Det kryllar av famous people i Göteborg, men eftersom jag inte är född med någon kändisradar, så ser jag dem väldigt sällan.
Däremot känner jag faktiskt en göteborgsbo som var med Allsång på Skansen i somras. Han kan vara en av de mest musikaliska personer jag känner faktiskt. Tidigt i somras när jag var på grillfest hos bossen Bengt, sopade den här personen banan med alla andra festdeltagare. Grenen var karaoke. Det var nästan (men bara nästan) lite pinsamt att slita åt sig mikrofonen och pipa fram ”Det vaaaackraste jaaag veeeeeet…” efter honom.
Jepp, Hellström gillar Drängarna…
Deras musik samspelar med mitt hälsingeursprung, som jag (as you have noticed) är väldigt stolt över. Det är ju liksom ingen hemlighet att det kryllar av bönder och knätofsar här uppe.
Deras senaste album, Välkommen till Drängaland, säljs bara på Gekås Ullared och Ginza. Bara en sådan sak.
Fram med lien och högaffeln – nu dansar vi våra lurviga av oss! Det gjorde i alla fall publiken på Skansen. Och håll utkik efter Robert Åhlin, killen med fiolen, som sjunger skönsång i refrängerna. Han är dagens stjärna hos Men Mia! Heja Robban!
Nästan sex vilodagar alltså på grund av en trasig vad. En förmåga att vänta ut och ha tålamod. Är det jag?
Ja men tjena… I helgen fick sambon brotta ner mig på golvet och ta polisgrepp för att jag inte skulle smita ut i Hanebols friluftsområde i Åmål iklädd tights och löparskor. ”Hallå! Jag kan ju gå i trappor nästan helt normalt nu! Då är det väl ingen fara? Jag ska bara springa liiiiite…”
Att ha myror i kroppen och befinna sig nära sitt favoritspårsystem är en tortyrmetod som verkligen fungerar. Vi tog långa skogspromenader och plockade svamp. Ja visst, det var njutningsfullt, härligt och rehabiliterande på alla sätt och vis, men jag var ändå inte helt nöjd och tillfreds. Om nätterna och på dagarna drömde jag våta drömmar om den backiga milen… Hur blev det så här?
Igår var sambon inte hemma Nä, men på fullaste allvar så hade det känts bra hela dagen och någon gång måste man ju börja igen.
Med stor tillförsikt tassade jag ut på Sten Sturegatan och började springa. Kan väl inte påstå att jag kände mig pigg och fräsch trots sex ofrivilliga vilodagar, men jag tog mig runt 9.5 kilometer i stadsmiljö, undvek branta backar och hade aldrig ont. Det var den enda bekräftelsen jag ville ha igår. Inte ont.
Idag ska jag lägga band på mig själv. Inte stressa. Inte slita upp det onda igen.
Luften har blivit höstig, klar och doftar framgång och nytt PB, men jag måste vara smart nu. Det är 24 dagar kvar till Lidingöloppet.
Jag lyssnar fortfarande inte på musik när jag springer, men igår hade jag refrängen till den här låten på hjärnan hela varvet runt. Ytterst irriterande. Efter 3 kilometer kände jag mig lätt hjärndöd.
Det är söndag kväll. Mia och Ola har precis kommit hem till lägenheten i Göteborg efter en fantastisk helg i hus i Åmål. Lite lätt rastlös, instängd och inspirerad börjar Mia att bläddra i Coops egen tidning Mersmak. Egentligen är det bara för att fördriva tid och för att se efter vad de unga tu kan få för sina surt förvärvade Med Mera-poäng.
Från ingenstans händer det här.
Mia: Älskling! Imorgon ska jag laga grekiska biffar till dig. Har hittat ett skitbra recept. Vegetariskt. Vi behöver verkligen testa lite ny mat. Ola: Ja, det låter ju jättegott! (håll i er nu…) Mia: Jag ska baka mitt eget pitabröd också. Det ska bli så där fluffigt! Ola: Mmmm. Vad bra. Mia: Älskling, när du kommer hem så står världens godaste middag på bordet.
Till min sambo har jag en liten grej att tillägga. Det är någonstans i den här konversationen du ska säga ”You had me at hello!”
Var den här affären finns och vad jag gjorde i området förtäljer inte historien…
Okej då, sluta tjata. Den ligger i Göteborg och jag passerade den på väg till gårdagens viktigaste investering – kebab!
Trots att jag inte är intresserad blir jag nyfiken på vad en ”Visning De Lux” innebär. Uh. Men mest tänker jag på hur osugen är jag på den där DVD:n som någon precis har bytt in… Någon som har en våtservett över? Dubbel-uh!
Om man bor vid Heden i Göteborg får man ta del av de flesta idrottsliga folkfester vare sig men vill eller inte. Under stora ungdomsturneringar, typ Gothia cup, invaderas vår närbutik Willys av fjortisar som bildar milslånga köer. Alla med en påse smågodis i handen. Midnattsloppet är annorlunda. Då känner jag mig hemma. Löpare – men and women in tights. Me like! Och allt är över inom loppet av några timmar.
Igår lyste 12 800 löpare i knallgula tröjor upp vår gata, Sten Sturegatan. Ja starten gick faktiskt bara hundra meter från vår port. I myllret såg jag bland annat Andréa. Det var faktiskt den enda person som jag lyckades känna igen.
Det ryckte lite i benen, trots att jag är lätt skadad i ena vaden och vet att mildistansen är min allra sämsta. Det finns förövrigt en plan i bakhuvudet för ”milen”. Jag skulle vilja bli så där snabb och läcker på kortare distanser, men det sitter förbannat långt inne ska ni veta.
I alla fall. Det finns också en annan plan. En samboplan. I samband med Midnattsloppet klär vissa ut sig. Vi har fått en helt strålande idé till nästa år. Ibland är vi faktiskt helt fuckin briljanta jag och Ola. Våga aldrig säga något annat.
Folk bjuder på sig själva. Några sprang utklädda till ett X2000. Såg betydligt snabbare och stabilare ut än flera av de tåg jag satt på i vintras…
Jag börjar sakta men säkert att gilla att vara tillbaka i storstan igen. Människor är ju rätt kul ändå så länge man bara behöver prata och umgås med dem man tycker riktigt mycket om. Alla andra kan hålla sig på en replängds avstånd, vilket i och för sig var lite svårt för dem igår när vi kulturkalasade.
Jag grät en skvätt av stolthet och kärlek när vi tittade på Glada Hudik-teatern i Bältesspännarparken. Ni har väl inte missat de utvecklings- och normalstörda från Hudiksvall som gör succé på scen efter scen? Därefter gjorde jag några snygga moves när Marit Bergman (YEY!) med flera äntrade scenen vid Storan och avslutade kvällen på en illegal fest i en skogsdunge någonstans i Linné… Det ni!
Mia, Elisabeth och Robert. En härlig trio. Vi gillade göteborgsnatten och den gillade oss… Observera vilket långt hår jag har fått. Jösses. Måste åtgärdas.
Jag är lite allergisk mot glättiga inlägg av den enda anledningen att de saknar ”knorr”, det vill säga något man drar på smilbanden åt, känner igen sig i eller garvar gomseglet av sig åt. Men idag kan jag inte låta bli. Det här är det perfekta glättiga inlägget. No worries – bara sol, leenden, mat och vin. Lite Blondinbella(ish) fast med en rödhårig och fattig huvudperson och hennes brunhåriga skönhet till kompis.
Jag vill dock genast skjuta hål på glättigheten genom att berätta att vi hinkade oändligt stora mängder vin mellan 15:00 och 02:00, dansade röven av oss på ett av Avenyns mindre fashionabla ställen och att favoritlåten för dagen var Skaka Rumpa med Sean Banan.
Jepp, jag tog en cigg också. I och för sig menthol och det är ju typ ett tuggummi…
Tack finaste Marika för en fantastisk good-life-fredag i Göteborg. Gillart!
1. Lunch nummer två för dagen vid Näckrosdammen
2. Balkongmys på Sten Sturegatan
3. Käk på Vin o pasta på Berzeligatan
4. Sen var vi äntligen tillräckligt fulla för att ta kort på oss själva
Det har varit en bra helg som ni ser. Haha. Hellströmskan har tack vare sin fina vän Marika stjälpt i sig sprit som en hel karl och svirat på Avenyn i ett fodral och ett par klackar.
Det började med att jag vid upprepade tillfällen blev kallad för tant och efter en noggrann analys var jag beredd att hålla med. Då tog det hus i helvete och jag var tvungen att visa att jag fortfarande kan. Jag tror till och med att jag överbevisade ett och annat…
Ja jösses vad kul vi har haft och trots att jag vaknade med sandpapper i munnen i morse blev den här dan också väldigt bra.
Jag har massor med fina bilder jag vill visa, men jag orkar inte just nu. Den här får räcka så länge
Det är fina sommarkvällar nu. Och det slog mig när jag satt där vid svenskt vatten hur nedrans internationell jag är idag. Klänningen köpte jag till mig själv i Brasilien i januari 2007. Det var en trasa som jag bara slet åt mig i farten, för att få med mig ett minne hem. Jag hade liksom inte tid för shopping. Salsa, caipirinhas och sovmornar med Resorb på nattduksbordet lockade mer… Att klänningen skulle bli en favorit som jag kommer att använda tills den dör anade jag inte då.
Väskan med dödskallemönster är inte helt oväntat inköpt av min egen dödskallefanatiker till sambo. Made and bought in China. Olas första present till mig någonsin
Armbandet jag bär hittade jag och Ola i veckan mellan Liseberg och Korsvägen.
Så han tog hem det till mig, slog in det i ett paket, stoppade det i munnen och spottade ut det i min hand *plask*
Ja, det är faktiskt helt sant.
Okej då, armbandet är inte särskilt internationellt men ändå speciellt. Finders keepers! Bara så att ni vet…
Nä, men på fullaste allvar så hade det känts bra hela dagen och någon gång måste man ju börja igen.
