här lyxiga kaffebarerna hade en toalett…

Vi åkte tunnelbana och såg ljuset igen i väldigt fina kvarter. Jag gick där svettig och jävlig och trodde jag skulle kissa på mig och förstod rätt snart att för de där två bredvid mig duger inte vilket kaffe som helst. Skulle jag någonsin få se en toalett? Eller skulle jag tvingas göra i byxan alternativt genomföra min pinsammaste offentliga kissning någonsin på en trottoar i Stockholm?

De drog iväg mig på en ganska lång promenad och vi hamnade på en bakgata utanför en kaffebar som var stängd. Här uppstod det lite kärleksfullt giftasgnabb igen. MEN. Jag såg en toalettdörr på vid gavel där inne och tvingades fråga på trött och knagglig utrikiska ”Can I please use your toilett? PLIIIIIIIIIS!”

De kan ha ångrat sitt ”Yes of course!” då jag inte bara svettade ner toaringen utan förmodligen också slog hål på porslinet. Jag är nog förmodligen deras genom tiderna sämsta kund. Jag köpte inget kaffe, men kissade sönder deras fina toalett.

Sen kändes livet väldigt mycket lättare att leva och jag kunde precis som mitt sällskap tänka mig att gå precis hur långt som helst för sköna bönor.

Kissnödigheten tog dock inte slut där. Den kom tillbaka i hänsynslösa attacker och förgyllde hela min kväll och natt. När jag vid 04.00 låg ensam i trosor på en balkong på Hägerstensåsen för att svalka mig slog den till ordentligt igen. Jag hade verkligen the time of my life där ute i nattvindarna, men kissnödigheten var hänsynslös och jag fick lufsa in i den varma lägenheten och slå hål på ytterligare ett toalettporslin.

Efter Stockholm Marathon 2018 har kissnödigheten verkligen varit mitt enda bekymmer. Låren som krampade, tröttheten i ländryggen och tanthuggen i vänster skinka har kroppen glömt bort för länge sedan. Men att jag rubbade vätskebalansen verkar den ha svårt att förlåta.

To be continued…