Nåja riktigt så dramatiskt var det inte. Men håll med om att rubriken är cool?
Idag bjuder Hälsingland på tidig höst med nästintill sommarvärme, så vi kan kalla förmiddagens pass för livsnjutning, återhämtning och umgänge med lillebror istället. Passet inkluderade även fotopauser och diskussioner kring kommande Lidingölopp och framtida träningsmål.
Det var i vilket fall som helst väldigt trevligt med sällskap. Totalt lufsade vi 3.5 kilometer terräng och fyra kilometer landsväg.
Ni kommer strax att se på bilderna att vi sprang rakt över en myr. Bland annat. Typiskt. Mina löparskor luktar mer lera och dret än någonsin. Ni kommer också att säga hej till en reptil och se att här finns världens bästa plats för att pusta ut efter träning…
OBS! Ormen på bilden är död. Jag hade aldrig vågat stanna och fota den annars.
Den är vackrast i hela skogen, men blir ändå lämnad ifred. Det måste vara ett skönt liv att vara flugsvamp.
Nu kanske ni tror att jag har tagit någon form av svamp.
No way, men jag har banne mig bestämt mig för att bli lite mer ”giftig”…
Igår körde jag ett backpass som tog totalt 32 minuter. Hutlöst jobbiga minuter. Så jobbigt att jag ville kräkas ibland. Nu är jag frälst i mina 32 minuter. Jag hann aldrig få ont, men jösses vad mycket träning det rymdes däri.
Jag har nämligen upptäckt att jag har en skadespärr. Någonstans mellan 12 och 13 kilometer kommer alltid smärtorna. Först ömmar tån och därefter gör vaden sig påmind. Sjukt trist, tråkigt och självförtroendeknäckande när man är mitt inne i sitt flow.
Långpassen har jag varit tvungen att skippa helt sedan strax efter Stockholm Marathon, men från och med nu är alla pass över sju kilometer uteslutna. Fast när jag väl springer mina kortare sträckor, ja då jäklar springer jag för livet.
Jag kommer än en gång att vara idioten, som inte har tränat uthållighet, men ändå väljer att satsa alla sina kort på säsongens största långlopp… Störd? Ja lite kanske.
Men jag ska stå på den där startlinjen och när jag väl gör det så ska jag tycka att det är kul, inspirerande, härligt och fantastiskt att ha 30 kilometer framför mig. Lidingöloppet ska genomföras, men det ska inte vara det sista jag gör som löpare. Det ska vara början på en ny satsning och nya mål.
Wanna taste?Gårdagens svampfynd var vackert i nyanser av rött, lila och grönt, men absolut inte ätbart. Allt har sin charm och sitt syfte.
- bränt vid en portion gröt.
- kokat ny gröt.
- ätit gröt.
- ägnat 45 minuter åt att leta en mobilladdare som jag redan hade packat ner.
- fått fingrarna ur och sökt två heta jobb som jag funderat på i flera veckor.
- sprungit cirka sju km, för att klara av att sitta stilla på ett tåg i sex timmar.
- ätit frukost igen.
- gått till stationen.
- klämt en burgare på Burger King.
- sett ett par silikonbröst som var så stora att jag drabbades av snorsläpp.
Nu sitter jag äntligen på tåget! Äntligen! Har tänkt att skriva på min chicklit, så att mina underbara korrläsare får något mer att jobba med snart.
Men risken är stor att jag strax somnar som en liten spädgris.
På väg hit… Exakt vad jag ska göra där är ännu en hemlighet…
När jag är lätt bakis, extremtrött eller både och, men ändå känner för att komma ut och röra på mig, så är dealen mellan min hjärna och min kropp att det får bli lite mer hur som helst än vanligt. Så var det igår. Observera att jag kollade min puls innan jag stack ut. Den var helt normal och mitt blodomlopp därmed inte skadligt förgiftat av rödvin.
Jag lyckades till slut samla ihop 8.5 kilometer utan större ansträngning. I och för sig körde jag tre lite snabbare varv på en 800-metersslinga i en skogsdunge bakom Liseberg, men återhämtningen efter ruscherna gick snabbt och sen var det verkligen lugna gatan. Nästan lite snark-varning, men ändå skönt att vara ute i solen och friska luften. Det mest intressanta med passet var att intervallslingan var 800 meter. Jag har alltid trott att den är 600… Där ser man.
Ikväll har jag löpardejt med min kompis Elisabeth. Jag börjar med att springa hem till henne. Vi tar oss därefter runt något lämpligt varv uppe i Skatås och sen springer jag hem igen. Har jag tur lyckas jag skrapa ihop cirka 15 kilometer eller mer. Tanken är väl att vi hittar på något lite busigare sen, som inte är träningsrelaterat Det ser jag fram emot!
För imorgon lämnar jag ju stan, vännerna och sambon för att delta i ett intensivt träningsläger på annan ort. Eller hur var det nu igen?
Efter Lidingöloppet 2009. Jag fick en vinflaska i min hand efter målgång, men den var tom. Min hejaklack var tydligen väldigt törstig… Hur ska det gå med min stackars hejaklack 2010? Kommer de ha tillräckligt med vin i förhållande till hur länge jag är ute och springer?
- att masa sig runt i 13 kilometer knappt över styrfart.
- att inte blir arg när trafikljusen slår om till rött, utan istället för att riskera livet se det som en möjlighet till nyttig stretch och vila.
- att ändå skapa respekt i Skatås med sin Stockholm Marathon finisher-tischa.
- att som pricken över i kalla detta för någon sorts rehabilitering.
- att springa, men ändå inte på så blodigt allvar.
Det är livet det för en bekvämlighetsdonna av rang. Jag hade det väldigt bra igår på min nya runda.
Siffror: Sträcka: 12.94 km
Tid: 1.08.42
Medelhastighet: 5.19 min/km
Medelpuls: 155
Jag har bestämt mig. I höst och vinter kommer löpträningen att ersättas av något annat. Inte helt, men kroppen behöver läka ihop. Det är alldeles för mycket som är lite halvtrasigt och det mesta är tyvärr orsakat av denna fantastiska sport. Den alternativa träningen ska med andra ord bli min huvudsakliga träning för en tid och kompletteras med löpning. Jag vet inte hur man gör. Någon som har förslag på annan fysisk aktivitet?
OBS! OBS! OBS! Först ska dock Lidingöloppet springas den 25 september. Och det tänker jag göra så jävla bra jag kan! Finaste Hellan och jag i samband med Lidingöloppet 2009. Detta är bara några minuter före start och jag var fortfarande vid gott mod. En halvtimme senare ville jag bara dö. Så ska det inte bli i år…hoppas vi på.
Nästan sex vilodagar alltså på grund av en trasig vad. En förmåga att vänta ut och ha tålamod. Är det jag?
Ja men tjena… I helgen fick sambon brotta ner mig på golvet och ta polisgrepp för att jag inte skulle smita ut i Hanebols friluftsområde i Åmål iklädd tights och löparskor. ”Hallå! Jag kan ju gå i trappor nästan helt normalt nu! Då är det väl ingen fara? Jag ska bara springa liiiiite…”
Att ha myror i kroppen och befinna sig nära sitt favoritspårsystem är en tortyrmetod som verkligen fungerar. Vi tog långa skogspromenader och plockade svamp. Ja visst, det var njutningsfullt, härligt och rehabiliterande på alla sätt och vis, men jag var ändå inte helt nöjd och tillfreds. Om nätterna och på dagarna drömde jag våta drömmar om den backiga milen… Hur blev det så här?
Igår var sambon inte hemma Nä, men på fullaste allvar så hade det känts bra hela dagen och någon gång måste man ju börja igen.
Med stor tillförsikt tassade jag ut på Sten Sturegatan och började springa. Kan väl inte påstå att jag kände mig pigg och fräsch trots sex ofrivilliga vilodagar, men jag tog mig runt 9.5 kilometer i stadsmiljö, undvek branta backar och hade aldrig ont. Det var den enda bekräftelsen jag ville ha igår. Inte ont.
Idag ska jag lägga band på mig själv. Inte stressa. Inte slita upp det onda igen.
Luften har blivit höstig, klar och doftar framgång och nytt PB, men jag måste vara smart nu. Det är 24 dagar kvar till Lidingöloppet.
Jag lyssnar fortfarande inte på musik när jag springer, men igår hade jag refrängen till den här låten på hjärnan hela varvet runt. Ytterst irriterande. Efter 3 kilometer kände jag mig lätt hjärndöd.
(OBSVERVERA ORDVITSEN I RUBRIKEN! NÄR NI HAR GJORT DET OCH SKRATTAT EN STUND ÅT MIN FÖRTRÄFFLIGHET ÄR DET OKEJ ATT FORTSÄTTA LÄSA.)
Nej jag vet faktiskt varken ut eller in. Jag vet egentligen bara en sak – jag ska inte älta och klaga. För innan allt blev aj och fel så körde jag 8.5 kilometer väldigt kuperad bana och kände mig überstark.
Jag inledde med att krossa två cyklister i den knappt fyra kilometer långa uppförsbacken till Safjället. Därefter mosade jag alla som kom i min väg i den korta men backiga slingan uppe på Safjället. Med alla menar jag X 40-taggare, en joggande kvinna med hund samt en ung kille i supersnygga träningskläder. Eftersom jag var på det goda löparhumöret så tog jag ett varv till på slingan för att få känna känslan av makt i några minuter till.
Det var först när jag skulle jogga hem som allt blev dumt. Det är ju då man ska få lov att njuta – låta benen rulla på i fyra kilometer nerförsbacke och hämta igen allt det där som man precis presterat. Men nej. Jag stapplade hem – halt och jävlig i ett tempo som fick mig att frysa.
Några cheeseburgare och en cola senare kunde jag knappt gå. Det kan jag idag.
Vad är det som händer med mitt vänsterben i år? Skadorna liksom bara vandrar runt. Som sagt. Jag ska inte älta och klaga.
Hellström är stark just nu. Jag får helt enkelt tänka om lite. Vila mer. Kanske göra något annat i några dagar och hoppas att det räcker. Lidingöloppet är galet nära.
Inga tårar, inget ältande – både för min och min sambos skull…
Siffror
Sträcka: 12.37 km
Tid: 1.06.05
Medeltempo: 5.21 min/km (Den pånyttfödda tävlingsmänniska i mig vill nu gärna berätta att joggen hem verkligen sinkade tiden! GAH!)
Maxtempo: 3.59 min/km
Medelpuls: 160
Maxpuls: 185
Jag kan ju inte påstå att förra veckans torsdagspass var särskilt behagligt. Först någon som låg alldeles för nära och andades mig i örat, förmodligen helt utan onda avsikter (men ändå!) och därefter ett riktigt praktpervo, som kommenterade min röv. Träningspasset, som även innehöll en hel del lera, ledde till en ond vad och två dagars supervila. Välbehövligt. Så igår, en rödvinsfylla senare, var det då äntligen dags igen.
Jag hade inga förhoppningar alls när jag gav mig iväg. Ville bara ut och röra på mig, få ur alla myror i kroppen samt det kanske viktigaste av allt – känna på vaden. Därför blev det min välbekanta 13-kilometetersrunda.
Jag och sambon dejtade faktiskt på den här rundan för drygt två år sedan. En flåsig dejt som innehåller en hel del utmanande backar.Rekommenderas!
I alla fall. Sträckningen går från Sten Sturegatan upp till Skatås, där jag rundar femman och sen springer hem igen. Vill man så kan man bli riktigt trött.
Och vet ni vad, helt plötsligt var det jag som låg och flåsade en ung tjej i nacken. Hon hade JÄÄÄÄTTELÅÅÅÅÅÅNGA ben och höll en fart en bit över tant Mias bekvämlighetstempo.
Nu ska jag presentera skillnaden på ”flåsare” och ”flåsare” samt vara lite kaxig över min egen excellens… Den här tjejen var ju helt klart till god hjälp. Hon fick mig att öka farten och tände den där gnistan, som ofta bara ligger och glöder lite lätt när jag tränar. Så när jag var klar med ”att hänga” PÅ BEHÖRIGT AVSTÅND sprang jag förbi, gav henne ett snällt leende och sa ”tack för draghjälpen”. Hon log tillbaka och verkade ytterst bekväm i mitt sällskap. Nu var ju min tanke att hon skulle hänga på mig en stund, men nej. Eftersom jag är så förbannat snabb, så hann hon helt enkelt inte med när min tempoökning kom. (HA!)
Och vaden då? Ja den känns, men löpsteget var ändå fint och lätt. Känslan? Igår var en bra dag. Jag blev aldrig trött. Vid varje backkrön ville jag bara ha mer mer mer… Under de sista tre kilometerna genomförde jag en konstant tempoökning, som kändes väldigt bekväm. Efter hemkomst och dusch var jag oberörd. Förutom att vaden var lite öm så var det ingenting i min kropp som berättade för mig att jag precis varit ute och tränat.
Siffror till Lars
Sträcka: 12.63 km
Tid: 1.03.48
Medeltempo: 5.03 min/km
Max: 4.07 min/km
Medelpuls: 159
Maxpuls: 181 (måste ha varit i nåt backkrön…)
Skål! Från och med nu och fram till Lidingöloppet skålar jag främst i vatten och sportdryck och mer sällan i något annat, vilket är en utmaning eftersom varje helg i september, förutom själva Lidingöloppshelgen, är en festhelg…
Om man bor vid Heden i Göteborg får man ta del av de flesta idrottsliga folkfester vare sig men vill eller inte. Under stora ungdomsturneringar, typ Gothia cup, invaderas vår närbutik Willys av fjortisar som bildar milslånga köer. Alla med en påse smågodis i handen. Midnattsloppet är annorlunda. Då känner jag mig hemma. Löpare – men and women in tights. Me like! Och allt är över inom loppet av några timmar.
Igår lyste 12 800 löpare i knallgula tröjor upp vår gata, Sten Sturegatan. Ja starten gick faktiskt bara hundra meter från vår port. I myllret såg jag bland annat Andréa. Det var faktiskt den enda person som jag lyckades känna igen.
Det ryckte lite i benen, trots att jag är lätt skadad i ena vaden och vet att mildistansen är min allra sämsta. Det finns förövrigt en plan i bakhuvudet för ”milen”. Jag skulle vilja bli så där snabb och läcker på kortare distanser, men det sitter förbannat långt inne ska ni veta.
I alla fall. Det finns också en annan plan. En samboplan. I samband med Midnattsloppet klär vissa ut sig. Vi har fått en helt strålande idé till nästa år. Ibland är vi faktiskt helt fuckin briljanta jag och Ola. Våga aldrig säga något annat.
Folk bjuder på sig själva. Några sprang utklädda till ett X2000. Såg betydligt snabbare och stabilare ut än flera av de tåg jag satt på i vintras…
Jag måste skriva detta träningsinlägg i punktform för att allt ska få plats. Ändå kommer det att handla väldigt lite om träning.
1. Cyklar upp till Skatås och ser Leif ”Loket” Olsson vid Sankt Sigfrids plan. Lätt star struck lyckas jag ändå trampa vidare.
2. Anländer till Skatås – himlen öppnar sig och börjar kaskadkräkas vatten. Bara att snällt ta av sig ett genomblött överdrag och ge sig iväg.
3. En ”flåsare” hänger på i 3.5 kilometer. Ligger tätt tätt tätt bakom och andas mig i örat utan att för den sakens skull säga ett ord. Ett lätt obehag sprider sig i kroppen. Tydligen är mitt långdistanstempo (5.30 min/km) hans intervalltempo. Helt plötsligt blir det knäpptyst och jag är fri. Hoppas han överlevde…
4. Ger mig ut i terrängspåret och märker snart att det är ett dåligt drag. Lera lera lera, var jag än tittar eller försöker springa så är det lera. Ibland så halt och slipprigt att jag är tvungen att gå.
5. Ramlar handlöst från en spång som vippar rakt ner i ett buskage, som tack och lov är mjukt.
6. Får en känning i vänster vad. Sänder en tanke till Lars. Ska jag ta över hans skada nu?
7. Smärtan tilltar. Som tur är hittar jag en turistplats med karta mitt ute i skogen. Tyvärr har dumjävlarna glömt bort att märka ut var på kartan man befinner sig, så det är bara att fortsätta nöta.
8. Ser äntligen en människa. En man. Jag säger ”hej hej” som man gör till vem som helst.
9. Han säger ”Du har minsann en söt liten rumpa” och ler äckligt.
10. Jag säger ”Jag är helt säker på att du har en liten kuk” och får eld under fötterna.
11. Slirar, ramlar, försöker hålla mig upprätt och tänker hela tiden ”Nu kommer jag att bli våldtagen! Jag har triggat igång ett pervo mitt ute i skogen! Why Mia? Why?! Varför kan du inte bara hålla käften!?”
12. När jag äntligen går i mål tittar människor konstigt på mig och ler. Jag vill be alla dra åt helvete eftersom jag befinner mig i värsta traumat.
13. Tittar ner på benen och förstår varför de skrattar åt mig. Jag är helt svart av lera om vaderna. Mellan mina knälånga tights och fötterna finns inte längre någon skarp gräns.
14. Tvättar av mig och börjar cykla hemåt.
15. Kommer hem och tittar mig i spegeln. Lera i hela ansiktet. Jag har alltså cyklat hem genom stan med lera i hela ansiktet! Det var därför idioterna skrattade åt mig. Tack så jävla mycket. Varför inte säga någonting snällt som typ ”Du har lera i hela ansiktet” istället.
16. Därefter försöker jag andas, äta en sen lunch och utvärdera passet. Vad har allt detta egentligen gett mig. Pannben? Ett stort sjok med skinn på näsan? En potentiell skada i vaden? Ilska?
GAH!
Foto? Nej det blir inget sånt från gårdagens 18 kilometer freak show. Men hade jag haft en kamera med mig ut i skogen hade jag fotograferat pervot med den lilla kuken och hängt ut honom här i bloggen. Det lovar jag.
