Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. ”Men Mia!” har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i  natursköna Hindås.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2018
    M T O T F L S
    « Okt    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  

Fredagslistan (negativ och kanske lite kul)

Dagens mående: som en säck med skit, med fortsatt igenmurat öga och feberkänningar.

Dagens otur: blev förbikörd av en Golf med en idiot i när jag promenerade längs med ån. Resultat? Nedstänkt från topp till tå av vatten från mycket förorenad vattenpöl i Göteborgs typ skitigaste område, Gårda.

Dagens kreativitet: Att feberyrslande stå i en uppsjö av pysselböcker och till slut välja den med magiska hästar som födelsedagspresent till kalaset imorgon.

Dagens äckligaste: Fick en sådan där sockerfri chokladkaka med kokossmak från Nicks. Den smakade inte kokos. Den smakade skit. Vilket i och för sig passar mitt mående… Olika typer av sötningsmedel alltså, måste vara guds straff till människan.

Dagens hurra (trots allt): Jag har trots bristfälliga kunskaper i tidrapportering lyckats tidrapportera för hela november i ett enda svep.  Om jag har gjort rätt är en helt annan fråga.

Ibland tror jag nästan att jag är min betydligt mer framgångsrika bloggtvillings onda tvilling – neggolina…

P.S. Alla gånger jag ler på bild är fejk.

 

 

På jobbet heter jag Maria och ser ut så här

Förvirringen är ibland total. Någon ropar ”Maria!” och ingen svarar. Efter för många sekunders betänketid kommer jag på att det förmodligen är mig de menar och säger ”Eh ja!”. Fast ju mer vi lär känna varandra desto mer Mia blir jag. Problemet är bara att jag just nu lär känna väldigt många nya människor varje vecka. Så namnförvirringen kommer nog att pågå ett tag till.

På jobbet ser jag alltid så där glad ut som på bilden nedan. I alla fall ser jag alltid så där glad ut på mitt passerkort som har bilden på sig och när vi har telefonmöten i Skype, där jag använder samma bild på grund av lat.

Just idag är det dock lite halvsurt och en hel del misär. Kände igår att något var lurt i kroppen och vaknande i morse med ett igenmurat vänsteröga och en förlamande trötthet i kroppen. Sjuk, men ändå frisk. Frisk, men ändå sjuk. Det är vid sådana tillfällen man verkligen uppskattar möjligheten att arbeta hemifrån. Jag vill liksom inte gå all-in och smitta kollegorna med min mystiska ögonsjukdom redan under första månaden.

Näe, svett och endorfiner uteblir så länge ögat inte är på banan. Vi får väl hoppas att kroppen har styrt upp sig lagom till helgen.

Nu när den där vita och krispiga snön och frosten har regnat bort kanske det skulle passa med lite blöt trail…

Mitt hållbara friskusliv

Jag har aldrig varit direkt för och medvetet skapat utrymme för vardagsmotion i mitt eget liv. Observera att det inte är detsamma som att vara emot vardagsmotion. Nej, det tycker jag är hur bra som helst…

Det som gör att det ändå blir en hel del vardagsmotionerande är mina hållbarhetstankar.

Jag vägrar att åka bil. Eftersom jag inte behöver.

Mina barn får glatt gå/åka vagn/cykla till och från förskolan varje dag. Jag skulle aldrig komma på tanken att ta bilen in till stan och parkera i parkeringshuset bredvid jobbet. Nej jag tar bussen till Korsvägen och får en kvarts skön promenad enkel väg. Sen ska jag ju tillbaka till bussen och då blir det en kvart till. Sambon är likadan.

Jag håller i vanliga fall inte koll på hur många steg jag går varje dag, men i morse väcktes en nyfikenhet och jag tog på mig sportklockan och tillika stegräknaren.

När jag gick in genom dörren i Hindås efter en arbetsdag redo för en skön kväll hade jag gått ihop 9802 steg. Då hade jag bara gått exakt det som livet kräver och spenderat största delen av dagen på röven…

Så mina hållbarhetstankar skapar i sig ett vardagsmotionerande och förhoppningsvis en hållbar hälsa. På lång sikt.

Tänk ändå att det hänger ihop så fint. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån.

De sociala fikornas helg

Ibland undrar jag varför jag inte hinner träna så mycket som jag skulle vilja. Alltså jag är nöjd med min träningsinsats som heltidsarbetande småbarnsmamma i det stora hela, men det finns stunder då det känns som om min träning saknar det där lilla extra. Energin till förbättrande intervaller eller tid till långsamma långpass till exempel. Ja, ni fattar…

Nu vet jag varför jag inte hinner. Det beror inte på ett krävande yrkes- eller familjeliv. Jag är social och fikar istället för att träna. När den prioriteringen är väldigt självklar känns de där träningsbristerna inte så farliga längre. Att vara social och fika ofta är faktiskt ett helt frivilligt val från min sida.

Den här helgen har inte varit något undantag med födelsedagskalas och fika i fredags, vinterstudion och kladdkakeresterfika på lördag eftermiddag och spelkväll hos grannarna med gofika lördag kväll och långväga besök idag söndag med en fikapaus direkt efter lunch…

Efter två dagar med kladdkaka med diverse tillbehör kändes det lämpligt att plocka fram lite juliga smaker (och obligatorisk choklad) till söndagskaffet.

Men hur mycket jag än gillar att fika, så ser jag ju trots allt till att röra på dököttet mellan varven. Den här helgen har det blivit totalt tre löppass och lite strövande och lugna promenader med sällskap längs mina hindåsvatten. En ganska bra balans utan några som helst egentliga brister kan jag tycka.

Det fikat ger smaklökarna och de sociala relationerna får konditionen och själen av mina vyer vid vattnet.

Livet på den där omtalade pinnen liksom.

Nu kommer vinterlöpningen!

Jag tror det var förra helgen jag skrev om hur mild och snäll novemberlöpningen var. Hur jag fortfarande bara sprang i tunn underställströja och tights, som en extra hud på kroppen.

De dagarna är över. För nu är den här! Vinterlöpningen.

Det är tid att börja gilla:

# dubbla och ibland till och med trippla lager kläder.

# ludd på insidan av tightsen (kallas visst flossade tights på fackspråk).

# rimfrost i pipskägget.

# lurigt underlag under löparskorna.

# frusna fingrar minst halva träningspasset.

Jag  fick som sagt en försmak av ”riktig vinter” igår och njöt i fulla drag av den friska känsla jag hade efter passet.

Gillar du att springa på vintern?

Min födelsedag blev inte alls vad jag tänkt mig…

Det börjar redan tidigt med en sovmorgon till 06:45. Händer typ aldrig. När jag kommer upp är det pudervitt utanför fönstret. Jag kollar i kalendern vilket datum det är och om det är rimligt med snö…

Ah just ja! Den 23 november. It is my bithday!

Kvällen innan har jag styrt av allt morgonfirande. Den minsta har nämligen febertoppat och jag tänker mig att dagen blir bättre och stabilare om alla får sova till de vaknar.

Sen händer grötfrukost med mina barn, få iväg den äldsta till en kompis, smygsvara på några mail, kladdkakebak, två maskiner tvätt, hänga tvätt, få huset fullt med barn och avstyra catfight mellan två femåringar… Någon gång mellan alla moment lyckas jag få i mig lunch också och sjuklingen vill aldrig sova. Fast det gör hon nu klockan 14.25.

Nej jag kom aldrig iväg till jobbet idag som ni förstår. Något träningspass på lunchen kopplat till dagens magiska siffra 39 har ännu inte hänt.

Fast snart kommer saker och ting att börja bli som jag tänkt mig…

När sambon kommer hem vid halv fyra lämnar jag hemmet för frisk luft och löpning. Sen tar vi det familjära firandet som vi hoppade över på morgonkvisten. Förhoppningsvis knackar det på dörren vid 18. Jag har bjudit in två sköna personer till middag och filmkväll. Bjussar på räkor med tillbehör, bubbel och kladdkaka med grädde och nonstop till efterrätt. Och chips till filmen såklart. Precis som jag vill ha det. Sambon har fixat allt det praktiska, minus kladdkakan som jag gärna tillreder själv.

Nej, det är faktiskt inget fel alls på min 39:e födelsedag. Den blev bara lite annorlunda.

Ta hand om er och ha en fantastisk fredag!

Jag tänker inte ”göra en Piggelina”

Det vill säga springa lika många kilometer som jag fyller år på fredag. Dagen kommer nämligen att fyllas med jobb och kärt och socialt umgänge hemma i Hindås på kvällskvisten.

Jag är ändå sugen på att göra något som kopplar till fredagens magiska siffra – 39.

Förslag på födelsedagspass som passar på jobblunchen:

# 39 minuter snabbdistans

# 39 minuter mellanmjölkslöpning

# 10 x 390 meter på bana

# 2 x 3900 meter tröskel

Vad tycker ni? Hur ska jag fira?

Jag har börjat föra hälsodagbok

Det där lät ju väldigt avancerat va? Men det är det inte.

I min hälsodagbok bockar jag av lite basala grejer som exempelvis:

# minst 15 min dagsljus

# minst 30 min vardagsmotion

# känt att jag bidragit

# bockat av grejer på att-göra-listan

# bytt om och tränat kondition/styrka

# njutit av lunchen

# haft tid för reflektion

# skrattat tillsammans med andra

Det här är mina punkter som jag känner är viktiga för mig i mitt professionella vardagsliv. Familjelivet har jag valt att lyfta bort från just detta dokument, då det är något jag gör tillsammans med min familj.

Jag kan inte få allt på min hälsolista varje dag, men jag kan se till att jag får så mycket som möjligt.

Längst ner i dokumentet skriver jag en kommentar efter varje arbetsdag och lyfter sådant som har känts bra eller dåligt. Jag noterar bra magkänslor och dåliga magkänslor och försöker härleda olustkänslor.

Det här är mitt väldigt enkla sätt att dagligen jobba med mig själv. Jag har precis börjat på ett nytt och krävande jobb och har en depression ganska färsk i bagaget.

Alla medel är tillåtna för att hålla mig över ytan och ha koll på läget.

Bilden nedan är från gårdagens soliga lunchrunda i löparskor. Check på träning, dagsljus och reflektion!

Har ni tänkt på att gräsmattorna i november är mycket vackrare än de sönderbrända stackare vi hade i somras?

Sunday by the sea…

med två springsugna föräldrar. Båda vill ha förmiddagstiden i den strålande novembersolen, men jag kan inte med att fightas för den. Jag tränade ju igår. Också. Det gjorde inte Ola. Han prioriterade röjsågen.

Så medan Ola kör intervaller på min favoritraksträcka samlar jag och barnen snäckor på stranden. Det är ungefär så idylliskt som det låter. En liten stund… Vi hinner upp till vägen för att heja på alfahannen när han kör sin sista intervall. Då har den minsta redan kastat in handduken redo för förmiddagsvila och den äldsta tjurar på sin cykel för att jag inte hämtade det hon ville ha precis på sekunden. Men jag är glad. Ja, jag är faktiskt jätteglad! Om än något matt.

Alldeles för nära inpå en taco-rester-lunch är det min tur att springa. Solen har gått i moln och det är svinkallt. Eller ska jag kalla det för friskt? Vindilarna som letar sin innanför min tunna tröja blir aldrig bekväma. Efter en mil sladdar jag hemåt, river av mitt livs snabbaste och typ kallaste photoshoot nere vid stranden och känner mig väldigt färdig.

Tack helgen. Du var fin. Alldeles lagom på något sätt och en perfekt uppladdning för kommande vecka som också är min födelsedagsvecka. Hurra! Den här puman fyller 39 år på fredag och det ska jag såklart fira.

Novemberlöpningen har varit snäll

Mild och okomlicerad liksom. Bara att dra på sig ett par tights och en tunn underställströja och ge sig iväg. Att springa i 6-12 plusgrader passar mig väldigt bra. Jo, det har såklart regnat på mig vid några tillfällen, men de gångerna är så få att jag väljer att bortse från dem.

Just den här lördagen var inget undantag. Vi har åkt till Gullmarn och saltluften över helgen och trots att jag idkade havsnära löpning var det helt vindstilla och milt. Jag mådde som en prinsessa, om än en något stel sådan, under alla mina insamlade kilometer.

Har haft det lite tufft i slutet av veckan med självpålagd stress och prestationskrav (därav stelheten), med lugnet var hela tiden bara ett samtal bort. Skönt. Det är precis det stödet och den tryggheten jag vill ha i mitt arbetsliv från och med nu. Jag har bara lite svårt att greppa att det finns och att det förmodligen är precis så det ska vara.

Så hur njuter du din lördag?

Förutom den där löpningen har jag hängt med kidsen både inomhus och utomhus och fått hjärtat i halsgropen när jag hittade tvååringen utan konsekvenstänk uppe i ett träd…

Kvar av dagen är lite tacos och ett glas rött. Och chips. Fint ska det vara!