Archive for the Stockholm Marathon 2010 Category
Skrivet av: Mia den juli 15, 2010 at 09:12 f m
Med trasiga knäleder och tår. Det blev min verklighet när jag fyllde 30 år. Lite skrumpen och skruttig känner jag mig allt, men jag är hoppfull.
Först tänkte jag låta en ny individ göra entré i bloggen – knähelvetet. Det matchar den tidigare tåjävlen, som jag numera håller stången med i(n)lägg. Men nej. Nu gillar jag läget, klagar inget mer och tränar alternativt istället. (Hua)
Jag gjorde bort mig igår också när jag hoppfull påbörjade en lugn jogg i ett närliggande spårsystem. Märkte rätt snart att det här med att springa var alldeles för smärtsamt i höger knä, sträckte upp båda armarna mot skyn och utbrast i ett ångestskri: GUD! DET HÄR ÄR INTE RÄTTVIST! WHY? WHYYYYY!?
Det är inget konstigt i sig. Jag gör sånt. Vad jag inte visste var att jag hade sällskap i skogen av tre andra löpare, som tittade på mig med förfärade miner och frågade om allt var okej. Jag höll på att dö av skam. Mina dramatiska utspel gör sig bäst bakom stängda dörrar.
Näe. Det har verkligen inte varit mitt träningsår det här. Trots det så har jag lyckats prestera över förväntan när det verkligen har gällt och jag har sprungit mitt första marathon. Kanske trivs jag i rollen som underdog? Men guuud. Vem tror jag att jag är?
Ikväll kommer älsklingen till Hälsingland. Det är ändå det viktigaste just nu. Han kan blåsa på mitt knä utan att jag skäms.
Och så kan vi ta de två sportcyklarna som finns här hos mina föräldrar och nå helt nya höjder tillsammans!
Alternativ träning. Jag ska lära mig att älska alternativ träning.
Skrivet av: Mia den juli 8, 2010 at 06:22 f m
Efter 23 kilometers löpning tog det helt plötsligt tvärstopp. Inte på det där sättet att jag blev trött och allmänt tjurig utan verkligen TVÄRSTOPP. Jag hade bara tre kilometer kvar hem till dörren och det gick knappt, trots att jag promenerade framåtlutad som en 95-årig och kräksjuk gammal tant. De tre sista kilometrarna är vanligtvis något jag ser fram emot – det är nerför, en rullande lätt avslutning på väg mot mål. Det värkte i hela benen, krampaktigt. Nästan så att det kom tårar. Huvudet var vimmelkantigt. Jag pratade med mig själv för att ta mig framåt överhuvudtaget. TVÄRSTOPP.
Och sen mådde jag dåligt i två timmar och kunde varken äta eller dricka ordentligt förrän vi tog fram salta pinnar och folköl till matchen mellan Spanien och Tyskland.
Vad var det som hände?
Jo, det är ganska tuff bana. Fyra kilometer upp till Skatås och därefter 18 kilometer i ett böljande och väldigt varierat terrängspår. Klart man blir trött, men inte så här. Jag sprang ungefär samma banan förra veckan och då gick det bra.
Solen sken, men det var inte hutlöst varmt och jag fyllde på med cirka sex deciliter vätska (vatten och saft) under vägen.
Nej, jag har inte tränat för mycket. Det är sällan mitt problem… Sist jag sprang var i söndags och då blev det en lugn sjukilometersrunda i trevligt sällskap i Åmål.
Mat? Well. Jag lunchladdade med en rejäl portion pastasallad och en chokladkaka till efterrätt. De senaste dagarna har jag ätit en massa pasta och gröt. Så nej, inget slarv där heller.
Tempo och puls var helt normala…ja..eh…i 23 kilometer då.
Idag mår jag sådär. Lite samma känsla som efter Stockholm marathon. Men jag tänker ändå att det inte är någon större fara med den här kroppen. För böveln, att springa 23 kilometer på en onsdag är ju inte fy skam liksom.
”Smärta är vekhet som lämnar kroppen!” ”Det som inte dödar – det härdar!” Eller hur var det nu? 
MEN! Vad var det som hände?
Minnen från fornstora dar… 3:48:06 och extremt skitnödig…
Tags:ihopklappning, Lidingöloppet 2010, löpning, puls, Skatås, spår, Stockholm Marathon 2010, tempo, terräng, träning
Filed Under: Lidingöloppet 2010, Stockholm Marathon 2010
Skrivet av: Mia den juni 30, 2010 at 20:23 e m
Jag är inte känd som ”donnan som springer långpass”. När jag tänker efter så är jag inte känd för någonting…
Nåväl. Min marathonträning bestod mestadels av slöa 7.5-10 kilometerspass med några få undantag. Aldrig någon kvalitetsträning och ständigt ont i tåjävlen. Jag kan faktiskt bättre än så.
Idag hände något. Eller det började egentligen redan igår kväll när jag än en gång sinkade ett inplanerat träningspass med att helt plötsligt tycka att matchen mellan Spanien och Portugal var jätteviktig. Yeah right. Jag blev sjukt irriterad på mig själv och ville piska min rygg med ett läderbälte.
Så i eftermiddags snörade jag glad i hågen på mig löparskorna med syfte att springa upp till Skatås, runda terrängspåret som är 18 kilometer för att därefter masa mig hem igen. När jag kom hem visade min Garmin på 25.5 km, varav flera kilometer spenderats på mer eller mindre löpbara stigar. Terräng när det är som bäst. Inte Lidingöloppsmotorvägsterräng, utan riktigt stenigt, rotigt och jävligt bitvis. I lööööööv it! Inte illa va? Sjukt bra förberedelse för Lidingöloppet!
Jag må vara en av de mest vardagsslöa människorna på denna jord, men när jag väl får ett ryck…ja då jäklar flyger det gnistor. Jag hoppas att jag gnistrar till åtminstone en gång till innan loppet går av stapeln. Den som lever får se…
Nu återhämtar jag mig med salt. Och nej, jag känner mig inte så skyldig som jag ser ut. Jag njuuuuuuter
Skrivet av: Mia den juni 24, 2010 at 10:22 f m
Medan Itch, som är ung och fräsch i sinnet, skriver om hur hon fastnat med bävern i köksduken i samband med vaxning av bikinilinjen funderar den här tanten över sin egen midsommar. Nej, nåt vaxa bäver blir det inte till midsommaraftonens ära. Jag tänkte uppleva pure pain på annat sätt. I löparskorna.
Jag ska banne mig köra minst ett riktigt slitigt pass innan fyllan sätter in i helgen. Har varit lite slö på sistone. Intervallade några sexhundringar i tisdags och mysjoggade en sexa igår. Tänkte eventuellt tvinga ut mig själv på en backig mil idag, men det är i helgen det händer. Förmodligen i skogen på barriga stigar.
Hoppas dessutom på draghjälp. Olas bror Björn, som ska till samma stuga som jag, har sprungit Stockholm marathon på 2:43:27 COOOOLT! Det var i och för sig några år sedan, men ändå. Han är definitivt betydligt hårdare än vad jag är.
Träning, vin, mat, kärlek, familj och ge det här med ljudbok i mobilen en ärlig chans är vad som gäller för mig i helgen.
Vad vill du ha för en lyckad midsommar?
Underbara Hällebäck…
Tags:bikinilinjen, chicklit online, Hällebäck, Itchgirl, Lidingöloppet 2010, löpning, midsommar, Stockholm Marathon 2010, träning, vaxa
Filed Under: Lidingöloppet 2010, Stockholm Marathon 2010
Skrivet av: Mia den juni 22, 2010 at 08:49 f m
Det var en gång en flicka som tyckte om att kladda på sig rosa läppstift, måla ögonfransarna magiskt långa och ta bilder på sig själv.
Hon hade dock en stor skönhetsfläck sällan skådad av denna värld.
Någon som ska spela in en skräckfilm snart? Mina post-marathon-tår och tillika pre-lidingölopps-fötter ställer gärna upp som statister.
Skrivet av: Mia den juni 17, 2010 at 06:32 f m
Man blir ju automagiskt helt sjukt vältränad bara av att ta på sig finisher-tröjan från Stockholm marathon.
Igår sprang jag ut på stan och sprätte lite. Sträckte på ryggen och såg stark ut. Fick därmed en massa respekt och kände mig som en bra människa.
Efter förra veckans två extremt lugna joggar betraktar jag mig från och med gårdagens pass som en tränande person igen – en sådan som svettas och har någon form av mål med sin träning.
I år handlar det inte om att klara av Lidingöloppet, nej för böveln det har jag ju redan gjort. I år jagar jag nytt personbästa och vill hemskt gärna spöa en 43-årig fyrabarnsfar, som samlar machopoäng med sin röjsåg.
Mitt första pass för att vinna årets hetaste bloggkamp:
Passet: knappt 8 km i stadsmiljö
Tempo: Vobblade mellan 4:48 och 5:10
Status: Lätta knäsmärtor och på slutet blev jag…äh vi struntar i det. Ni fattar.
Make up: True match minerals från L´oreal och Blueberry Curl Mascara från Lumene.
Efteraktivitet: Dusch och hårinpackning från TRESemmé.
Känsla under passet: Hur ser röven ut i tightsen?
Nästa steg: Skapa en träningsplan i sann Men Mia!-anda.
Eventuellt: Anlita en personlig tränare som på ytterst ideell basis vill sparka mig i tightsröven när det är motigt och jag hellre vill dricka vin och äta chips.
Förresten Simone, var det den här tjejen som joggade förbi dig igår?
Skrivet av: Mia den juni 7, 2010 at 15:28 e m
Jag ser ut som jag mår och förtjänar efter ett väl genomfört Stockholm Marathon 2010.
Nä men allvarligt. Det känns som om jag slagit världsrekord eller nåt när jag läser alla fina kommentarer. Jag kanske ska satsa på en karriär som skitnödig marathonlöpare. Det kan man kalla för nish
Tusen tack. Nu blickar jag framåt mot nya idrottsliga utmaningar. Vad det blir är ännu lite oklart. Jag kommer säkerligen att springa fler maratonlopp i mina dagar, men jag gillar att tänja gränser. Nästa utmaning bör vara lite hårdare och svettigare än 4.2 mil i löparskorna… Återkommer om det.
Min ”dagens outfit” finns att testa i Livrustkammaren i Stockholm. For kids only *harkel* Där finns även utstyrsel för den som är hovnarr, riddare eller prinsessa. Nog för att det är vackert med kungliga gyllene vagnar och annat gammalt skräp, men det var när vi kom fram till lekavdelningen som det verkligen hände.
Skrivet av: Mia den juni 6, 2010 at 14:47 e m
Nej, jag tänker inte skriva något referat över loppet, däremot delar jag med mig av några minnesvärda stunder och bilder. Jag överlevde och mår förhållandevis bra idag, även om jag har X blånaglar och ett trasigt vänsterknä.
Viktigast av allt: Jag är så jävla nöjd att jag fixade det här trots bristande träning, skador och alldeles för få mil i benen.
Min sluttid blev 3:48:06
Att minnas:
- När min kropp vid 25 kilometer helt plötsligt berättade för mig ”Hey, så här långt brukar du inte springa. Vad fan håller du på med? Sluta genast!” Låren stumnade och ena knät började göra hiskeligt ont. Note to self: Gör aldrig om det här utan att ha sprungit minst ett rejält långpass.
- Min fina hejaklack! Tack Anders, Victoria, Elis, Ola, Hella, Helena, Åsa och alla ni andra som dök upp från ingenstans och hejade fram mig på bästa sätt.
- Jag hade en kanontid på gång. Tyvärr ville min mage annorlunda. Den skitnödighet som följde med mig de sista 12 kilometrarna var inte att leka med. Jag var motvilligt tvungen att slå av på farten och ”hålla tillbaka” det som uppenbarligen var på väg ut.
- Ola hejade på mig en sista gång vid 41.5 kilometer. Jag svarade ”Det kommer aldrig att gå det här” *liiiiiiiip*
- Tårarna vid målgång. Det var stort att få springa in på Stockholm stadion efter 4.2 mil. Skitnödigt, men jävligt stort.
- Raderna av bajamajor på målområdet! Jag trodde att jag kommit till himlen!
Så här glad var jag (inte) vid 32 kilometer. Allt för hejaklacken! Observera min sexiga armföring…
Mia Hellström går i mål. Sen kom tårarna som värsta vattenfallet. Jag blir känslosam av sport… Tiden justerades till 3:48:06
Min bloggvän Miranda hittade mig i tårar strax efter målgång. Kul att äntligen ses IRL Jag torkade tårarna och sen tjattrades det hejvilt.
Dagen efter. Min kropp vill ha öl och choklad så jag ger den precis det.
Nu sitter vi på tåget. Jag fattar liksom inte att det är över. Vad ska jag nu oja mig över?
Tack som fan för allt stöd och pepp här i bloggen.
Jag vill också tacka Hella och Anders för hursrum och pepp, Monica och Håkan med familj för husrum och fint omhändertagande av sliten kropp samt Filip med ungar för sällskap och barnslig underhållning i Livrustkammaren dagen innan loppet.
Ni är underbara allihop!
Kram
Skrivet av: Mia den juni 4, 2010 at 09:22 f m
Jag har ju annat att pyssla med i helgen som ni vet. Jag ska bland annat pussa på min bästa vän Helena, undvika att pussa på min sjuke sambo Ola och träffa en hel hög med fina människor.
Ja och så ska jag ju springa 42 kilometer på lördag, men det är en annan historia.
Sänd mig en tanke på lördag klockan 14 och några timmar framåt är ni snälla…
Vi ses på söndag – med färska marathonresultat!
Puss
Skrivet av: Mia den juni 2, 2010 at 10:08 f m
Jag har inte bloggat om det på flera dar eftersom jag bloggar på dagtid och då lyckas jag förtränga att jag ska springa 42 kilometer på lördag. Tills nu.
På kvällstid däremot har det hänt att marathonnerven kommit över mig och jag har uppdaterat min Facebookstatus med något ångestladdat för att få sympatier.
Just nu tränar jag mentalt. Försöker omvända det som är BUUUUUUU till något BRAAAAAAAA.
1. Jag har varit skadad i stort sett hela våren och har numera kärring-i(n)lägg i skorna för att överhuvudtaget kunna ta mig framåt = Jag har blivit härdad. Smärta är vekhet som lämnar kroppen.
2. Jag har inte kunnat springa några rejäla långpass = Jag sparar på energin tills det verkligen gäller. Suckers! Ni har inte fattat någonting…
3. Jag är mina ögon mätt, alldeles för otränad för denna utmaning = Det här är mina bloggläsares uppgift. Skriv att det inte är så. Annars får ni smisk.
4. Alla andra, som jag dumt nog jämför mig med, har tränat mycket mer än jag = Jag vet att det bara är hälften så långt, men vem var det som sprang snabbast på Göteborgsvarvet? *harkel*
5. Jag är varken superuthållig eller supersnabb just nu = I’ve got the looks. Titta bara! Även efter 21 kilometer är jag sjukt snygg och spänstig…
Alles gut. Jag äter min gröt, skippar chipsen, dricker ingen sprit och skrattar en hel massa. Nu kör vi!
« Older Entries
