Men Mia!

Jag är inte helt säker på att jag kvalade in på beachtoppen i år med min platta röv och mina små pattar

Skrivet av: Mia den augusti 19, 2010 at 08:37 f m

När jag läser bloggar om träning, eller bloggar överhuvudtaget för den delen, främst skrivna av tjejer, slår det mig att det nästan alltid, förr eller senare, kommer en bekännelse. Antingen har de eller har haft problem med maten. Nej maten har inte slagit dem eller kallat dem fula öknamn – de här personerna har helt enkelt inte velat äta den. Inte tillräckligt i alla fall. Det finns också de som ätit för mycket.

Det värsta är att det känns som om det fanns en tid i livet, en del av uppväxten då det skulle krånglas. Kulturen var sådan, en efter en trillade dit och fick mer eller mindre ätstörningar. Vissa tog sig ut därifrån helskinnade, andra kämpar fortfarande på med sina matmonster och det finns till och med de som dog. Vilken typ av vinnarskalle man hade i den här kampen så tror jag att det har satt sina spår.

Hellströmskan är 30 år, snart 31 faktiskt (hum) och vet inte vad hon vill ha sagt med detta, men det var i alla fall något jag funderade mycket över igår, när jag funderade mycket överhuvudtaget.

Träning är ett alldeles utmärkt sätt att behålla hälsan och bli stark, men när jag läser i bloggar ”Nu när jag löptränar kan jag äta vad som helst! Jag har beachkropp året om!” så blir jag fundersam. De här bloggarna har inget uttalat ansvar att förmedla sunda ideal. Det är det som är så härligt med bloggar – ordet är fritt. Men går det verkligen att förenkla det här med mat och hälsa så mycket? VAD FAN ÄR EN BEACHKROPP? Kanske det fulaste och mest intetsägande ord som finns… Jag är inte helt säker på att jag kvalade in på beachtoppen i år med min platta röv och mina små pattar, som i övrigt är helt funktionsdugliga. Nej, för fan – stryk sådana där ord ur ordlistan snarast.

Dagens blogg blir självklart Julia Skotts blogg Kroppsbilder, som Victoria tipsade om här. Tack!

Apropå mat… Gårdagens middag. Solgul fiskgryta starkt inspirerad av detta recept. Vi köpte dock en egen påse med saffran för smaksättning. Jag höll allvarligt på att hugga huvudet av kassörskan när hon knappade in 35 kronor på kassaapparaten. TRETTIOFEM kronor för fem gram! Galet… Så här i efterhand kan jag väl ändå tycka att det var värt det.

Lera, löpning, karta och kompass = lycka!

Skrivet av: Mia den juli 30, 2010 at 18:04 e m

Idag hände det. Vi sprang en etapp på O-Ringen i Örebro. Eftersom orienteringstekniken inte vässats sedan sommaren 2008 blev det långt och lätt. Banan mätte 8.7 kilometer, men det blir ju alltid lite längre Jag och sambon genomförde större delen av utmaningen tillsammans. Det var vårt bästa gemensamma träningspass någonsin. Vi höll sams från start till mål och jag gnällde inte ett skit.

Nåväl.

Till alla mina löparvänner har jag bara en sak att säga. Ut i skogen och spring för böveln! Låt helt andra muskelgrupper än de vanliga arbeta. Skita ner er! Spring inte runt myrarna – spring över dem! Lämna stigen och skutta mellan stock och sten. Jag lovar att det ger resultat.

Lidingöloppet är ingen terrängutmaning i mina ögon, det är som vilket lopp som helst. Bara lite backigare och på mjukare underlag än ett marathon.

Det är i skogen det händer. Om ni är måna om era kilometertider så skit i klockan, det tar alltid längre tid i skogen och suger mer på benmusklerna än slätlöpning.

O-Ringen värnar faktiskt om dem som inte är helt haj på det här med karta och kompass. Dels finns O-Ringen Challenge för löpare och dels finns en multisportklass, O-Ringen multi. Varför tävla i en dag när man kan tävla i fem i rad? Nåja, man kan vara med i bara en dag också om man är tillfälligt bekväm och regnskygg som Hellströmskan

Ställ upp i O-Ringen, som går i Hälsingland nästa år så kanske ni också får uppleva detta – Running in the forrest high!