Posts Tagged Stockholm Marathon 2010
Skrivet av: Mia den september 1, 2010 at 06:17 f m
- att masa sig runt i 13 kilometer knappt över styrfart.
- att inte blir arg när trafikljusen slår om till rött, utan istället för att riskera livet se det som en möjlighet till nyttig stretch och vila.
- att ändå skapa respekt i Skatås med sin Stockholm Marathon finisher-tischa.
- att som pricken över i kalla detta för någon sorts rehabilitering.
- att springa, men ändå inte på så blodigt allvar.
Det är livet det för en bekvämlighetsdonna av rang. Jag hade det väldigt bra igår på min nya runda.
Siffror:
Sträcka: 12.94 km
Tid: 1.08.42
Medelhastighet: 5.19 min/km
Medelpuls: 155
Jag har bestämt mig. I höst och vinter kommer löpträningen att ersättas av något annat. Inte helt, men kroppen behöver läka ihop. Det är alldeles för mycket som är lite halvtrasigt och det mesta är tyvärr orsakat av denna fantastiska sport. Den alternativa träningen ska med andra ord bli min huvudsakliga träning för en tid och kompletteras med löpning. Jag vet inte hur man gör. Någon som har förslag på annan fysisk aktivitet?
OBS! OBS! OBS! Först ska dock Lidingöloppet springas den 25 september. Och det tänker jag göra så jävla bra jag kan!
Finaste Hellan och jag i samband med Lidingöloppet 2009. Detta är bara några minuter före start och jag var fortfarande vid gott mod. En halvtimme senare ville jag bara dö. Så ska det inte bli i år…hoppas vi på.
Skrivet av: Mia den juli 8, 2010 at 06:22 f m
Efter 23 kilometers löpning tog det helt plötsligt tvärstopp. Inte på det där sättet att jag blev trött och allmänt tjurig utan verkligen TVÄRSTOPP. Jag hade bara tre kilometer kvar hem till dörren och det gick knappt, trots att jag promenerade framåtlutad som en 95-årig och kräksjuk gammal tant. De tre sista kilometrarna är vanligtvis något jag ser fram emot – det är nerför, en rullande lätt avslutning på väg mot mål. Det värkte i hela benen, krampaktigt. Nästan så att det kom tårar. Huvudet var vimmelkantigt. Jag pratade med mig själv för att ta mig framåt överhuvudtaget. TVÄRSTOPP.
Och sen mådde jag dåligt i två timmar och kunde varken äta eller dricka ordentligt förrän vi tog fram salta pinnar och folköl till matchen mellan Spanien och Tyskland.
Vad var det som hände?
Jo, det är ganska tuff bana. Fyra kilometer upp till Skatås och därefter 18 kilometer i ett böljande och väldigt varierat terrängspår. Klart man blir trött, men inte så här. Jag sprang ungefär samma banan förra veckan och då gick det bra.
Solen sken, men det var inte hutlöst varmt och jag fyllde på med cirka sex deciliter vätska (vatten och saft) under vägen.
Nej, jag har inte tränat för mycket. Det är sällan mitt problem… Sist jag sprang var i söndags och då blev det en lugn sjukilometersrunda i trevligt sällskap i Åmål.
Mat? Well. Jag lunchladdade med en rejäl portion pastasallad och en chokladkaka till efterrätt. De senaste dagarna har jag ätit en massa pasta och gröt. Så nej, inget slarv där heller.
Tempo och puls var helt normala…ja..eh…i 23 kilometer då.
Idag mår jag sådär. Lite samma känsla som efter Stockholm marathon. Men jag tänker ändå att det inte är någon större fara med den här kroppen. För böveln, att springa 23 kilometer på en onsdag är ju inte fy skam liksom.
”Smärta är vekhet som lämnar kroppen!” ”Det som inte dödar – det härdar!” Eller hur var det nu? 
MEN! Vad var det som hände?
Minnen från fornstora dar… 3:48:06 och extremt skitnödig…
Tags:ihopklappning, Lidingöloppet 2010, löpning, puls, Skatås, spår, Stockholm Marathon 2010, tempo, terräng, träning
Filed Under: Lidingöloppet 2010, Stockholm Marathon 2010
Skrivet av: Mia den juni 24, 2010 at 10:22 f m
Medan Itch, som är ung och fräsch i sinnet, skriver om hur hon fastnat med bävern i köksduken i samband med vaxning av bikinilinjen funderar den här tanten över sin egen midsommar. Nej, nåt vaxa bäver blir det inte till midsommaraftonens ära. Jag tänkte uppleva pure pain på annat sätt. I löparskorna.
Jag ska banne mig köra minst ett riktigt slitigt pass innan fyllan sätter in i helgen. Har varit lite slö på sistone. Intervallade några sexhundringar i tisdags och mysjoggade en sexa igår. Tänkte eventuellt tvinga ut mig själv på en backig mil idag, men det är i helgen det händer. Förmodligen i skogen på barriga stigar.
Hoppas dessutom på draghjälp. Olas bror Björn, som ska till samma stuga som jag, har sprungit Stockholm marathon på 2:43:27 COOOOLT! Det var i och för sig några år sedan, men ändå. Han är definitivt betydligt hårdare än vad jag är.
Träning, vin, mat, kärlek, familj och ge det här med ljudbok i mobilen en ärlig chans är vad som gäller för mig i helgen.
Vad vill du ha för en lyckad midsommar?
Underbara Hällebäck…
Tags:bikinilinjen, chicklit online, Hällebäck, Itchgirl, Lidingöloppet 2010, löpning, midsommar, Stockholm Marathon 2010, träning, vaxa
Filed Under: Lidingöloppet 2010, Stockholm Marathon 2010
Skrivet av: Mia den juni 22, 2010 at 08:49 f m
Det var en gång en flicka som tyckte om att kladda på sig rosa läppstift, måla ögonfransarna magiskt långa och ta bilder på sig själv.
Hon hade dock en stor skönhetsfläck sällan skådad av denna värld.
Någon som ska spela in en skräckfilm snart? Mina post-marathon-tår och tillika pre-lidingölopps-fötter ställer gärna upp som statister.
Skrivet av: Mia den juni 17, 2010 at 06:32 f m
Man blir ju automagiskt helt sjukt vältränad bara av att ta på sig finisher-tröjan från Stockholm marathon.
Igår sprang jag ut på stan och sprätte lite. Sträckte på ryggen och såg stark ut. Fick därmed en massa respekt och kände mig som en bra människa.
Efter förra veckans två extremt lugna joggar betraktar jag mig från och med gårdagens pass som en tränande person igen – en sådan som svettas och har någon form av mål med sin träning.
I år handlar det inte om att klara av Lidingöloppet, nej för böveln det har jag ju redan gjort. I år jagar jag nytt personbästa och vill hemskt gärna spöa en 43-årig fyrabarnsfar, som samlar machopoäng med sin röjsåg.
Mitt första pass för att vinna årets hetaste bloggkamp:
Passet: knappt 8 km i stadsmiljö
Tempo: Vobblade mellan 4:48 och 5:10
Status: Lätta knäsmärtor och på slutet blev jag…äh vi struntar i det. Ni fattar.
Make up: True match minerals från L´oreal och Blueberry Curl Mascara från Lumene.
Efteraktivitet: Dusch och hårinpackning från TRESemmé.
Känsla under passet: Hur ser röven ut i tightsen?
Nästa steg: Skapa en träningsplan i sann Men Mia!-anda.
Eventuellt: Anlita en personlig tränare som på ytterst ideell basis vill sparka mig i tightsröven när det är motigt och jag hellre vill dricka vin och äta chips.
Förresten Simone, var det den här tjejen som joggade förbi dig igår?
Skrivet av: Mia den juni 14, 2010 at 20:25 e m
Yes! It is a fact. Jag hade tänkt vänta med det här. Landa i det jag faktiskt lyckades genomföra förra helgen.
NI KOMMER IHÅG ATT JAG SPRUNGIT STOCKHOLM MARATHON VA?! ÄR DET NÅN PÅ TYP ANTARKTIS SOM INTE HAR HÖRT DET VID DET HÄR LAGET?! SÄG TILL I SÅ FALL SÅ TAR JAG HELA DEN SKITNÖDIGA HISTORIEN IGEN.
I alla fall. Jag hade tänkt fortsätta att dricka hur mycket vin som helst och äta hur lite gröt som helst i några veckor till. Skita i sporten, vara lat och bli lagom lönnfet. Ladda om, läka och käka så många hamburgare att det skulle vara direkt hälsovådligt.
Men nu är det kört. Det nya idrottsliga målet är klart och betalt. Lidingöloppet har jag sprungit förut och då gick det så där. Sprang in i den berömda väggen vid fem kilometer och sen blev det dödstungt. Jag kan så mycket bättre.
Inte är det mitt fel att det blivit så här heller. I blame it on Lars, som skriver så här:
”Lurar återigen på var fokus under sommarens träning ska ligga. Tidigare tänkte jag att PB på Stockholms halvmara var viktigast. Nu börjar jag luta åt Lidingöloppet. Anledningen är att en kvinnlig bekant till en bekant som jag ‘slog’ med blott fyra minuter i Stockholm marathon (och då startade hon betydligt längre bak än jag)ställer upp i Lidingöloppet. Jag vill absolut inte åka på tjejdäng, så kraftsamlingen får nog ligga på Lidingös oändliga backar.”
Are you talking to me? Huh?!
Ja men gud. Jag är sjukt peppad. Ska jag satsa den här gången? Eller fortsätta Men Mia-style och lita på min stora löpartalang? Jag vet att det är många som avundas den. Hur bra kan jag bli om jag verkligen tränar och satsar helhjärtat? Måste jag skaffa en sån där löparblogg nu också?
Många viktiga frågor som kräver svar…
Söt, naggande god och dryyyyyyyyyyyg – ett vinnarkoncept!
Skrivet av: Mia den juni 9, 2010 at 08:52 f m
Men inte med vad som helst. Jag fick en kommentar efter min Stockholm-marathon-insats som förändrade allt. Jag har hittat mitt kall.
Kommentaren:
”Du vet att jag bugar djupt för dig. Herregud. Den tiden trots skador och bristande träning. Det är surrealistiskt. Du är bäst. Ja just det ja, skitnödig var du också Helt otroligt. Jag kämpade med skitnödighet under de sista 1½ km av en vandring i Utahs hetta idag och höll på att duka under. Tänkte på dig, knep ihop och fick det att funka.”
Tänk att en ung kvinna, på semester ända borta i USA, tänkte på mig där och då. Det är stort att få vara en inspirationskälla när det verkligen trycker på.
Så nu har jag alltså, efter 30 år i livet, hittat mitt kall – jag vill hjälpa unga tjejer och kvinnor!
Skrivet av: Mia den juni 7, 2010 at 15:28 e m
Jag ser ut som jag mår och förtjänar efter ett väl genomfört Stockholm Marathon 2010.
Nä men allvarligt. Det känns som om jag slagit världsrekord eller nåt när jag läser alla fina kommentarer. Jag kanske ska satsa på en karriär som skitnödig marathonlöpare. Det kan man kalla för nish
Tusen tack. Nu blickar jag framåt mot nya idrottsliga utmaningar. Vad det blir är ännu lite oklart. Jag kommer säkerligen att springa fler maratonlopp i mina dagar, men jag gillar att tänja gränser. Nästa utmaning bör vara lite hårdare och svettigare än 4.2 mil i löparskorna… Återkommer om det.
Min ”dagens outfit” finns att testa i Livrustkammaren i Stockholm. For kids only *harkel* Där finns även utstyrsel för den som är hovnarr, riddare eller prinsessa. Nog för att det är vackert med kungliga gyllene vagnar och annat gammalt skräp, men det var när vi kom fram till lekavdelningen som det verkligen hände.
Skrivet av: Mia den juni 6, 2010 at 14:47 e m
Nej, jag tänker inte skriva något referat över loppet, däremot delar jag med mig av några minnesvärda stunder och bilder. Jag överlevde och mår förhållandevis bra idag, även om jag har X blånaglar och ett trasigt vänsterknä.
Viktigast av allt: Jag är så jävla nöjd att jag fixade det här trots bristande träning, skador och alldeles för få mil i benen.
Min sluttid blev 3:48:06
Att minnas:
- När min kropp vid 25 kilometer helt plötsligt berättade för mig ”Hey, så här långt brukar du inte springa. Vad fan håller du på med? Sluta genast!” Låren stumnade och ena knät började göra hiskeligt ont. Note to self: Gör aldrig om det här utan att ha sprungit minst ett rejält långpass.
- Min fina hejaklack! Tack Anders, Victoria, Elis, Ola, Hella, Helena, Åsa och alla ni andra som dök upp från ingenstans och hejade fram mig på bästa sätt.
- Jag hade en kanontid på gång. Tyvärr ville min mage annorlunda. Den skitnödighet som följde med mig de sista 12 kilometrarna var inte att leka med. Jag var motvilligt tvungen att slå av på farten och ”hålla tillbaka” det som uppenbarligen var på väg ut.
- Ola hejade på mig en sista gång vid 41.5 kilometer. Jag svarade ”Det kommer aldrig att gå det här” *liiiiiiiip*
- Tårarna vid målgång. Det var stort att få springa in på Stockholm stadion efter 4.2 mil. Skitnödigt, men jävligt stort.
- Raderna av bajamajor på målområdet! Jag trodde att jag kommit till himlen!
Så här glad var jag (inte) vid 32 kilometer. Allt för hejaklacken! Observera min sexiga armföring…
Mia Hellström går i mål. Sen kom tårarna som värsta vattenfallet. Jag blir känslosam av sport… Tiden justerades till 3:48:06
Min bloggvän Miranda hittade mig i tårar strax efter målgång. Kul att äntligen ses IRL Jag torkade tårarna och sen tjattrades det hejvilt.
Dagen efter. Min kropp vill ha öl och choklad så jag ger den precis det.
Nu sitter vi på tåget. Jag fattar liksom inte att det är över. Vad ska jag nu oja mig över?
Tack som fan för allt stöd och pepp här i bloggen.
Jag vill också tacka Hella och Anders för hursrum och pepp, Monica och Håkan med familj för husrum och fint omhändertagande av sliten kropp samt Filip med ungar för sällskap och barnslig underhållning i Livrustkammaren dagen innan loppet.
Ni är underbara allihop!
Kram
Skrivet av: Mia den juni 4, 2010 at 09:22 f m
Jag har ju annat att pyssla med i helgen som ni vet. Jag ska bland annat pussa på min bästa vän Helena, undvika att pussa på min sjuke sambo Ola och träffa en hel hög med fina människor.
Ja och så ska jag ju springa 42 kilometer på lördag, men det är en annan historia.
Sänd mig en tanke på lördag klockan 14 och några timmar framåt är ni snälla…
Vi ses på söndag – med färska marathonresultat!
Puss
« Older Entries
