Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. ”Men Mia!” har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i  natursköna Hindås.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    december 2018
    M T O T F L S
    « Nov    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  

Om jag skulle dö de sista skälvande minuterna det här året

Nä, ni behöver inte oroa er för jag planerar att vara lika försiktig och feg som vanligt…

Men om Lie-mannen skulle överraska mig och skicka en raket (som jag undviker på grund av farligt otyg) genom altandörren rakt in i mitt hjärta. Eller om jag skulle råka mixa kantarellsoppan till nyårsbuffén väldigt dåligt och sätta en svamp i halsen.

Då skulle jag i alla fall ha sprungit den här rundan först.

Vildmarksleden mellan Hindås och Skatås gör skäl för sitt namn. I förmiddags fick jag se dimman vägra släppa taget och älvorna dansa över tjärnen. Mina ögon bländades av den lågt stående solen och jag tvingades gå några steg på skogsstigen för att inte snubbla. Som en bubblare dök ett mullrande flygplan upp på himlavalvet  och skrämde bort allt det trollska, men det kanske var tur. Annars hade säkert en grådvärg eller ett skogsrå kidnappat mig och låst in mig i en stubbe. Det är inte så jag har planerat att fira in det nya året.

Efter en halvtimmes skogsmys släntrade jag ner från hindåsbergen med siktet inriktat på min sjö. Den såg jag aldrig, ty älvorna hade lagt beslag på den också. Typiskt…

Det hade ju varit högtidligt om dagens magiska spring vore årets sista löprunda, men det tror jag inte att det blir. Det finns nämligen starka krafter som kommer att yrka på att jag springer ut det gamla och in med det nya imorgon.

Jag har skapat utrymme för Mia-tid genom att förbereda nyårsmiddagens kantarellsoppa och skala potatiskarna som vi ska ha till kalkonen. Sen om vädret och omgivningarna är allt annat än magiska, det gör faktiskt detsamma.

Jag brukade käka 17K till frukost

Jag har haft träningsperioder (för länge sedan) när jag knappt räknade ett träningspass under 20K som träning… Jag har sprungit marathon på 3.20 och tagit mig 56 kilometer genom skogen mellan Hindås och Borås. Jag har tänkt att jag borde börja springa ultra, för det verkar passa mig att springa långt. Jag har…

Jag brukade banne mig käka 17K till frukost!

Nej, texten ovan är inget skryt, det ger mig bara tydliga perspektiv på att livet händer och att fysiken förändras.

Under 2018 har jag masat mig igenom ett Marathon på 3.45 i 30 graders värme. Det är ingen dålig prestation, men den ger mig perspektiv. Jag har haltat 18 kilometer av 21 i Helsingborg och gått i mål i ett halvmarathon på strax under två timmar. Det är heller inte dåligt, men åter igen, det ger mig perspektiv.

Idag sprang jag 17K utan att kroppen protesterade eller gick sönder. Jag var superstolt och glad efteråt, vilket (förlåt om jag tjatar…) ger perspektiv.

Det känns så fint att avsluta året starkt och springa ut det gamla på lätta ben. Nu ska jag bara hålla mig skadefri till nyårsafton…

En lunch att minnas

Årets bästa lunchinbjudan kom i onsdags. Det var vår sista heldag i Hälsingland. Jag morgonjoggade mina landsvägar hej då när det kom ett sms med löfte om grillad korv och utomhusluft. Lite senare skulle det visa sig att denna lunchinbjudan även innehöll strålande sol, glögg i en kastrull på grillen och bekväma plusgrader. Men först var vi ”tvungna” att transportera oss två kilometer genom vinterlandskapet med spark och pulka.

Ja, detta var en tillställning av ytterst familjär karaktär. Alla var med, men trots fyra barn och sex vuxna vid grillen blev det aldrig trångt runt matbordet och maten räckte till samtliga.

Min minsta tappade nog räkningen på antal korvar och russin i magen och i sann utomhusanda totalslocknade hon i pulkan på vägen hem. Jag var minst sagt lite avundsjuk på den stödvilan…

Jepp, det här är definitivt en av årets bästa luncher. Den andra hände i påskas när vi grillade korv i en skogsglänta utanför Hindås.

Jag äter faktiskt bara korv som har grillats utomhus. Det är ingen ätstörning. Det är bara som det är. Jag behöver en skön utsikt till korven helt enkelt.

Jag har vant mig vid snö

Snö under löparskorna. Snö i skägget som jag uppenbarligen har… Snö under sparkmedar och pulka. Snö under promenadskorna. Snö som faller från himlen. Snö i snögubbarna. Snö till gillkorven och glöggen. I värsta fall lite lite iskall snö under tröjan.

Vår jul i Hälsingland har varit bitvis väldigt kall, men framför allt har den varit väldigt vit. På julaftonsmorgnonen njöt jag minus 13 grader och knarrande snö som fallit kvällen innan. Himlen gick från lila till rosa och bestämde sig tillslut för att bli aprikos. Det tunna istäcket, som fläckvis lagt sig på vattnet som aldrig fryser helt på grund av det är så strömt, glittrade när dagsljuset kom. Vilken fantastisk julklapp till mig själv! Jag bestämde mig nämligen för att det var årets ljuvligaste löppass och låter den här skäggbilden visa hur bra jag hade det…

Tack Hälsingland för den fina vintervecka vi fick.

Hållbarhet är för dig och mig också!

Vi är många tjänstekvinnor- och män som arbetar i organisationer med tydliga och uttalade hållbarhetsmål. Hållbarhet har slagit ner som ett eldklot i strategier, handlingplaner och affärer. Det är hett, helt rätt och skapar värde på många olika sätt.

På mina senaste arbetsplatser har jag oändligt antal gånger skrivit och förmedlat texter om hur vi utbildar, bygger, forskar, utvecklar och drar i trådarna som ska ge oss en framtid i en nutid då vår existens inte längre känns självklar. För mig som medarbetare är det motiverande som tusan att få vara med på ett hörn och ”förändra världen” i det stora och det lilla. Personligen är hållbarhet min största motor och jag är dagligen tacksam för min arbetsgivares förtroende och för mina arbetsuppgifter.

Jag var faktiskt så tacksam att jag höll på att glömma bort att hållbarhet är för mig också…

Tidigare i veckan dealade jag rätt länge med mig själv och höll nästan på att förhandla bort min egen julledighet. Tänkte att jag kan jobba lite då och då och släcka bränder som brinner i mitt eget huvud.

Jag var med andra ord inte alls beredd att leva som jag faktiskt lär.

Och jag om någon borde väl ha lärt mig något?

Eller har jag redan glömt att 2018 var året då jag…

– genomgick en svår depression, mycket på grund av en tidigare ohållbar arbetssituation som byggde på otydliga förväntningar och felbelastning.

– i de allra tyngsta perioderna försummade min familj med ett gnagande dåligt samvete som följd.

– började med antidepressiv medicin och gick i terapi. Medicinen ska jag hålla fast vid i minst ett år för att ge hjärnan en chans att läka.

– jobbade stenhårt för och fortfarande jobbar på att bli helt frisk. De där få dagarna när den usla självkänslan kommer tillbaka eller när de mest obetydliga saker fyller mitt bröst med ångest är inte att leka med och ställer till det på många plan.

– sade hej då till en arbetsgivare och öppnade armarna för en ny.

– lärde känna galet många nya människor att förhålla mig till.

– inte fick vara ny på mitt nya jobb särskilt länge och började leverera direkt.

Efter det här året är jag med all rätt lite trött och behov av något helt annat än att prestera när det finns en möjlighet att vara ledig.

Det är klart att jag inte ska deala bort min egen återhämtning. Det här kanske är min viktigaste julledighet någonsin.

Nej, det är absolut inte synd om mig och jag har det bra, men jag vet att jag inte är ensam om att ha svårt att släppa taget.

Att prioritera rätt är inte alltid helt lätt när det snurrar på och perspektiven blir skeva. Mitt jobb räddar inga liv. Jobbet är jätteviktigt för mig, men får aldrig bli livsviktigt. Då kommer glöden att falna.

Mina fokus under julledigheten 2018 blir därför:

Utomhustid, löpning, snöpuls, hög puls och snö som reflekteras på näthinnan och ger kroppen massor med välbehövligt ljus. Vi spenderar en vecka i Hälsingland i mitt barndomshem och där varvas löpturer med sparkstötting och pulkaåkning. Ljuvligt!

Mina tre familjemedlemmar varav två fastnade på bilden nedan. Barnen och yrvädren, som trots sin osinande energi vill vara nära mest hela tiden. Jag vore en idiot om jag inte tog tillvara på det varje sekund.

För bara några veckor sedan förändrades min världsbild när jag förstod att ingen är odödlig. Därför tänker jag njuta mitt barndomshem och människorna som finns här så mycket jag bara kan. När det skaver går jag bara iväg och andas en liten stund. Det här är viktigt på riktigt.

Frågor eller synpunkter på det?

Om inte önskar jag dig en fantastisk julledighet. Jag vill att du ska må så bra som bara du kan. Jag vill att du ska känna glädje och kärlek inför 2019.

Hållbarhet är inte bara ord i en handlingsplan – det är för dig och mig också!

Veckan som försvann

…och jag satt inte i soffan och lät veckan rinna ifrån mig. Istället fick jag ta fram superkrafterna bara hänga med och samtidigt försöka skratta så mycket som möjligt. Och springa lite förstås, när luckorna uppenbarade sig som små hallelujamoments längs med motorvägen.

Måndag: Tur och retur Karlstad för möte, där jag förundrades över hur mycket kaffe det doftade utanför Löfbergs Lila. Tog ett extra djupt andetag och lät koffeinet räcka hela vägen hem till Hindås. Blaskigt tågkaffe i pappmugg kändes aldrig aktuellt.

Tisdag: Aaaaahhh… En helt vanlig kontorsdag med skönt kollegialt häng och helt utan överraskningar. Hade energi över till en kvällsmil och njöt av mörkret, ensamheten och den friska luften.

Onsdag: Tur och retur Varberg för inspirerande planering inför 2019. Denna dag myntades också den vackra meningen ”Eftersom det inte blev något julbord bjuder jag på en julkebab!” Jag hoppade och studsade som ett barn på julafton då jag inte är det minsta sugen på julbord, men bytte kebaben mot en falafel. Kom hem, laddade om och drog iväg med hela familjen på bamsejympaavlsutning i Hindåsskolans jympahall. Hade planer på att springa, men det sket sig. Jag behövde vila.

Torsdag: Lucia! Smög upp i ottan och genomförde morgonjoggen mellan 05:30 och 06:45 och kom hem till en tomte och en lucia som satt i soffan och gluttade på barnkanalen. Morgonjoggen var det bästa jag har gjort för mig själv på länge! Under löpturen skottade jag in tillräckligt med energi och kreativitet för att orka med både jobbets överdådiga lussefika och skrivtid vid skrivbordet.  Det här var också dagen då alfahannen lämnade oss för att åka på skidresa. Jag bestämde att jag och barnen skulle klä julgranen. Det blev kaos, men vi blev kompisar igen.

Fredag: En jobba hemma dag med väldigt mycket jobb, men med en välförtjänt paus för löpning längs med mina vatten. Mötte gryningen och myste som en julgris. Hämtade kids lite tidigare eftersom jag är en perfect mom och såg till att det stod en pannkakstårta på bordet till middag. Nu… Blogga för första gången på flera dar och sakna alfahannen som förmodligen vilar och dricker öl efter en iskall skiddag.

Ser fram emot: Att svärmor kommer på besök i morgon eftermiddag och stannar till söndag då jag och äldsta dottern ska åka in till stan och gå på musikal på operan. Hur härligt?! Det var världens bästa födelsedagspresent till mig som jag får förmånen att dela med min Moa.

Veckan som försvann har ändå varit en väldigt bra vecka. Och nu är det verkligen dags att börja räkna ner mot en fröjdefull jul i Hälsingland.

 

Det ångar i vintertightsen…

Det är december och mitt huvud är inställt på vinterkyla. När jag packar väskan med träningskläder som ska räcka fredag till söndag, snålar jag lite och packar bara ner ett par tights. Vintertightsen.

På fredagen tar jag en skön lunchrunda i Göteborg city och håller bokstavligen på att flyta bort. Mössan plockar jag av efter typ 500 meter. Dragkedjan i halsen på den långärmade tröjan dras ner samtidigt som ärmarna kavlas upp. Men vintertightsen kan jag liksom inte göra så mycket åt. Den lilla fläkt som uppstår när jag blottar fotlederna hjälper föga mot den decembervärmebölja som tydligen drabbat oss.

När vi kommer fram till stugan för att fira helg inser jag att de flossade vintertightsen är de enda byxor som kommer att finnas till förfogande. Jag är en fryslort, men hjärnan leker ändå med tanken på att jag ska springa i shorts…

Det blir aldrig några shorts. Jag står ut och låter det ånga i vintertightsen.

Bikramlöpning från naveln och ner alltså. Kan det vara till någon nytta?

Ett havsnära lugn

Ett tidigt uppvaknande i huset vid havet innebär totalt mörker. Här finns inga gatlysen som ledning och grannarnas fönsterlampor hjälper föga. Man får manövrera sig ut från sovrummet på känsla för att inte väcka dem som fortfarande sover. Där utanför känns det så fel med ljuset från lampan i taket som i denna stund skulle vara väldigt stark. Så man tassar vidare i mörkret ut mot köket och hoppas hitta några ljus och tändstickor. När rispet mot tändsticksasken stör tystnaden och det första ljuset tänds skapas den perfekta lördagsfeelingen direkt.

I stearinljusens sken intas frukost och där äger också dagens första samtal rum. Någon vill bara äta cornflakes. En annan blir sur när hon inte får ett tjockt lager sylt på första mackan. Själv lutar jag mig tillbaka och tänker att dagen kommer att bli fin. Sörplar en och annan kopp kaffe och anar att vädret där utanför är råfuktigt och kargt.

Nån timme senare står jag ombytt och klar redo för mina havsnära landsvägar. Jag är sugen på ett helt vanligt distanspass och samlar ihop drygt tolv kilometer på den tid som är bara min.

Går i mål på stranden för att njuta en stund innan jag tar de sista stegen upp mot huset. På min agenda står nu att få mini i säng för förmiddagsvila och steka pannkakor till stekpannan ber om nåd.

Resten av dagen är som en öppen bok redo att fyllas med i princip inget vettigt alls. Jag börjar med att slå mig ner bredvid stora tjejen som precis fått sitt lördagsgodis och tittar på en film.

Med det önskar jag dig en fantastisk lördag!

Nä men tjena kompis!

Det känns som om jag har svikit dig den här veckan. Det var aldrig min mening. Kan du förlåta mig?

Jag har helt frivilligt låtit jobbet äta upp all min tid och energi och det har varit helt fantastiskt roligt. Nej, ni har inte kommit till fel blogg. Det är nog jag som äntligen har hittat rätt jobb… Att få vara skribent, coach och inspiratör i en och samma roll. Mhm. Där satt den liksom.

Hur kul jag än har haft på jobbet så har jag sett till att springa lite varje dag, förutom idag som är en vilodag. Löpningen har jag förlagt till sena kvällar, men det tänker jag ändra på imorgon. Jag har packat träningsväskan som ska med till jobbet. Strax efter jobbfrukosten, som serveras varje dag klockan 9, är det jag som ger mig ut på äventyr i Göteborg city. Den löpturen kommer att vara en toppeninvestering för mig, min arbetsgivare och min familj som ska dras med mig hela helgen. Tror ni inte?

Jag har sjukt mycket att göra, men om min fredag eftermiddag ska bli kreativare än en burk med gammal sill är jag beroende av dagsljuset och rörelsen. För att helgen ska landa rätt i kroppen när familjen hämtar upp mig för en helg till havs måste saker och ting få skakas om i löparskor. Så är det bara.

Vad fint det ska bli med helg förresten. Ordet helg är som en varm smekning i hela systemet. Jag planerar att ta mig tid att blogga eftersom jag längtar efter det. Så vi hörs snart igen mellan havsnära löpturer, tacos och viloläge i soffan!

Jag är så redig…

För det är så redigt att:

# ta en träningsfri helg trots att man känner på söndagen att bacillerna nog har flugit sin kos. ”Det kan ju vara bra att vila en extra dag!”

# lägga delar av söndagen på att förbereda mat, som ska ätas under kommande vecka. I kylen står både en laxsida och en vegetarisk lasagne redo att skjutsas in i ugnen. ”Det är så skönt att ligga flera steg före!”

# promenera och lyssna på poddar om hiskeliga och obeskrivligt smärtsamma saker och tänka ”Det är ju bra att få lite perspektiv på sitt egna lilla elände!”

# vara den enda morsan som promenerar med sitt barn i ösregnet till kalaset i idrottshallen. ”Det är ju bra att röra lite på sig!”

En så jäkla redig helg! Hur har du haft det?