Berättelsen om min första mil efter graviditeten

…på spåret till skogs som aldrig är fullt en mil trots att det skyltas som 10 kilometer. Ni ska veta att jag har försökt väldigt många gånger att få till det, men på klockan saknas det alltid några hundra meter vid mål. Så även denna gång…

Nåväl. Jag kände inte att det spelade så stor roll just denna dag, ty jag är i kass löpform ( i jämförelse med den ordinarie) och den där skogsstigen som är knappt en mil är nedrans kuperad. Själva målet och därmed också bedriften var att ta sig runt springandes (minus det där fotostoppet vid fyra kilometer).

Konditionen finns, trots kalaskula och utebliven löpträning sedan i i början av mars, tack och lov kvar för en trevande solskensmil i löparskor. Jag klarade målet med bravur. Fick till och med en liten spurt sista kilometern då jag tyckte att medeltempot på klockan såg alltför taskigt och ojämt ut…

Är du siffernörd så läs inte följande: Trots att jag inte sprungit någon hel mil efter graviditeten än ser jag söndagens pass som min första mil ändå. Det är sånt en kan unna sig tycker jag. Speciellt när spåret bjuder på partier som jag bland annat kallar för ”dödsbranten” och ”långbackejäveln”…

Nöjd löpare. Ja nu är jag fanimig en springande person igen \o/
menmia-milen-efter-graviditet

3 thoughts on “Berättelsen om min första mil efter graviditeten

  1. Känslan av vara en ”springande person”, är den bästa! Njut! Själv fick jag inte springa på 6 månader när jag fött mina. Så sa alla besserwissers minsann. Så himla trist!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *