Bli inte rädd nu. Det är så här jag låter, uttrycker mig och ser ut egentligen. Det var länge sedan någon tvättade min mun med tvål…
Någon kanske tycker att jag sjåpar mig, är en tönt och har en hiskelig utväxt uppe på hjässan. Well. Right back at you!
Känsliga lyssnare bör stänga av ljudet under de sista sekunderna av filmen. Märk väl att jag uttrycker mig i fasa och inte för att vara elak mot någon särskild…
Förra tisdagen började jag äta gröt till frukost. Tänkte att jag skulle bli lite sund – ladda löparbenen med rätt kolhydrater och få en..hm ja…bra start på dagen. Jag har slutat med det nu. Det blev för jobbigt och mentalt påfrestande att använda, vad de kallar den viktigaste måltiden på dagen, till att äta sörja som liknar grå hjärnsubstans.
MEN! Jag har hittat ett nytt användningsområde för gröten. Idag fick den hoppa in som lunch. Passade perfekt till dagens outfit också. Syltklicken däri matchar prickarna på mina strumpor och får mig genast att tänka på en smarrig hallongrotta direkt från ett innerstadsbageri. Jag är på banan igen. Som hämtad ur en klämkäck postorderkatalog.
Jag är helt säker på att jag skulle kunna bli världens bästa ungkarl om jag bara la manken till. Sitta i mysbyxor, rapa, klia mig på pungen och äta gröt. Aktiviteter som inte ska underskattas i en stressig och omvälvande värld.
X glas vin och minst fyra cheeseburgare senare. Ja ni ser, det har varit tre bråda dagar för Hellströmskan. Jag kallar det för lycklig dekadens! På bilden sitter jag på Mediamecca på Ritz i Göteborg och suger musten ur livet tillsammans med kollegorna från Xtrovert Media. Jag behöver sådana här dagar ibland – gärna flera i rad för att känna mig ung och levande.
Att vara ung och levande har dock sitt väldigt påtagliga pris. Jag vidtar i denna stund akuta åtgärder och försöker återställa balansen och rensa ut cheeseburgarna ur systemet med havregrynsgröt.
Okej, nu låter det som om jag bara har hängt på lokal druckit sprit i dagarna tre. Nix pix. Det har jobbats hårt också tillsammans med människan bakom företaget DFCommunication.
Allt är precis som vanligt, ändå är ingenting precis som det var…
Jag är oroväckande ivrig…
Förresten! Nån som kan nåt bra och enkelt detox-tips? Det får inte utesluta FÖR mycket av det goda i livet. Bara lite lagom.
När jag utlyste min bloggkoll i förra veckan gjorde jag det av ren nyfikenhet. Jag gillar att vara med blogg och få dela med mig av stort som smått och yttepyttelitet varje dag. Vet inte var jag skulle uttrycka allt detta annars. Kanske skulle jag tjata hål i huvudet på min sambo och bli utslängd. Vem skulle jag berätta för att jag som stolt 30-åring smyckade min egen kropp med en gnuggis-tatuering på senaste partyt? VEM!?
Ursäkta ljussättningen på denna bild, men den döljer faktiskt varenda litet spår av rynkor…
I alla fall. Det här är ingen stor blogg, men den är ack så kärleksfull och varm. Precis som jag vill ha det.
Och så var det sammanställningen då. Ja, den kommer och när den väl gör det så kommer den att äta upp din datorskärm.
Har du fortfarande inte gett dig till känna som Men Mia!-läsare. Då tycker jag att du ska göra det nu – HÄR!
Annars hörs vi vid ett senare tillfälle hörrni.
För mig väntar tre roliga dagar. Min arbetsgivare är i stan. Ja, vi ska jobba hårt, men jag planerar även att vilseleda henne till Avenyn, Linné eller något annat hett ställe där man kan göra andra grejer än att jobba… Och då menar jag att samla kraft och inspiration… Hehe.
Idag är jag trött på mig själv och tänkte att ni ska få stå för underhållningen.
Bland alla besökare är det få som kommenterar, vilket är helt okej. Jag smyger också omkring utan att göra avtryck ibland.
Jag blev igenkänd på en fest en gång. Är det du som är Men Mia!? Det var jag inte alls beredd på och förberedde mig mentalt på att skriva en autograf. Men..eh…nej.
Hjälp mig att få lite bloggkoll! Svara på nedanstående frågor eller gör ditt alldeles egna avtryck i kommentarsfältet. Det går bra att vara anonym. Du kan också skicka ett meddelande om du vill.
1. Vågar du erkänna att du läser min blogg?
2. Vem är du?
3. Varför kommer du hit?/Vad gör du här?
Så här hade jag själv besvarat frågorna: 1. Självklart! Minst tre gånger om dagen.
2. Mia 30+, sambo, arbetar med kommunikation och bor i Göteborg. Gillar löpning, rödvin och katter. Livsnjutare med humörsvängningar utan dess like.
3. Jag tycker att Mia är fantastiskt rolig och smart. Hon underhåller mig varje dag.
P.S.Om ni gör ett bra jobb, sågör jag en kärleksfull och rolig sammanställning av detta efter påsk.
1. man vaknar upp bredvid en man. Eller en kvinna beroende på vad man föredrar.
2. håret, trots envetet slit med plattången dagen innan, är total katastrof.
3. det dunkar lite lätt i tinningarna, men man tar det med ett leende.
4. man har en sprillans ny tatuering på armen och tänker: Fan, det var ju inte alls det där motivet jag tänkt mig. But hey! Life is good! Och blir besviken när det är en gnuggis…
Jag har alltid hånat folk med inlägg. Fråga mig inte varför… Nu är jag själv en människa, som måste ha inlägg för att kunna fungera normalt. Därför känner jag ett behov av att trycka upp en pin att sätta på jackan ”I’m wearing inlägg and I’m proud of it”
Jag vill dock tillägga att jag fick beröm idag. ”Du har starka och stabila vrister och ett fint fotvalv”
Jo man tackar. Och jag var snabb också! I själva inläggsprocessen ingick att jag var tvungen att springa från grejen, som jag stod på för att gjuta inläggen, till en brits och kasta mig upp på den så fort som möjligt så att han kunde fixa och trixa med mina fötter. Det var ett spänningsmoment som hette duga för både höger och vänster fot. Puh.
Min skräck för att visa upp mina egna fötter övergick efter ett tag till en myskänsla av att springa omkring barfota och göra övningar på kommando kombinerat med att en helt främmande människa pillade mig mellan tårna.
Jag var även snabb på spårvagnen hem då jag med andan i halsen i princip hoppade av den i farten uppe vid Chalmers. Och det berodde inte på att jag ville ha en vårpromenad hem. Näe… Jag hade precis hostat upp tusen spänn för ett par inlägg och tänkte att är det nån gång jag ska unna mig att tjuvåka så är det nu. Då kom dom. Kontrollanterna. Typiskt. De skrämmer skiten ur mig även när jag har en biljett.
Jaja, skäll på mig bara… Det biter inte ändå. För nu har jag feeling för Stockholm marathon igen!
Fan vad dramatisk jag kan vara ibland alltså. Men faktum är att under gårdagens lugna löprunda, som varade i knappt 40 minuter, så funderade jag konstant på amputation av liten och menlös tå. Alternativt hel fot.
När jag kom hem grät jag. Dels för att jag uppenbarligen lider av en fysisk idrottsåkomma som gör jävligt ont (min första någonsin) och dels för att jag inte på något sätt kan laga det här själv. Den duktiga flickan i mig fick sig en törn. Jag behöver läkarvård. Förmodligen dyr och specialinriktad sådan. Lägg till svindyra inlägg samt nya löparskor så har vi nog plundrat kul-kassan för april.
Ja, jag har googlat. Har gittat godartade små tumörer, stressfrakturer och så vidare i all oändlighet. Jag föll alldeles särskilt för en kille som heter Morton – Mortons syndrom. Det är någonting jag kan tänka mig att säga att jag har. Bland allt skit som kan drabba fötterna och tossingarna, så verkar Morton relativt enkel att ha att göra med och leder sällan till operation.
Åt helvete med Stockholm Marathon. Huvudsaken är att jag så fort som möjligt kan ta mina feelgood-pass några gånger i veckan för att må bra.
Någon sa till mig en gång att den olyckliga kärleken är den starkaste. Kärleken och lusten till löpning har aldrig varit så stark som nu. Same same but different.
By the way. Fantastisk bild, eller hur? Den är tagen av min lillebror i norska Halden. Jag rekommenderar alla som gillar friluftsliv och löpning att åka dit och träna. Där är kuperat, varierat och vackert i all oändlighet…
Jag blev mutad igår. Nu ska du få lära dig hur enkelt det är att få mig att göra precis som du vill.
- Mia, jag behöver gå till Coop på Avenyn och köpa tandtråd.
- Mhm.
- Ska vi gå eller?
- Nä, det är långt!
- Men Mia! Det är några hundra meter!
- Ja, men i jämförelse med Willys tvärs över gatan så är det långt.
- Du kan få en present… Min blick börjar flacka oroligt. Det här kan jag ju inte missa.
- Okej då. Vadå?
- Jag vet inte, men nån liten grej.
Jag fick ännu mera vår i form av ljuvliga påskliljor, som står på vårt köksbord och gör min arbeta-hemifrån-dag lite mera färgglad och trevlig. Det är faktiskt ett väldigt bra utbyte mot ca: fem minuters promenad. Men visst skulle en bukett tulpaner också få plats bland liljor och Maribowls?
Med flera är inte vilka som helst. Mia 2.0 är inte vem som helst. Och flera, som absolut inte heller är vilka som helst, är på ingång.
Jag snackar om ett av mina nuvarande hjärtebarn, som jag arbetar med – InventEvent. Vi samlar föreläsare och utbildare som kan göra skillnad på sitt alldeles egna och personliga sätt. Det är äkta och avskalat. Tummen upp för det!
Vad Mia 2.0 har att säga? Ja en hel del faktiskt, precis som version 1.0 är hon väldigt talför och gillar att bråka lite…
Mia Hellström, 30 år, har vid upprepade tillfällen föreläst om entreprenörskap. Det var roligt, men magkänslan ville annat. Nu kallar hon sig inte entreprenör längre. Ni får gärna fråga varför.
I höstas gick hon en kurs i Stand Up Comedy och fick mersmak. Med humor, äkthet och svidande ärlighet bjuder Mia på sig själv med syfte att underhålla, motivera och få människor att…
