Ja är det EN lista man ska vara på så är det min – THE LIST! Skämtåsido. Jag är blogghungrig, det vill säga sugen på att hitta nya bloggar att gilla, digga, engagera mig i, kommentera, inspireras av och framför allt kommunicera med. Gjorde ett försök att leta runt lite på Bloglovin, men jösses vilken djungel… Loggade snabbt ut igen. Puh.
Jag gillar ju det mesta - kreativitet, HUMOR, träning, skönhet, mode, vardag och glamour…
Har du någon egen favorit kanske? En litet rum på Internet där du trivs? Alla tips mottages tacksamt.
Är det så att jag brukar kika in hos dig ibland, men inte har lagt till dig på THE LIST så säg till.
I min värld är Internet en plats för ödmjukhet och kärlek.
En av mina favoritbloggar just nu, fantastiskt härliga och underhållande Himmel unt Pannkaka, har tagit fram en egen bloggcertifiering som talar för sig själv. Men jag tycker att du ska gå dit ändå och läsa varför certifieringen EIASJSB har kommit till.
Men Mia! har bara en sak att säga – WORD!
Och jag kommer att fnissa hela vägen till jobbet, vilket inte säger så mycket eftersom arbetsdatorn står i mitt sovrum. Fast jag ska i och för sig på ett myndigt möte nere på stan klockan 13, så då kan jag fnissa ute i det fria.
Livet är en aning komplext just nu. Jag bryter yrkesidentitet oftare än jag tar en snus. En del av mig är ung och fräsch och skriver chicklit online, en annan del är vuxen och stabil och ägnar sig åt myndighetssvenska. Ibland är jag med andra ord frispråkig och hilerios och ibland not so funny…
Well.
Jag har lite heta texter om övergödning att skriva nu. Kommunikationsstrategi när den är som allra bäst.
När min blogg och tillika mitt ventilationssystem tackade för sig igår med ett underfundigt meddelande typ database error tänkte jag att den nog skulle läka ihop av sig själv under natten. När den inte hade gjort det mejlade jag min stackars webbmaster och insåg strax därefter att varken hon eller jag har tid för sånt här just nu.
Då kom dramatiken – den bubblade upp och övertog hela min kropp på bara några sekunder.
Så här kan ett dramatiskt utspel se ut:
1. Jag dödförklarade min blogg i mitt statusmeddelande på Facebook och lade till att jag själv (som person) fortfarande är vid liv.
2. Jag fiskade efter och mottog sympatier och hjälp från min arbetsgivare.
3. Jag pratade högt för mig själv ”Ja, du har ju hängt med i över ett år nu. Kanske är det dags för något nytt. Det här är ett tecken! Det är dags för en nystart. Något som inte är Men Mia! Något som är vuxet, tillrättalagt och tråkigt. Jag kanske kan bli gravid och starta en mammablogg utan humor, där jag beskriver mitt barns avföring? Eller varför inte bli en sån där självutnämnd social-media-guru som hellre skriver om sociala medier än använder dem och har roligt?”
Men inombords skrek jag: DU FATTAS MIG! JAG VILL INTE VARA UTAN MIN MEN MIA!
Så helt plötsligt var Men Mia! tillbaka av sig själv och den här teknikfientliga tanten fattar som vanligt ingenting… Vad hände liksom?
Har man blivit knäpp i huvudet av det här livet på webben?
Jag har en kompis som nitiskt gick igenom sin sambos mobiltelefon. Läste och tolkade sms på ett minst sagt…eh…destruktivt sätt under flera års tid.
En annan gick igenom en vidöppen mailinbox och höll på att sprängas av alla ”otydligheter” hon hittade. Vem är den där Sara? Nån på jobbet? En flirt från den där utekvällen då jag inte var med? Varför har han skrivit söta mejl till sitt ex?
En tredje var besatt av sitt ex på Facebook. Varenda ny liten vän googlade hon och sammanställde informationen i ett fint dokument. Väldigt fint. Jag har sett det. Som en akademisk rapport ungefär.
Nummer fyra är min mest störda vän. Hon läste sitt ex nya flickväns blogg som besatt och gav sig till känna vid ett tillfälle. Då var hon dyngfull och knappt vid medvetande. Jepp, den kommentaren sved…både här och där.
Exemplen äro oändliga. Jag kallar det destruktiv informationssökning eftersom det är information som ändå inte går att använda. Eller? Lägger man korten på bordet så ligger de där och hånar en. Du är ett svin – du har snokat! Behåller man informationen inom sig kan det bli extremt påfrestande.
Det är helt enkelt toooo much information.
Är du en snokare? Eller har du ”en kompis” eller en ”kompis kompis” som fått veta för mycket? Om ni erkänner så erkänner jag vad jag har gjort för otyg i mina dagar. Okej?
Igår låg jag uppkrupen i sängen bland mjuka kuddar i velorbyxor och sambons hoodie och lät min kropp läka efter den lyckliga dekadensen. Framför nyllet hade jag senaste numret av magasinet Bubbleroom. Mode, kläder, accessoarer, Blondinbella och high heels – you name it! It is all in there.
Jag gjorde det lite i smyg. Precis som jag läser en hel del modebloggar i smyg. Det är intressant vad man kan uttrycka med mode och kläder. Jag uttrycker mig också varje dag. Ibland är det sunk. Andra dagar glamour. Vissa dagar är det bara lite hoppsanhejsan och hejkonbacon. Kläderna uttrycker något. Jag tycker det är spännande och spanar ofta in människor som har och ger det lilla extra med sina outfits.
Näe, jag planerar inte att förvandla detta till en blogg made by a fashionista. Det finns så många andra som gör det bättre. Och det är jag glad för. Nu ska jag smyga vidare bland modebloggare i Göteborg.
Läser du modebloggar? Varför? Och tipsa gärna om du har någon favorit. Djungeln är snårig och oändligt stor…
När jag utlyste min bloggkoll i förra veckan gjorde jag det av ren nyfikenhet. Jag gillar att vara med blogg och få dela med mig av stort som smått och yttepyttelitet varje dag. Vet inte var jag skulle uttrycka allt detta annars. Kanske skulle jag tjata hål i huvudet på min sambo och bli utslängd. Vem skulle jag berätta för att jag som stolt 30-åring smyckade min egen kropp med en gnuggis-tatuering på senaste partyt? VEM!?
Ursäkta ljussättningen på denna bild, men den döljer faktiskt varenda litet spår av rynkor…
I alla fall. Det här är ingen stor blogg, men den är ack så kärleksfull och varm. Precis som jag vill ha det.
Och så var det sammanställningen då. Ja, den kommer och när den väl gör det så kommer den att äta upp din datorskärm.
Har du fortfarande inte gett dig till känna som Men Mia!-läsare. Då tycker jag att du ska göra det nu – HÄR!
Annars hörs vi vid ett senare tillfälle hörrni.
För mig väntar tre roliga dagar. Min arbetsgivare är i stan. Ja, vi ska jobba hårt, men jag planerar även att vilseleda henne till Avenyn, Linné eller något annat hett ställe där man kan göra andra grejer än att jobba… Och då menar jag att samla kraft och inspiration… Hehe.
Ta en bloggbild med slagborren och därefter blogga den – helt enkelt.
Jag medverkade inte till många hål igår. Sambon däremot har bättre hålvana så nu sitter vår persienn, som jag rev ner för några månader sen, på plats igen.
Än en gång har jag visat prov på hur bra jag är på att med mina små klåfingrar ha sönder saker, men därefter saknar förmågan och engagemang att laga dem.
Och det är inte särskilt jobbigt att det är vardag igen heller. Däremot saknar jag mitt påskgodis! Jag började nästan att slicka på min rosa mobiltelefon nyss bara för att den ser ut som en smarrig pralin. Och vårt gigantiska påskris, som vi ”plockade i vår egen trädgård” förra veckan har äntligen börjat slå ut ordentligt. Älskling, vi har plockat rönn! Kommer vi att få bär nu? Tokigt på nåt sätt. Jag har hela tiden tänkt björk.
Jag uppmanar än en gång både nya och gamla läsare att ge sig till känna här i min bloggkoll, som jag startade förra veckan. Berätta bara vem du är och varför du är här så blir jag nöjd och framför allt väldigt glad. Som sagt, det blir en kärleksfull sammanställning i slutet av denna vecka.
Idag är jag trött på mig själv och tänkte att ni ska få stå för underhållningen.
Bland alla besökare är det få som kommenterar, vilket är helt okej. Jag smyger också omkring utan att göra avtryck ibland.
Jag blev igenkänd på en fest en gång. Är det du som är Men Mia!? Det var jag inte alls beredd på och förberedde mig mentalt på att skriva en autograf. Men..eh…nej.
Hjälp mig att få lite bloggkoll! Svara på nedanstående frågor eller gör ditt alldeles egna avtryck i kommentarsfältet. Det går bra att vara anonym. Du kan också skicka ett meddelande om du vill.
1. Vågar du erkänna att du läser min blogg?
2. Vem är du?
3. Varför kommer du hit?/Vad gör du här?
Så här hade jag själv besvarat frågorna: 1. Självklart! Minst tre gånger om dagen.
2. Mia 30+, sambo, arbetar med kommunikation och bor i Göteborg. Gillar löpning, rödvin och katter. Livsnjutare med humörsvängningar utan dess like.
3. Jag tycker att Mia är fantastiskt rolig och smart. Hon underhåller mig varje dag.
P.S.Om ni gör ett bra jobb, sågör jag en kärleksfull och rolig sammanställning av detta efter påsk.
Det påstår i alla fall Maja-Stina, som precis har flyttat sin blogg till ny adress – www.majastina.se
Att jag och Men Mia! får vara med i hennes nya, rena och vita blogg så här i startskedet känns finfint Tack tack.
Jag sprider mina frön för vinden idag. För en liten stund sedan publicerade jag texten 20 minuter till stora vida världen i DFCommunications blogg. Är ni nyfikna på mina internet- och morgonrutiner bör ni gå dit och kika. Borstar den här tokan tänderna innan hon sätter sig framför datorn? Eller är det bad breath som gäller när hon uppdaterar sin status på Facebook? Duschar hon överhuvudtaget? Uh. Finns Men Mia! bara på webben? Är hon en helt vanlig människa?
Just nu har jag fyrkantiga webbögon och vet knappt själv om jag finns eller inte. Jag tror banne mig att det får bli en marathonhärdande löptur för att rensa alla system och tankar.
Jag har haft ännu en fin och ytterst inspirerande dag på jobbet. Hur har du haft det? Hänt nåt särskilt liksom?
Skämtåsido. Jag är blogghungrig, det vill säga sugen på att hitta nya bloggar att gilla, digga, engagera mig i, kommentera, inspireras av och framför allt kommunicera med. Gjorde ett försök att leta runt lite på Bloglovin, men jösses vilken djungel… Loggade snabbt ut igen. Puh.
