Men Mia!

Men Mia! Det luktar skit i vår lägenhet!

Skrivet av: Mia den september 1, 2010 at 10:39 f m

Jag nickar skamset och kan inte annat än att hålla med min sambo samt bekräfta att det mitt fel. Det luktar verkligen skit, lite som katturin faktiskt. Men nej, jag duschar som jag ska, sköter mina tandhygien och håller magen i form. Det är mina löparskor som osar. Har Hellströmskan en vedervärdig fotsvett kanske ni undrar nu. Nej, den är nog ganska normal den också, men mina löparskor kan i nuvarande skick döda mina Lidingöloppsmotståndare. Inte bra. Det blir så ensamt då.

Problemet, som egentligen inte är något problem, är att jag har svårt att hålla mig på torra vägar och stigar när jag springer. Det är inte helt ovanligt att jag väljer den lerigaste sträckan, springer rakt ut i skogen eller plumsar över en sunkig myr – bara för att det är så roligt! Jag mår väldigt bra av detta, men det gör inte mina löparskor. De återhämtar sig aldrig.

Nu kommer den stora frågan. Vilket är det bästa sättet att rengöra sina löparskor ordentligt på? Helst skulle jag vilja lägga dem i ett klorinbad, men inser ju också att detta knappats är bra för skorna.

Jag köpte dessa godbitar i våras för 1400 spänn och känner väl att de inte levt upp till sitt värde riktigt än. Jag funderar på att köpa ett par till lite snabbare, färggladare och läckrare, men inte med syfte att kassera mina nuvarande trotjänare.

What to do with my precious?

Lera, löpning, karta och kompass = lycka!

Skrivet av: Mia den juli 30, 2010 at 18:04 e m

Idag hände det. Vi sprang en etapp på O-Ringen i Örebro. Eftersom orienteringstekniken inte vässats sedan sommaren 2008 blev det långt och lätt. Banan mätte 8.7 kilometer, men det blir ju alltid lite längre Jag och sambon genomförde större delen av utmaningen tillsammans. Det var vårt bästa gemensamma träningspass någonsin. Vi höll sams från start till mål och jag gnällde inte ett skit.

Nåväl.

Till alla mina löparvänner har jag bara en sak att säga. Ut i skogen och spring för böveln! Låt helt andra muskelgrupper än de vanliga arbeta. Skita ner er! Spring inte runt myrarna – spring över dem! Lämna stigen och skutta mellan stock och sten. Jag lovar att det ger resultat.

Lidingöloppet är ingen terrängutmaning i mina ögon, det är som vilket lopp som helst. Bara lite backigare och på mjukare underlag än ett marathon.

Det är i skogen det händer. Om ni är måna om era kilometertider så skit i klockan, det tar alltid längre tid i skogen och suger mer på benmusklerna än slätlöpning.

O-Ringen värnar faktiskt om dem som inte är helt haj på det här med karta och kompass. Dels finns O-Ringen Challenge för löpare och dels finns en multisportklass, O-Ringen multi. Varför tävla i en dag när man kan tävla i fem i rad? Nåja, man kan vara med i bara en dag också om man är tillfälligt bekväm och regnskygg som Hellströmskan

Ställ upp i O-Ringen, som går i Hälsingland nästa år så kanske ni också får uppleva detta – Running in the forrest high!

Ihopklappning delux. Eller vad var det som hände?

Skrivet av: Mia den juli 8, 2010 at 06:22 f m

Efter 23 kilometers löpning tog det helt plötsligt tvärstopp. Inte på det där sättet att jag blev trött och allmänt tjurig utan verkligen TVÄRSTOPP. Jag hade bara tre kilometer kvar hem till dörren och det gick knappt, trots att jag promenerade framåtlutad som en 95-årig och kräksjuk gammal tant. De tre sista kilometrarna är vanligtvis något jag ser fram emot – det är nerför, en rullande lätt avslutning på väg mot mål.  Det värkte i hela benen, krampaktigt. Nästan så att det kom tårar. Huvudet var vimmelkantigt. Jag pratade med mig själv för att ta mig framåt överhuvudtaget. TVÄRSTOPP.

Och sen mådde jag dåligt i två timmar och kunde varken äta eller dricka ordentligt förrän vi tog fram salta pinnar och folköl till matchen mellan Spanien och Tyskland.

Vad var det som hände?

Jo, det är ganska tuff bana. Fyra kilometer upp till Skatås och därefter 18 kilometer i ett böljande och väldigt varierat terrängspår. Klart man blir trött, men inte så här. Jag sprang ungefär samma banan förra veckan och då gick det bra.

Solen sken, men det var inte hutlöst varmt och jag fyllde på med cirka sex deciliter vätska (vatten och saft) under vägen.

Nej, jag har inte tränat för mycket. Det är sällan mitt problem… Sist jag sprang var i söndags och då blev det en lugn sjukilometersrunda i trevligt sällskap i Åmål.

Mat? Well. Jag lunchladdade med en rejäl portion pastasallad och en chokladkaka till efterrätt. De senaste dagarna har jag ätit en massa pasta och gröt. Så nej, inget slarv där heller.

Tempo och puls var helt normala…ja..eh…i 23 kilometer då.

Idag mår jag sådär. Lite samma känsla som efter Stockholm marathon. Men jag tänker ändå att det inte är någon större fara med den här kroppen. För böveln, att springa 23 kilometer på en onsdag är ju inte fy skam liksom.

”Smärta är vekhet som lämnar kroppen!” ”Det som inte dödar – det härdar!” Eller hur var det nu?

MEN! Vad var det som hände?

Minnen från fornstora dar… 3:48:06 och extremt skitnödig…

Salt Hellström! Salt!

Skrivet av: Mia den juni 30, 2010 at 20:23 e m

Jag är inte känd som ”donnan som springer långpass”. När jag tänker efter så är jag inte känd för någonting…

Nåväl. Min marathonträning bestod mestadels av slöa 7.5-10 kilometerspass med några få undantag. Aldrig någon kvalitetsträning och ständigt ont i tåjävlen. Jag kan faktiskt bättre än så.

Idag hände något. Eller det började egentligen redan igår kväll när jag än en gång sinkade ett inplanerat träningspass med att helt plötsligt tycka att matchen mellan Spanien och Portugal var jätteviktig. Yeah right. Jag blev sjukt irriterad på mig själv och ville piska min rygg med ett läderbälte.

Så i eftermiddags snörade jag glad i hågen på mig löparskorna med syfte att springa upp till Skatås, runda terrängspåret som är 18 kilometer för att därefter masa mig hem igen. När jag kom hem visade min Garmin på 25.5 km, varav flera kilometer spenderats på mer eller mindre löpbara stigar. Terräng när det är som bäst. Inte Lidingöloppsmotorvägsterräng, utan riktigt stenigt, rotigt och jävligt bitvis. I lööööööv it! Inte illa va? Sjukt bra förberedelse för Lidingöloppet!

Jag må vara en av de mest vardagsslöa människorna på denna jord, men när jag väl får ett ryck…ja då jäklar flyger det gnistor. Jag hoppas att jag gnistrar till åtminstone en gång till innan loppet går av stapeln. Den som lever får se…

Nu återhämtar jag mig med salt. Och nej, jag känner mig inte så skyldig som jag ser ut. Jag njuuuuuuter