Men Mia!

Varför blir jag lika chockad varje år?

Skrivet av: Mia den april 12, 2010 at 07:50 f m

När jag tittar på de här bilderna känns det väääääldigt länge sedan. Kommer ihåg det där löppasset i Hälsingland i julas. Termometern visade minus 22 grader och det var inte alls särskilt bra att ge sig ut egentligen. Efter två kilometer var vi tvungna att vända eftersom jag var helt säker på att jag fått bestående frostskador i vänster hand. Paniken kröp i kroppen. Märk väl att jag ändå tog mig tid att fota Olas tomteskägg innan vi gick och ställde oss framför vedspisen i köket. Och nej, man får inte bestående frostskador på 20 minuter… Bilden på mig är från från skidspåren i Åmål – en kväll då vi skidade i en isande skymning. Helt fantastiskt på många sätt och vis. Omständigt så innihelvete att klä på sig mängder av kläder bara för att överhuvudtaget kunna gå utanför dörren. En utmaning bara det.

Nu är det vår och jag är i chock. Under vinterträningsmånaderna känns barmark, barr och mossa så oändligt långt borta. Man klär på sig tre lager och gillar läget. Jag förstår inte solen och den begynnande grönskan utanför fönstret. Hur hände det här? När blev det vår? Den känslan är exakt densamma varje år. Att man aldrig lär sig…

Allt har blivit så enkelt. En tischa och ett par tights räcker, men eftersom jag är fryslort så kör jag på långärmat i några dagar till. Fötterna är varma innan jag ens har börjat löppasset. Underlaget är aldrig förrädiskt. Det är bara att springa. BARA ATT SPRINGA.

Hur gick det till?

Här kan jag utföra båda stora och små dåd

Skrivet av: Mia den februari 28, 2010 at 13:42 e m

Vi lämnar precis i detta nu den plats i Sverige där det är allra mest snö. Målet är Göteborg, där det töar. Men det känns väldigt bra ändå. Jag tackar de fyra dagarna i Hälsingland för 42 kilometer skidåkning och en pirrande träningsvärk i armar och axlar.

Igår och tidigt i morse var det stor dramatik. Det tjocka snötäcket släppte från taket och skapade ett katastrofområde av vår gårdsplan. Morgonens löpning på skogsvägen som aldrig prioriteras av plogbilen, var en riktig kamp. Jag har åkt 22 mil skidor i vinter och börjar bli redo för barmark nu. Långa löpsteg, barriga skogsstigar och torr asfalt där man kan sträcka ut och springa fort. Ja det längtar jag efter för att mentalt kunna landa i det faktum att jag faktiskt ska springa Stockholm marathon om några månader.

Men visst ser det fint och härligt ut ändå? Underbara Björkmo – min bästa plats på jorden där jag blir motiverad och inspirerad att utföra diverse stor- och smådåd.

Hellströmskan i rastgården

Skrivet av: Mia den februari 27, 2010 at 09:30 f m

Lillebror blandar drinkar – StoraSysterYster sörplar. Jag valde inte en rosa drink för att den skulle matcha min rosa outfit. Jag valde en Cosmopolitan på grund av att de dricker sådana i Sex and the city och för att lillebror skrivit om detta fenomen i sin blogg. Det var ett helt vanligt drinksug.

Vi anlände till och lämnade CHskybar i Hudiksvall innan hudik-stekarna kom och fick därför en trevlig pratstund med lillebror i baren.

Jepp, det är tvära kast under hälsingehelgerna. Nu ligger understället mot huden igen, skidorna ska vallas för minus tre behagliga grader och träningsvärken – ja den försöker vi förtränga. Sen kör vi.

Det är lördag idag va?

Yesterday was my lucky day

Skrivet av: Mia den februari 26, 2010 at 12:34 e m

Inte nog med att jag fick uppleva underbar skidåkning med älsklingen igår. Se bara vad söta, friska och hurtiga vi ser ut efter 12 kilometer i Hudiksvalls strålande vintersol.

Nej igår var Hellströmskan en riktig vinnare. Med goda marginaler kammade jag hem två fina pannlappar hos Knaada i veckans Knaadautmaning. När vann jag någonting senast?

Ah vänta nu.

Strax före jul skottade jag hem lite müsli från Saltå Kvarn också.

Var ska denna segertriumf sluta? Ett OS-guld om siså där en fyra år kanske? Eller några miljoner på en trisslott?

Jo, jag insåg att jag har en stor förebild som är en ”riktig” människa

Skrivet av: Mia den februari 25, 2010 at 19:42 e m

Igår läste jag väldigt fina ord om mig själv i Anneli Olssons blogg. Orden kom väldigt oväntat. Jag blev stum, lätt generad men framför allt väldigt glad. När chocken lagt sig var jag tvungen att ha högläsning för hela Hellströmska familjen.

Bland alla dessa fina ord, som bland annat innefattar stilig, intelligent och ärlig (jag tycker att ni kan gå in och läsa själva faktiskt) var det en viss mening som träffade mig rakt i hjärtat. ”Jo, jag insåg att jag har en stor förebild som är en ”riktig” människa.”

Det säger någonting viktigt. Förstår ni var jag vill komma? Om inte så lovar jag att återkomma till det här med förebilder nästa vecka. För det är något jag har grunnat och funderat mycket över ska ni veta.

Till Anneli vill jag säga – Tack som fan! Du är en helt fantastisk människa. Jag kommer aldrig att glömma när ”du höll min hand” innan jag skulle föreläsa i Uppsala och av ren nervositet slog huvudet i samma lampa tre gånger i rad...och störde den person som föreläste före mig.

Men nu till något helt annat. Efter dagens skidåkning i solen stannade vi till på Göstas grill och klämde en varsin tvåhundragrammare.

Kolla på  bilden nedan väldigt fort. Vad tycker ni att det står?

Är jag helt dum i huvudet eller är det hysteriskt roligt? Jag må vara en bra människa och försöker vara det på många sätt, men min humor har jag aldrig gjort något åt…

Jag har en dröm…

Skrivet av: Mia den februari 24, 2010 at 08:17 f m

…om ett Hälsingland som badar i snö och erbjuder skidspår från himlen.

Jag har en ännu större dröm om att få umgås med min familj i helgen.

Att ge sig ut på järnvägarna känns en aningens instabilt i dessa tider. Och med min rese-otur kan ju precis vad som helst hända. I söndags satt jag på en buss som typ välte och dagen innan det kom jag inte ens hem. Förra året kantades av flera mindre angenäma upplevelser för mig och mina vänner. Men jag ä int bitter och kommer inte skriva ett enda ont ord om något reseföretag igen – bara jag kommer hem. HEM.

Det ser bra ut på papperet – våra tåg ska gå. Men vad kommer att hända däremellan? Jag packar en matsäck, som om jag vore på väg ut i krig. Vill inte sitta bredvid min älskling om han måste vara hungrig i flera timmar. Han är bäst på det allra mesta, men inte på hunger.

Jag måste koppla bort min resfeber nu och förbereda mig för dagens enda möte.

Tuff tuff tåg. Önska oss lycka till…

Bröl och lip, men det är inte synd om mig

Skrivet av: Mia den februari 18, 2010 at 11:11 f m

Vi hade laddat upp med OS-godis och gulddrömmar. Till och med fåglarna fick vara med i TV-soffan. Störtlopp och sprint med goda chanser till stordåd.

Än en gång fick jag konstaterat att jag inte ska titta på sport. Gärna utöva, men absolut inte titta.

Jag storlipar när vi vinner guld och jag brölar precis lika mycket i samband med nederlag. Därefter följer en kuslig känsla i hela kroppen och sömnlöshet.

Idag går tankarna till Anja Pärson, som förmodligen har ont och sprintåkarna, som inte levererade enligt förväntningarna.

Nej, det är inte synd om mig.

Men ibland gråter jag även för att jag aldrig blev en idrottsstjärna – ett guldhopp. Då är det lite synd om mig.

/Mia ”Kalla” Hellström

Idag köpte jag en portion kondition på burk

Skrivet av: Mia den februari 7, 2010 at 12:54 e m

Det var i alla fall precis så enkelt det kändes när jag skidade genom Åmåls solskensindränkta spårsystem idag. Trots smärtande ljumskar, skavsår i händerna och en stel nacke kändes det väldigt enkelt. Tänk om det vore så här fint och mysigt jämt. Då skulle jag vara bäst och starkast i världen. Stockhom Marathon skulle inte vara något problem. Tyvärr känns det som ett litet problem, men bara ytte pytte litet.

Jag vet vad jag kan om jag måste.

Förresten, om man tittar riktigt noga så ser man att det hänger snor i min näsa. Jag är väldigt stolt över att vara lika hård och cool som typ Thomas Wassberg.

Livskvalitet i bild

Skrivet av: Mia den februari 6, 2010 at 15:14 e m

Min rubrik låter som titeln på ett tattigt magasin, där kungligheter och brats visar bilder på när de dricker drinkar och bär svindyra solbrillor. Men nej. Nu är ni hos Men Mia! och då är det helt andra grejer som gäller. Här förespråkas 16 kilometer längdåkning, varm lingondricka i termos och att snylta på elden som nån skidklubb varit snäll nog att fixa till sina medlemmar. Jag börjar bli stark förresten. Inte bara i benen utan i armarna också. Jag kanske kan springa Stockholm Marathon – på händerna! Det vore nåt…

I alla fall. Sen åkte vi hem till vårt Åmåls-hem, duschade oss varma och käkade hemlagad ärtsoppa med fläsk. Som sagt. Vi snackar high life idag.

Titta bara! Visst ser vi fresha och fina ut? Som små vintersmultron. Naaaaaaaaaw. Nån mer som friluftsar i helgen? Eller gör ni nåt helt annat?

Ett snabbt blåbär som längtar efter lingon

Skrivet av: Mia den januari 26, 2010 at 15:36 e m

Jag tror minsann att jag var snabbaste blåbäret i motionsspåret idag. Jag åkte förbi några pensionärer, en sminkad fjortis och lite annat löst folk. Några sådana där gubbar som måste kommentera att de blir omåkta bland annat. ”Men gud vad du åker stinta!  Herregud, här kämpar jag och så kommer du och glider förbi bara så där.” Oftast orkar jag le och svara nåt klämkäckt som att ”Det är ungdomen som talar. Titta och njut” 

Ingen åkte om mig. Viktigt viktigt.

Fotot togs vid passets bästa stund. Varm-saft-och-fräsa-snorpaus efter 12 kilometer. Det blev min räddning. Sen orkade jag sex lyckliga kilometer till.

Nu finns det bara en sak jag vill ha (förutom en varm kram av min älskling som jag inte sett på nästan en vecka) MAT! Mamma steker blodpudding och bacon. Till det blir det hemlagad lingonsylt.

Vilken fantastisk dag. Jag känner mig lite hård och tuff. Tack lillebror för fantastisk valla och för att jag fick låna en termos.