Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. ”Men Mia!” har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i  natursköna Hindås.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    februari 2019
    M T O T F L S
    « Jan   Mar »
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728  

Jag fångade februarisolen

…och den fångade mig! Det finns absolut inga garantier för fint väder just nu, så att jag lyckades tajma årets hittills typ finaste dag med ett varv runt min sjö i Hindås känns fantastiskt. Dagen efter låg fukten och dimman tät över sjön, men det hade sin charm det med. En kort stund kändes det som att jag var ute och sprang på vattnet utan land i sikte. Märkligt och mäktigt på samma gång.

Under helgen som gått har jag försökt varva den typen av upplevelser som jag nämner ovan med hektiskt familjeliv som bland annat innehållit två barnkalas. Jag var på ett av dem, som roligt nog hölls i en gympahall med typ alla redskap framplockade. Min stora tjej såg jag knappt skymten av, men den lilla fick jag lotsa, lyfta och hjälpa bland redskapen. Jag slog en kullerbytta och klättrade i rep för att föregå med aktivt och gott exempel. Idag har jag träningsvärk…

Jag hoppas ni får en fin vecka. I bästa fall kommer jag att fånga februarisolen och den att fånga mig minst en gång till innan måndaen tar slut.

Jag klär av mig kläderna direkt

Jag kommer alltid att vara professionell på jobbet, men aldrig mer göra mig till. Livet är för kort för att anstränga sig för att passa in och vara andra till lags. Det är så skönt att äntligen våga vara naken. Mitt bagage har format mig till den jag är och hur jag upplever och hanterar olika situationer i arbetslivet, vilket jag kan dra nytta av, men inte behöver leva i.

# Som han den där jätteviktiga snubben på ett tidigare jobb, den utpräglade sexisten som tillintetgjorde mig på möten inför högt uppsatta personer medan mina tårar brände bakom ögonlocken. Jag hade klätt på mig för att passa in i just den situationen och lyckades väldigt bra. Min enastående förmåga att anpassa mig gjorde att hans beteende normaliserades och accepterades. Dessutom var han ju en väldigt viktig person för arbetsgivaren och folk sa att han ”är svår att komma åt”. När jag äntligen samlade mod till mig, klädde av mig några skyddande lager och skrev ett mail till en chef om min arbetssituation fick jag aldrig något svar. Vad jag vet har ingen kommit åt honom än.

Flera år senare kan jag kan fortfarande inte gå på ett möte helt ångestfri och utan misstänksamhet, men istället för att klä på mig för att passa in, klär jag av mig alla kläder direkt. Det kan kännas lite kallt och läskigt i början, men efter en stund märker jag att det inte är så farligt att vara naken. Det är att vara jag och människor är faktiskt snälla. Ingen kommer någonsin att få tillintetgöra mig igen.

# Eller den där arbetsplatsen som präglades av dålig stämning och bristande personalpoilitik. Jag klädde på mig flera lager kläder för att skydda mig ifrån och kunna hantera en organsiationskultur där ingen mådde bra, men där man fostrades att acceptera, överleva och längta efter semestern. Vi fick näring genom att prata om och älta orättvisor, kollegors sjukskrivningar och om hur mobbing accepterades på flera håll i organisationen eftersom rätt personer höll mobbarna om ryggen. Mobbingen skördade offer och vi stöttade våra vänner, samtidigt som vi inte gjorde något alls. Jag hade helt rätt kostym för att genomleva all denna skit, men en dag gick jag ändå sönder inombords. När man blir sjukskriven för psykisk ohälsa tappar man kläderna vare sig man vill eller inte.

Idag kan jag bli helt till mig av en välmenad och genuin klapp på axeln och ett par ögon som tittar på mig och frågar hur jag verkligen mår. Lika bra är jag på att fortfarande tolka in helt sjuka saker i mail jag får, men nu för tiden har jag vett nog att fråga en nära kollega om en second opinion. Det är som om jag förväntar mig att det ska finnas ett överliggande hot och att gemenskap och tillit inte finns på riktigt.

Jag har såklart goda och värdefulla erferenheter från arbetslivet också, men de sätter aldrig några käppar i mina hjul. Det är inte dom som har gjort att jag under långa perioder ifrågasatt om jag verkligen är kapabel ”att ha ett riktigt jobb”. De har inte bidragit till min depression eller fått min självkänsla att stundvis vara obefintlig.

Idag ser jag min nya förmåga att vara naken och blottad och kunna leda mig själv som en superkraft. Det finns inte på kartan att jag kommer att svika mina egna värdegrunder igen. Och min dröm om att en dag få leda andra mot något stort och viktigt har seglat upp som ett rimligt mål på min himmel.

Jag ska bara klä av mig lite till först.

När de idrottsliga framgångarna lyser med sin frånvaro…

och hälsan fortfarande haltar lite efter förra veckans mastodontförkylning. Då firar jag fredag med följande punkter:

# Det går fortsatt väldigt bra på nya jobbet och jag får fantastiskt fin feedback. Ibland måste jag faktiskt nypa mig i armen. I april förra året trodde jag att jag var slut som artist på arbetsmarknaden, hade förlorat min förmåga att ha ”ett riktigt jobb” och aldrig skulle få må bra och skratta på jobbet igen. Ack så fel jag hade…

# Jag köpte godis och tulpaner till sambon på Alla Hjärtans Dag igår. Godiset är slut (och det var jättegott…), men tulpanerna har jag förmånen att få njuta av idag när jag sitter hemma vid köksbordet och jobbar.

# Jag har gett mig själv tid för frisk luft, reflektion och dagsljus med en promenad tur och retur till affären. Det behöver liksom alltid köpas en liter mjölk.

# Vi har en fin och aktiv helg framför oss och mest ser jag fram emot att bjuda in våra godaste hindåsgrannar på tacos imorgon kväll.

# Köttsåret på vänster pekfinger läker som det ska, men ser helt vidrigt ut. Tänkt ändå att man kan skära loss en så stor slamsa från sig själv och kroppen tar hand om det utan att bråka. Coolt. Men jag tänker inte göra om det, ty helt smärtfritt har det inte varit…

Alltså, livet är inte mer spännande än så just nu och jag är så nöjd så nöjd. Inom kort är det dags att växla upp på alla plan samtidigt.

Jag känner våren i mig!

När det drippelidroppade mest överallt och vägbanorna var fria från snö och is. När solen värmde kinderna trots att de isiga vindarna ville annorlunda. När passet avslutades med att jag fick springa längs med en maffig regnbåge som tornade upp sig ovan granskogen. Ja då kände jag våren i mig!

Jag vet vänner, det blev tyst här igen. Det beror främst på att jag varit så nedrans skruttig, till och med sängliggande i några dagar. Därefter fick jag disponera den lilla energi jag hade väldigt väl.

I lördags, efter en dryg veckas snorchock, bestämde jag mig för att det fick vara nog och tog en rask promenad med sambon. Eftersom varken snorsläppet eller hostan blev värre av det vågade jag mig på en liten lätt löptur senare samma dag. Igår söndag friskförklarade jag mig själv.

För att inte göra det helt lätt och friskt startade jag måndagen med att skära ett djupt jack i vänster pekfinger. Så istället för snorchock har jag ägnat förmiddagen åt blodchock och en lätt svimningskänsla närvarande.

Ach, jag lever! Och ikväll ska jag få rasta löparbenen.

Jag känner våren i mig! 🙂