Men Mia! efter Stockholm marathon: Det var skitnödigt men ganska kul annars
Skrivet av: Mia den juni 6, 2010 at 14:47 e m
Nej, jag tänker inte skriva något referat över loppet, däremot delar jag med mig av några minnesvärda stunder och bilder. Jag överlevde och mår förhållandevis bra idag, även om jag har X blånaglar och ett trasigt vänsterknä.
Viktigast av allt: Jag är så jävla nöjd att jag fixade det här trots bristande träning, skador och alldeles för få mil i benen.
Min sluttid blev 3:48:06
Att minnas:
- När min kropp vid 25 kilometer helt plötsligt berättade för mig ”Hey, så här långt brukar du inte springa. Vad fan håller du på med? Sluta genast!” Låren stumnade och ena knät började göra hiskeligt ont. Note to self: Gör aldrig om det här utan att ha sprungit minst ett rejält långpass.
- Min fina hejaklack! Tack Anders, Victoria, Elis, Ola, Hella, Helena, Åsa och alla ni andra som dök upp från ingenstans och hejade fram mig på bästa sätt.
- Jag hade en kanontid på gång. Tyvärr ville min mage annorlunda. Den skitnödighet som följde med mig de sista 12 kilometrarna var inte att leka med. Jag var motvilligt tvungen att slå av på farten och ”hålla tillbaka” det som uppenbarligen var på väg ut.
- Ola hejade på mig en sista gång vid 41.5 kilometer. Jag svarade ”Det kommer aldrig att gå det här” *liiiiiiiip*
- Tårarna vid målgång. Det var stort att få springa in på Stockholm stadion efter 4.2 mil. Skitnödigt, men jävligt stort.
- Raderna av bajamajor på målområdet! Jag trodde att jag kommit till himlen!
Så här glad var jag (inte) vid 32 kilometer. Allt för hejaklacken! 
Observera min sexiga armföring…
Mia Hellström går i mål. Sen kom tårarna som värsta vattenfallet. Jag blir känslosam av sport… Tiden justerades till 3:48:06
Min bloggvän Miranda hittade mig i tårar strax efter målgång. Kul att äntligen ses IRL Jag torkade tårarna och sen tjattrades det hejvilt.
Dagen efter. Min kropp vill ha öl och choklad så jag ger den precis det.
Nu sitter vi på tåget. Jag fattar liksom inte att det är över. Vad ska jag nu oja mig över?
Tack som fan för allt stöd och pepp här i bloggen.
Jag vill också tacka Hella och Anders för hursrum och pepp, Monica och Håkan med familj för husrum och fint omhändertagande av sliten kropp samt Filip med ungar för sällskap och barnslig underhållning i Livrustkammaren dagen innan loppet.
Ni är underbara allihop!
Kram
Taggar: hejaklack, löpning, mirandas minut, resultat, Stockholm Marathon 2010, stockholm stadion, tid
Kategoriserad under: Stockholm Marathon 2010 | Kommentera (29)
Fan vad bra jobbat!
Grattis till en toppentid!!!
Kram!
Underbart att få träffa dig i vimlet Mia
Grattis till den galet bra tiden!!! Hahaha
Kram!
Grattiskram till Mia! Fan vad BRA du är och förmodligen har du förutom grym fysik även ett ruskigt grymt bäckenbotten när du lyckades hålla de bruna korvarna stången.
Kan bara säga en sak – jag är stum av beundran, jag hade inte fixat det.
kram!!!!
Du är helt otrolig!!! Jag blir jätteinspirerad!
Jag avskyr verkligen att springa, så det ska mycket till för att jag ska bli sugen på att testa. Men det blev jag faktiskt nu. 
Du är en stor inspiration Mia…..fan va bra jobbat !!!!!
Heja Mia
Så ska en premiärmara springas! Nästa år kommer säkert magen hålla sig lugn. Vem vet vilka tider du fixar då?
Du fixade det! Helt otroligt! Tänk hur jäkla långt du sprungit, helt galet. Grattis!
Förlåt men jag skrattar nå jag nästan kissar på mig
Du skriver så roligt!
Återigen grattis till superprestationen!
pangbra jobbat!=D
haha och ja, ibland kan en unken och sketen bajamaja påminna om himmelriket, been there done that! haha underbart(=
Grattis!!!
Så strongt! Och det var ett sant nöje att heja. Ses snart igen, hoppas jag!
Är så sjukt imponerad av dej! Jag som hatar att springa förstår inte alls hur man kan få för sej att springa i nästan 4 timmar…
Grattis!
Hoppas knät snart bli bra igen!
men gud Mia! Heja dig! Vad duktig du är!
och jag kan förstå paniken över bajsnödigheten..att du höll ut, vilken prestation!!!
kramar!
Men Mia! säger: Oj oj! Tack alla! <3 Kram
Haha, vad roligt. Du präriehundade alltså den sista biten? Fy vad jobbigt! Du gjorde det bra!
SV: Hehe, jupp. Men du var grymt duktig som sprang! Jag såg några personer med marathon-t-shirts i går. De gick lite stelt tyckte jag
aah en öl vad gott
Sjukt bra jobbat Mia =)
[...] eller nåt när jag läser alla fina kommentarer. Jag kanske ska satsa på en karriär som skitnödig marathonlöpare. Det kan man kalla för [...]
Mia… du vet det där med magen… Du måste tänka som Blossom. Bli vän med bajset!
Jag, Anders och hela Arvika-klanen tycker att du är jäkligt imponerande.
Puss gumman
Starkt jobbat Mia! Jag är riktigt avis!
Du vet att jag bugar djupt för dig. Herregud. Den tiden trots skador och bristande träning. Det är surrealistiskt. Du är bäst. Ja just det ja, skitnödig var du också:) Helt otroligt. Jag kämpade med skitnödighet under de sista 1½ km av en vandring i Utahs hetta idag och höll på att duka under. Tänkte på dig, knep ihop och fick det att funka haha!
Stor kram från superimpade jag!
[...] inte med vad som helst. Jag fick en kommentar efter min Stockholm-marathon-insats som förändrade allt. Jag har hittat mitt [...]
Du är alldeles alldeles galen och helt underbar!!
Och att du gråter efter att ha sprungit en massa mil och äntligen kommit till bajamajahimlen är inte så märkligt. Däremot är det anmärkningsvärt att JAG nu flera dagar senare när jag läser detta nyss hemkommen från solens land sitter och lipar. Lipar för att du är så bra och inspirerande!
Oh va jag gillar dig!!!!!!!!
Men Mia! säger: Jag tror jag får börja springa marathon lite oftare. GUD vad snälla och bra ni är. Tusen tack!
Ida, gråt inte
Jag har precis slutat ju… Puss
[...] NI KOMMER IHÅG ATT JAG SPRUNGIT STOCKHOLM MARATHON VA?! ÄR DET NÅN PÅ TYP ANTARKTIS SOM INTE HAR HÖRT DET VID DET HÄR LAGET?! SÄG TILL I SÅ FALL SÅ TAR JAG HELA DEN SKITNÖDIGA HISTORIEN IGEN. [...]
Vad duktig du är! Grattis till en så bra tid!
Nu får jag också lust att springa maran, men ehh kanske skall klara något millopp först. Typ så.
[...] mår jag sådär. Lite samma känsla som efter Stockholm marathon. Men jag tänker ändå att det inte är någon större fara med den här kroppen. För böveln, [...]