Men Mia!

Folkfest och idrott vid Heden – ett Midnattslopp i gult!

Skrivet av: Mia den augusti 22, 2010 at 09:04 f m

Om man bor vid Heden i Göteborg får man ta del av de flesta idrottsliga folkfester vare sig men vill eller inte. Under stora ungdomsturneringar, typ Gothia cup, invaderas vår närbutik Willys av fjortisar som bildar milslånga köer. Alla med en påse smågodis i handen. Midnattsloppet är annorlunda. Då känner jag mig hemma. Löpare – men and women in tights. Me like! Och allt är över inom loppet av några timmar.

Igår lyste 12 800 löpare i knallgula tröjor upp vår gata, Sten Sturegatan. Ja starten gick faktiskt bara hundra meter från vår port. I myllret såg jag bland annat Andréa. Det var faktiskt den enda person som jag lyckades känna igen.

Det ryckte lite i benen, trots att jag är lätt skadad i ena vaden och vet att mildistansen är min allra sämsta. Det finns förövrigt en plan i bakhuvudet för ”milen”. Jag skulle vilja bli så där snabb och läcker på kortare distanser, men det sitter förbannat långt inne ska ni veta.

I alla fall. Det finns också en annan plan. En samboplan. I samband med Midnattsloppet klär vissa ut sig. Vi har fått en helt strålande idé till nästa år. Ibland är vi faktiskt helt fuckin briljanta jag och Ola. Våga aldrig säga något annat.

Folk bjuder på sig själva. Några sprang utklädda till ett X2000. Såg betydligt snabbare och stabilare ut än flera av de tåg jag satt på i vintras…

Lera, löpning, karta och kompass = lycka!

Skrivet av: Mia den juli 30, 2010 at 18:04 e m

Idag hände det. Vi sprang en etapp på O-Ringen i Örebro. Eftersom orienteringstekniken inte vässats sedan sommaren 2008 blev det långt och lätt. Banan mätte 8.7 kilometer, men det blir ju alltid lite längre Jag och sambon genomförde större delen av utmaningen tillsammans. Det var vårt bästa gemensamma träningspass någonsin. Vi höll sams från start till mål och jag gnällde inte ett skit.

Nåväl.

Till alla mina löparvänner har jag bara en sak att säga. Ut i skogen och spring för böveln! Låt helt andra muskelgrupper än de vanliga arbeta. Skita ner er! Spring inte runt myrarna – spring över dem! Lämna stigen och skutta mellan stock och sten. Jag lovar att det ger resultat.

Lidingöloppet är ingen terrängutmaning i mina ögon, det är som vilket lopp som helst. Bara lite backigare och på mjukare underlag än ett marathon.

Det är i skogen det händer. Om ni är måna om era kilometertider så skit i klockan, det tar alltid längre tid i skogen och suger mer på benmusklerna än slätlöpning.

O-Ringen värnar faktiskt om dem som inte är helt haj på det här med karta och kompass. Dels finns O-Ringen Challenge för löpare och dels finns en multisportklass, O-Ringen multi. Varför tävla i en dag när man kan tävla i fem i rad? Nåja, man kan vara med i bara en dag också om man är tillfälligt bekväm och regnskygg som Hellströmskan

Ställ upp i O-Ringen, som går i Hälsingland nästa år så kanske ni också får uppleva detta – Running in the forrest high!

Jag är en gammal, dramatisk och pinsam kråka

Skrivet av: Mia den juli 15, 2010 at 09:12 f m

Med trasiga knäleder och tår. Det blev min verklighet när jag fyllde 30 år. Lite skrumpen och skruttig känner jag mig allt, men jag är hoppfull.

Först tänkte jag låta en ny individ göra entré i bloggen – knähelvetet. Det matchar den tidigare tåjävlen, som jag numera håller stången med i(n)lägg. Men nej. Nu gillar jag läget, klagar inget mer och tränar alternativt istället. (Hua)

Jag gjorde bort mig igår också när jag hoppfull påbörjade en lugn jogg i ett närliggande spårsystem. Märkte rätt snart att det här med att springa var alldeles för smärtsamt i höger knä, sträckte upp båda armarna mot skyn och utbrast i ett ångestskri: GUD! DET HÄR ÄR INTE RÄTTVIST! WHY? WHYYYYY!?

Det är inget konstigt i sig. Jag gör sånt. Vad jag inte visste var att jag hade sällskap i skogen av tre andra löpare, som tittade på mig med förfärade miner och frågade om allt var okej. Jag höll på att dö av skam. Mina dramatiska utspel gör sig bäst bakom stängda dörrar.

Näe. Det har verkligen inte varit mitt träningsår det här. Trots det så har jag lyckats prestera över förväntan när det verkligen har gällt och jag har sprungit mitt första marathon. Kanske trivs jag i rollen som underdog? Men guuud. Vem tror jag att jag är?

Ikväll kommer älsklingen till Hälsingland. Det är ändå det viktigaste just nu. Han kan blåsa på mitt knä utan att jag skäms.

Och så kan vi ta de två sportcyklarna som finns här hos mina föräldrar och nå helt nya höjder tillsammans!

Alternativ träning. Jag ska lära mig att älska alternativ träning.