Det första sju kilometerna var som cykling med vibrato… Rullgrus på en ojämn yta, kuperat och alldeles för smala däck för att kunna hantera underlaget på ett bra sätt. Men men. Omgivningarna tog mig med storm, precis som vanligt. Jag ville stanna och fotografera hela tiden, men unnade mig endast en paus i samband med att ena skosnöret gick upp.
När jag sedan kom ut på asfalt kändes det som att åka berg-och-dalbana. Kuperat så in i norden och svängar som fick det att kittla gött i magen.
Jag är absolut ingen cyklist, men jag är definitivt en livsnjutare. Totalt blev det 22.5 kilometer hälsingelandsväg. Det tog mig 1 timme och 2 minuter. Och pulsen var låg och fin.
This is not a racer – but I love her! Kolla in träningsomgivningarna. Inte illa va?
Plats: Vackra Islandsberg som gav mig västkustkärleken åter idag Deltagare: Fåfänga Hellström och sambon Karlsson Mission: I första hand fånga den perfekta bloggbilden. I andra hand njuta av magnifik natur.
Det här är min stackars sambos vardag… ”Fick du mä den när den flög?”
Semester är semester. Speciellt när jag är i Hälsingland. Det får bli lite som det blir. Någon form av träning och rörelse varje dag har varit målet, men jag har prioriterat helt andra saker, som att umgås med min familj, spana på vackra utsikter, äta gott, dricka lite vin, kramas med Ola och läsa böcker. Ett ömt knä har också gjort sitt till. Det finns en längtan efter långpass i Hälsingeskogen, men det skulle vara direkt dumt.
Jag är fullt medveten om att Lidingöloppet närmar sig med stormsteg, men jag tar det med ro. Precis som vanligt. (Påminn mig om att jag skrev det där under lidingöloppsveckan är ni snälla…)
Sen kom min sommarpojke Ola hit och efter det så har vi genomfört samtliga träningspass tillsammans.
Vi har sprungit milen i behagligt tempo vid två tillfällen (ca:53 min). Vid ett av dem körde jag fem backryck som avslutning.
Vi har joggat ett pass som mätte sex kilometer på nya E4. Vid ett annat tillfälle kombinerade vi sex kilometer löpning med bad vid Ankarmon i Iggesund.
Vi har bestigit Blacksåsberget, något som suger musten ur lårmusklerna och är psykiskt påfrestande (pannbensstärkande) för den som är höjdrädd.
Eller vänta nu. Jag har ju såklart sparat det bästa till sist.
Igår orienterade vi totalt 10.5 kilometer vid Lintjärn. När skogsslingan, som gick på sandiga stigar och rakt genom terrängen var avklarad, var det meningen att vi skulle cykla. Min cykel gillade tyvärr inte terräng så jag slängde den åt sidan och körde tre kilometer snabbdistans istället. Det satt fint. Kraften, styrkan och snabbheten i kroppen finns där – den sitter bara lite långt inne just nu.
All denna fysiska aktivitet ryms inom en och en halv vecka.
Vad blir nästa steg?
Idag har jag tänkt mig något backigt och eventuellt också lite cykling för att njuta det sista av Hälsingland. Imorgon åker vi nämligen vidare mot Stockholm och där blir det förhoppningsvis några morgonjoggar på Kungsholmen. Från Stockholm åker vi direkt till O-Ringen i Örebro och deltar i två av de fem orienteringsetapperna. Så någon brist på rörelse är det inte den här semestern. Den är bara totalt oplanerad. Men jag känner hur den gör mig stark.
Det var allt om min träning för denna gång. I hope you liked it
Jag gillar mig själv som brunbränd, svettig och oljig, men jag måste definitivt göra något åt min armföring…
Kvällens träningspass: 13 kilometer ren njutning i behagligt tempo på varierande underlag, men främst på skogsstig. Sprang och väntade på sommarregnet, men det kom aldrig.
Kvällens känslor: överväldigad av naturen, lite gråtig och berörd.
Kvällens amatörmässiga: kanske var det inte helt smart att ta mina kortaste och fulaste porrshorts när jag visste vad som väntade. *riv ritsch smisk* AJ! *surr surr* MYGGJÄVEL! Mina ben bär spår av kryp, grenar och lingonris. De släta sommarbenen är bara att glömma. Well. Det är ju inte Miss Universum jag ska delta i utan Lidingöloppet.
Kvällens vackraste: DET HÄR! En vy över Långsbotjärn. Hälsingland asså.
Det här paradiset hittar man utanför Åmål och den söta lilla insjön heter Kalven. Vi spenderade lördagen där tillsammans med en annan fin familj. Det skulle kunna vara årets bästa dag faktiskt.
Jag passar också på att visa min nya bikini, som vanligt i min bästa vinkel, trots att jag ännu inte tagit årets första dopp… Nu sitter jag och väntar på ett telefonsamtal från Tyra Banks. ”Hey Mia, you are my next top model and are qualified for Sports illustrated. Welcome to the states!”
Inget dopp för Hellströmskan än alltså. När de andra plaskade i det lilla blå satt jag på stranden sa saker som ”Jag badar inte i Sverige!”
I en av Dalslands pärlor, Åmål, finns svärisar och goda vänner. Därför kan vi inte stanna i Göteborg i helgen. Det vore slöseri med vår värdefulla tid.
Kanske kommer jag att…
…inviga nya bikinin och ta mitt första dopp, under förutsättning att vattnet värmts upp till minst 25 grader, vilket inte är särskilt troligt.
…springa i mitt favoritspårsystem i Hanebol. Milen + sexochenhalvan är en sjukt härlig och backig kombination för pigga löparben.
…shoppa. I Åmål finns inte särskilt många klädaffärer, men det räcker ju egentligen med en om man alltid hittar något fint precis där.
…spana in fina platser för kajak inför sommarens eventuella äventyr på vatten.
…inte blogga alls. Min lilla svarta ögonsten (datorn) är inne på lagning, vilket hindrar mitt interaktiva liv från att blomma.
Ha en fin helg hörrni!
En fin bild från förra sommarens friluftsliv i Åmål…
Jag får alltid den känslan i hälsingeskogarna. Det är ju precis så här det ska vara. Grusvägar, backiga skogsslingor och överraskningar trots att man sprungit samma runda 1000 gånger förut.
Det var inte helt fel att efter 13 kilometer ta in på den här stigen som går längs strandkanten vid Långsbo tjärn. Vid ett tillfälle var det rysligt nära att jag trillade i. Jag skrämdes av några sjöfåglar som flaxade till. Lite senare tappade jag bort stigen och ägnade 675 meter och 10 minuter (enligt min Garmin) till att hitta tillbaka. Över myrarna ligger spänger, ni vet plankor att gå på. Ibland sjönk de ner under jord, ibland fanns de inte alls och jag blev blöt om tassarna. Ett löppass fullt av överraskningar helt enkelt.
Det är i de här passen jag hittar motivationen. Ibland förstår jag inte alls varför den här skogsnymfen har bestämt sig för att trängas med tusentals andra människor på asfaltsvägar i 42 kilometer i Stockholm den 5 juni. Kanske för att kunna säga att jag har gjort det? Fast det kan ju tusentals andra också säga. Den rundan jag sprang idag däremot – den är det inte många som springer. Det är ju mer unikt.
Ja jävlar vad trött man blir av att promenera och grilla korv i Skatås friluftsområde. När vi kom hem slocknade jag som en klubbad säl med blossande och vindpinade kinder. Hade ju bestämt mig för att springa också och gärna lite längre än vanligt.
Jag fick mig en viktig läxa. Under löpturen, som blev en oroväckande kort sådan såg jag oaser. Nope, några palmer fanns inte vid vattenhålen.
Jag såg rader av bajamajor!
Note to self: Inga kryddiga korvar, som heter saker du inte ens kan uttala, samma dag som du ska springa Stockholm Marathon.
Tur som fan att man är snabb alltså. Puh.
Så här grillar man korv och håller värmen när solen går i moln och vinden viner:
Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig att förstå mig på dig. Orden är min sambos. Han uttalade dem denna ljuva morgon. Igen.
Hellströmskan vaknade nämligen upp i Åmål i morse på helt fel sida – jag var på grinhumör. Tårar i floder forsade ner för mina kinder och jag kunde inte umgås med nån, vilket är väldigt olämpligt när man befinner sig hemma hos svärisarna… Okej, nu så är i efterhand kan jag väl hålla med om att det inte går att förstå sig på mig och att jag är något fånig. Men precis där och då var det på blodigt allvar.
Nåväl. Jag fixade till min dag sedan. Lade 2.2 mil bakom mig i form av totalt 19 km löpning och ynka tre km skidor. Skidsäsongen kändes sååå över. Spåren var dåliga och extremt hala. Dessutom lider jag av lite lätt Stockholm Marathon-panik, vilket jag sällan erkänner. Istället slänger jag mig med min egen favoritsanning som varken jag eller någon annan tror på. Nä, men jag är så bra grundtränad att jag inte behöver träna så mycket inför marathon.
Kolla bara vad kaxig man kan vara i reflexväst. Märk väl att jag tog av mig den innan jag gav mig iväg på min landsvägsrunda för att jag tyckte att den kändes i vägen…
Jepp, så cool är jag. Riskerar livet längs med vägrenen. Så dumt. Barn, gör inte som Hellströmskan!
