Jag gjorde några fina fynd på min lillebrors loge, som för närvarande kan beskrivas som en stor, rörig och härlig loppis. Idag fick jag klartecken från svägerskan: Du kan ta dem om du vill. YEY!
Ja, jag vet att glasskålen med fot inte är en Maribowl från Iittala, men några udda fåglar kommer att bli the top of the tops i min samling av glasskålar med fötter som jag planerar ska bli JÄTTESTOR. Min lilla, men naggande goda Maribowl-familj, hittar du här.
Älskling, snart kommer jag hem till Göteborg med en massa fint. Bra va?
Två av tre fina fynd. Det tredje sparar jag till ett annat inlägg för godbiten har små söta rosor på sig, liksom så mycket annat i mitt liv.
Idag när jag kom hem från min skogsexkursion kom Alice fram, gned nosen mot mitt ben och sen var det bra. Inget tjat, gnat och gnöl. Inga krav eller umgängesmåsten. Lättvindigt socialt liv. Och blir hon jobbig, vilket sällan händer, så är det bara att öppna ytterdörren. Inom några sekunder är hon off and away till skogs. Vi är nog lite lika jag och Alice. Minus mössen, ekorrarna och småfåglarna – där går min gräns.
”Tack och hej! Kul att du är hemma! Nu går jag och lägger mig i ditt rum igen! Kika förbi och klia lite på mig om du har lust bruden. But hey, du vet att jag klarar mig själv *kurr kurr zzzzzzzzz kurr kurr*”
Det första som händer när jag anländer till mitt barndomshem och mina föräldrar i Björkmo är att jag öppnar skafferi och kylskåpsdörr för att kolla läget. Jag blir besatt av att hinna äta mina föräldrar ur huset innan jag åker hem igen. Under min vistelse här har jag typ stenkoll på vad som finns, när jag ska äta det och hur jag ska kunna maxa…
Ett skitkonstigt beteende, för det är ju inte så att jag svälter annars. Vårt kylskåp i Göteborg är minst lika välfyllt och blodsockernivån hålls på en jämn nivå genom livet.
Kära Bullen, har jag en ätstörning?
Haha… När jag slog upp ögonen i morse visste jag precis hur min frukost skulle se ut. Jag hade även spanat in en burk med kardemummaskorpor till efterrätt. Men tjena! Hur ofta äter man efterrätt till frukost i vanliga fall?
Ikväll ska jag eventuellt bjuda igen lite. Jag såg nämligen något guldigt i skogen igår kväll när jag var ute och tränade. Som små uppnosiga tomtar stod de där och störde min löprytm. I just gave them the the evil eye and continued running as fast as i could. Så det blir en fin cykeltur nu på förmiddagen. Mellan text, slita mitt hår och allmänna våndor, ska jag banne mig ut och plocka svamp.
Frukostutsikt i dimslöjor. Hur ska det gå med den stackars kylslagna tomatplantan?
”I Bodyguard var hon ju riktigt fin den där Britney Houston!”
Sagt av samma person som en gång frågade sig detta:
”Vad heter han den där mörke tandläkaren som sjunger och brukar umgås med Thomas Brolin? Papa Alban?”
Jag kan ju inte annat än älska mitt ursprung.
Idag vaknade jag upp till kattkrafs på dörren och lätt regnsmatter mot fönstret. Käkade grötfrukost med utsikt mot ån som ramades in av tidig höst.
Sist jag var här i Björkmo i Hälsingland var det sommar och semester. Det är det inte nu, men det gör ingenting. Ingenting alls.
Alice var lite skeptiskt igår när jag anlände, but now we are cool igen och jag får inte vara ifred.
- bränt vid en portion gröt.
- kokat ny gröt.
- ätit gröt.
- ägnat 45 minuter åt att leta en mobilladdare som jag redan hade packat ner.
- fått fingrarna ur och sökt två heta jobb som jag funderat på i flera veckor.
- sprungit cirka sju km, för att klara av att sitta stilla på ett tåg i sex timmar.
- ätit frukost igen.
- gått till stationen.
- klämt en burgare på Burger King.
- sett ett par silikonbröst som var så stora att jag drabbades av snorsläpp.
Nu sitter jag äntligen på tåget! Äntligen! Har tänkt att skriva på min chicklit, så att mina underbara korrläsare får något mer att jobba med snart.
Men risken är stor att jag strax somnar som en liten spädgris.
På väg hit… Exakt vad jag ska göra där är ännu en hemlighet…
Det här måste ju typ räknas som en frukt. Ja, minus kolasåsen då.
”Fri från mjölkprodukter. Kolesterol- och laktosfri. Ett medvetet val. 100 % vegetabiliskt” = FRUKT!
Eller?
Tofuline vaniljglass – egentligen köpt till nån allergiker vi haft här hemma på middag, men den sitter som ett smäck i min icke-allergiska kropp också.
Kära vänner. Det ni läser ovan är min status på Facebook. Igår. Är man en drama queen av rang så sipprar det ut i de sociala medierna med jämna mellanrum. Som tur är fick jag konstruktiv respons på mitt Facebook-utspel av en av killarna bakom bloggen Nemo of Sweden. Nemo är en båt och de ska segla jorden runt. Hur häftigt är inte det?!
I all fall. Angående mitt humör…
Lite senare på kvällen fick vi finbesök från Irland. Eller egentligen kom han direkt från Åmål, men i vanliga fall bor och arbetar han i Dublin. Så det slutade med en kort helkväll tillsammans med goa vänner. Rödvin, indisk mat och lite häng på Bishop Arms på Avenyn. Så kan det gå.
Förutom att vännerna gjorde mig på väldigt bra humör så var det en annan sak som lyfte flera kilo från mina axlar. Vi pratade om resor.
Vårt finbesök (som just nu snarkar på vår soffa) bor i Dublin. Vi borde resa dit inom en snar framtid och hälsa på honom. Strax därefter väcktes drömmarna om Nordnorge till liv igen och avslutningsvis avhandlades sol och äventyrliga aktiviteter i Egypten.
Så nu ska jag sluta att köpa en massa crap och få iväg mig och min ibland tunga skrivbordsröv på äventyr.
Nåja, lite vin ska jag unna mig emellanåt. Och ett par snabba löparskor.
Jag vågar inte trycka på gilla-knappen på Blondinbellas fanpage på Facebook.
Jag är rädd för vad mina 7 miljoner vänner ska tycka *grupptryck*
De flesta är runt 30 år eller betydligt äldre och förstår nog inte varför jag överhuvudtaget skulle kunna vara intresserad av och nyfiken på Isabella Löwengrip. Mitt intresse för storbloggarn baseras på mitt yrke och vad jag gör.
Typ…
Hur förklarar jag det? Måste jag uppdatera min egen status med en förklaring?
Det här dilemmat skär i mig. Jag är svag, feg och klarar inte av att stå upp för mig själv.
Någon som har läst hennes bok Egoboost än förresten? Nej, jag har inte vågat klicka hem den heller
Bella darling, jag är kanske ditt allra största fan. Ändå är det på det här viset. Vad ska jag göra?
Jag vet redan vad jag tycker. Hon skulle kunna sjunga en sång om bajs iförd en maskeraddräkt föreställande en bajskorv och jag skulle ändå gilla det. Så mycket gillar jag Anna Bergendahl. Och det är faktiskt så mycket att jag skulle kunna tänka mig att köpa hennes skiva – Yours Sincerely.
Kanske några floskler för mycket i texten och way to much Pamela Anderson över stylingen, men det gör inget. I löööööv you Anna!
Har pendlat mellan datorn och bakbordet under dagen och ni ser ju själva hur bra det blev. Fluffiga pitabröd. Jag var mest nervös för att det inte skulle bli ett naturligt hål i dem, där man kan lägga allt göttigt. Nu så här i efterhand tänker jag mer: No worries! Du heter ju Hellström…
Hör jag inte jubel och hurrarop långt bort i fjärran? Receptet jag använde hittar ni här. Jag husmorstipsar dock om att tillsätta lite vetekli i degen.
Homestylat och klart med fina brödburken och tillika loppisfyndet från Enånger i Hälsingland. Den andra matchande burken är också ett loppisfynd, men från Heden här utanför dörren. Den fick jag av pappa. Han passade på att öppna storbörsen när de hälsade på oss här i Göteborg i maj.
Exakt vad jag ska göra där är ännu en hemlighet…
