30 kilometer njutningslöpning – är det möjligt?

Vad är det egentligen att springa 30 kilometer? För någon är det helt oöverkomligt. För någon annan är det vardagsmat. För mig var det idag mest spännande att se hur kroppen skulle reagera på sin första riktiga långrunda på flera år. Ja, jag är marathonstörd. En marathonstörd person tycker nämligen att man måste upp i runt 30K för att det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt långpass. Fast jag är medveten om och tycker det är bra att ett långpass kan betyda en betydligt kortare distans för någon annan. Har jag ryggen fri nu?

Nåväl.

Dagens långpass

Planen är att först springa 13 kilometer landsvägslöpning på egen hand, plocka upp sambon och hans bror Filip och dra till skogs i minst en mil och till slut få spurten helt själv. Vaderna känns knöliga där på morgonkvisten och mina förväntningar på själva löpupplevelsen är låga, fast jag tvivlar aldrig på att ska fixa mina 30K.

Jag börjar springa och får direkt svårt att hålla igen trots att kuperingen bitvis är ganska brutal. Det går alldeles för fort för min nypremiär som långdistansare. Fast jag hatar verkligen att lägga band på mig själv när benen är pigga så jag skiter i det nästan helt. De första 13 går i strax under 5-minuterstempo, men jag vet att milen därefter kommer att gå långsammare. Dels har sällskapet beställt 5.20-tempo och dels ska vi ta oss an en ännu mer kuperad runda till skogs.

Det flyter på och Olas bror bestämmer sig efter vår tur i skogen att haka på en bit till. Vi ger oss ut på landsvägarna igen och strax innan jag når 25 kilometer skiljs våra vägar åt och jag får horn i pannan…

Så de sista fem går i 4.20-4.40-tempo lite beroende på kupering, men det är faktiskt inte förrän jag når målet och stannar klockan på 2.34 som jag känner att jag är lite trött. Fast jag har njutit hela vägen. Det har aldrig känts tufft mentalt och det gör inte ont någonstans i hela kroppen. Sen blir jag hög, drabbas av hybris och börjar googla marathonlopp att persa på, medan jag promenerar den sista biten till dörren…

Min återkomst som långdistansare får i alla fall väl godkänt och jag konstaterar att 30 kilometer varken är oöverkomligt eller vardagsmat för mig. Det kommer heller inte att bli vardagsmat just nu då tiden med en niomånaders bebis och en fyraåring fylls av så mycket annat roligt. Däremot vet jag nu att jag kan springa 30K (eller längre) i princip vilken dag i veckan som helst. Och det är precis där jag vill vara som löpare.

I am back!

Tack för idag kroppen! Och tack sällskapet mellan 13-25 kilometer!

7 thoughts on “30 kilometer njutningslöpning – är det möjligt?

    1. Ja snö har jag veerkligen fått avsmak för efter din racereport… 😀 Köpenhamn låter lockande, men måste jag springa? Haha..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *