Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. ”Men Mia!” har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i  natursköna Hindås.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    mars 2019
    M T O T F L S
    « Feb    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031

Jag trodde aldrig att Paolo Roberto skulle bli en viktig man i mitt liv

Men kommande fyra veckor är Paolo Roberto faktiskt den kille i livet jag kommer att lyssna mest på. Hoppas inte sambon eller chefen läser det här…

Det vankas en fysisk utmaning på jobbet med Paolo i spetsen. Jag kommer att genomföra ett fystest och få femtonminutersutmaningar som baseras på min egen nivå. All träning registreras och ligger till grund för hur det går för mig och mitt lag i tävlingen.

Jag är sjukt nyfiken på om utmaningen får mig att tagga till eller bli frustrerad. Om den leder till en uppåtgående formkurva eller skador. Om jag kommer att drabbas av vedervärdig träningsvärk eller tänka ”Ach, det där var väl inget!”.

Jag vet i alla fall att jag kommer att ge allt. Det här blir ett roligt inslag i min annars ganska enformiga träning!

Paolo – you had me at hello!

När löpningen inte är en one woman show

Det senaste året har jag sprungit 99 procent av min löppass ensam. Och väldigt långsamt. Vi snackar alltså kilometertider låååååångt från fornstora träningsdagar. Det har helt enkelt varit för mycket i vägen för löpsteget. Först var jag deprimerad och slö. Sen skadade jag min hamstring. Och när baksidan på vänsterben var läkt fick jag ont i höger vad. Det blev nytt år och jag inledde med en arbetstopp som efterföljdes av en sjukperiod på nästan tre veckor. Ni fattar. Ingen form förutom den ganska dåliga formen i sikte…

Så blir det en lördag i Åmål och man triggas att bryta sin ensamma och långsamma löparsvit tillsammans med två män. Jag förstår redan innan passet att jag för första gången på länge kommer att få kliva ur lufsa-runt-i-maklig-takt-zonen och trycka på lite. Inte jättemycket, men ändå göra något som kroppen är ovan vid.

Vi startar i femminuterstempo. Jag har ingen klocka på armen, men jag är fortfarande så mycket löpare att jag har koll på ungefär hur fort jag springer. De dalsländska slätterna utmanar mig med sina böljande landsvägar och jag känner mig så oerhört nöjd i varje steg. Jag har en marklyftsträningvärk som bultar i ländryggen och röven och baksidor som är lika smidiga som tegelstenar, men jag håller ihop en ”snabb” mil och släpper aldrig gubbarnas ryggar.

Tror ni jag är taggad på mer vårlöpning nu?