Idag gick mitt så kallade Artistic Trading Card (ATC) iväg med posten och hemma i Göteborg väntar ett på mig.

Jag hade jättestora planer först, tänkte sy och härja, men sen tog jag mig en funderare. Varför ska jag sy? Jag hatar att sy. Däremot behövde jag lite klipp- och klistraterapi.

Därför blev det ett helt vanligt kollage i papper, som jag faktiskt tycker är kul och har hållit på en hel del med tidigare.

Hellström skändade helt enkelt tre befintliga vykort och satte ihop till sitt eget ATC. Om ni tittar noga på bilden nedan så kommer ni bland annat att se Betlehems stjärna i en helt ny och mer lekfull miljö.

Jag har aldrig gjort något liknande förut. Kanske var det en engångsföreteelse. Eller så var det en helt naturlig del i min förvandling till Ernst Kirchsteiger…

Blir du själv pysselsugen och vill veta mer om ATC hänvisar jag dig hit.

Här får ni ett litet smakprov. Kortet har även en baksida, som faktiskt är snyggare, men den spar jag som överraskning till den som får kortet på posten imorgon. Pssst… Det verkar finnas fler i familjen Hellström som gärna står i centrum… Nobody puts Alice in a corner.

Ja, jag vet att glasskålen med fot inte är en Maribowl från Iittala, men några udda fåglar kommer att bli the top of the tops i min samling av glasskålar med fötter som jag planerar ska bli JÄTTESTOR. Min lilla, men naggande goda Maribowl-familj, hittar du här.

Älskling, snart kommer jag hem till Göteborg med en massa fint. Bra va?

Två av tre fina fynd. Det tredje sparar jag till ett annat inlägg för godbiten har små söta rosor på sig, liksom så mycket annat i mitt liv.

När jag sedan kom ut på asfalt kändes det som att åka berg-och-dalbana. Kuperat så in i norden och svängar som fick det att kittla gött i magen.

Jag är absolut ingen cyklist, men jag är definitivt en livsnjutare. Totalt blev det 22.5 kilometer hälsingelandsväg. Det tog mig 1 timme och 2 minuter. Och pulsen var låg och fin.

This is not a racer – but I love her! Kolla in träningsomgivningarna. Inte illa va?

Däremot känner jag faktiskt en göteborgsbo som var med Allsång på Skansen i somras. Han kan vara en av de mest musikaliska personer jag känner faktiskt. Tidigt i somras när jag var på grillfest hos bossen Bengt, sopade den här personen banan med alla andra festdeltagare. Grenen var karaoke. Det var nästan (men bara nästan) lite pinsamt att slita åt sig mikrofonen och pipa fram ”Det vaaaackraste jaaag veeeeeet…” efter honom.

Jepp, Hellström gillar Drängarna…

Deras musik samspelar med mitt hälsingeursprung, som jag (as you have noticed) är väldigt stolt över. Det är ju liksom ingen hemlighet att det kryllar av bönder och knätofsar här uppe.

Deras senaste album, Välkommen till Drängaland, säljs bara på Gekås Ullared och Ginza. Bara en sådan sak.

Fram med lien och högaffeln – nu dansar vi våra lurviga av oss! Det gjorde i alla fall publiken på Skansen. Och håll utkik efter Robert Åhlin, killen med fiolen, som sjunger skönsång i refrängerna. Han är dagens stjärna hos Men Mia! Heja Robban!

”Tack och hej! Kul att du är hemma! Nu går jag och lägger mig i ditt rum igen! Kika förbi och klia lite på mig om du har lust bruden. But hey, du vet att jag klarar mig själv *kurr kurr zzzzzzzzz kurr kurr*”

Ett skitkonstigt beteende, för det är ju inte så att jag svälter annars. Vårt kylskåp i Göteborg är minst lika välfyllt och blodsockernivån hålls på en jämn nivå genom livet.

Kära Bullen, har jag en ätstörning?

Haha… När jag slog upp ögonen i morse visste jag precis hur min frukost skulle se ut. Jag hade även spanat in en burk med kardemummaskorpor till efterrätt. Men tjena! Hur ofta äter man efterrätt till frukost i vanliga fall?

Ikväll ska jag eventuellt bjuda igen lite. Jag såg nämligen något guldigt i skogen igår kväll när jag var ute och tränade. Som små uppnosiga tomtar stod de där och störde min löprytm. I just gave them the the evil eye and continued running as fast as i could. Så det blir en fin cykeltur nu på förmiddagen. Mellan text, slita mitt hår och allmänna våndor, ska jag banne mig ut och plocka svamp.

Frukostutsikt i dimslöjor. Hur ska det gå med den stackars kylslagna tomatplantan?

Idag bjuder Hälsingland på tidig höst med nästintill sommarvärme, så vi kan kalla förmiddagens pass för livsnjutning, återhämtning och umgänge med lillebror istället. Passet inkluderade även fotopauser och diskussioner kring kommande Lidingölopp och framtida träningsmål.

Det var i vilket fall som helst väldigt trevligt med sällskap. Totalt lufsade vi 3.5 kilometer terräng och fyra kilometer landsväg.

Ni kommer strax att se på bilderna att vi sprang rakt över en myr. Bland annat. Typiskt. Mina löparskor luktar mer lera och dret än någonsin. Ni kommer också att säga hej till en reptil och se att här finns världens bästa plats för att pusta ut efter träning…

OBS! Ormen på bilden är död. Jag hade aldrig vågat stanna och fota den annars.

Nu kanske ni tror att jag har tagit någon form av svamp.

No way, men jag har banne mig bestämt mig för att bli lite mer ”giftig”…

Igår körde jag ett backpass som tog totalt 32 minuter. Hutlöst jobbiga minuter. Så jobbigt att jag ville kräkas ibland. Nu är jag frälst i mina 32 minuter. Jag hann aldrig få ont, men jösses vad mycket träning det rymdes däri.

Jag har nämligen upptäckt att jag har en skadespärr. Någonstans mellan 12 och 13 kilometer kommer alltid smärtorna. Först ömmar tån och därefter gör vaden sig påmind. Sjukt trist, tråkigt och självförtroendeknäckande när man är mitt inne i sitt flow.

Långpassen har jag varit tvungen att skippa helt sedan strax efter Stockholm Marathon, men från och med nu är alla pass över sju kilometer uteslutna. Fast när jag väl springer mina kortare sträckor, ja då jäklar springer jag för livet.

Jag kommer än en gång att vara idioten, som inte har tränat uthållighet, men ändå väljer att satsa alla sina kort på säsongens största långlopp… Störd? Ja lite kanske.

Men jag ska stå på den där startlinjen och när jag väl gör det så ska jag tycka att det är kul, inspirerande, härligt och fantastiskt att ha 30 kilometer framför mig. Lidingöloppet ska genomföras, men det ska inte vara det sista jag gör som löpare. Det ska vara början på en ny satsning och nya mål.

Wanna taste? Gårdagens svampfynd var vackert i nyanser av rött, lila och grönt, men absolut inte ätbart. Allt har sin charm och sitt syfte.

Men kära vänner. Istället för att förgås av ren och skär syskonavund joggade jag dit i förmiddags och kroppsarbetade lite. Kastade ved som en riktig kvinna. Tog till och med på mig ett par arbetshandskar för att kunna ta i ordentligt. Det ni!

Några timmar senare, efter vedkastning och en kaffeslurk, joggade jag hem igen. Fast jag lär återvända under veckan. På den där logen finns en massa prylar, som tidigare ägare lämnat kvar… Som en loppis – fast gratis

Nu ska jag ut och lufsa lite i skogen och leta svamp. Därefter blir det backträning. Vi hörs!

Sagt av samma person som en gång frågade sig detta:

”Vad heter han den där mörke tandläkaren som sjunger och brukar umgås med Thomas Brolin? Papa Alban?”

Jag kan ju inte annat än älska mitt ursprung.

Idag vaknade jag upp till kattkrafs på dörren och lätt regnsmatter mot fönstret. Käkade grötfrukost med utsikt mot ån som ramades in av tidig höst.

Sist jag var här i Björkmo i Hälsingland var det sommar och semester. Det är det inte nu, men det gör ingenting. Ingenting alls.

Alice var lite skeptiskt igår när jag anlände, but now we are cool igen och jag får inte vara ifred.