Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Köpa hus som sportromantiker…

Det är ingen hemlighet att vi vill lämna stan och skaffa oss ett nytt boende och en annan typ av liv. Det tog inte särskilt lång tid innan vi fattade var huset ska ligga. I detta inlägg lämnar jag (nästan) alla sådana där familjepraktiska detaljer därhän och lever ut min sportromantiska sida. Platsen vi vill bo på är nämligen sportromantisk så att det gör ont!

Jag lever just nu med några väldigt starka drömbilder på näthinnan.

# Jag morgonjoggar i våtdräkt ner till sjön och crawlar. Att jag i dagsläget varken äger en våtdräkt eller kan crawla skiter min sportromantiska dröm i.

# Jag jobbar hemifrån minst två dagar i veckan alternativt skaffar mig en annan sysselsättning så att jag aldrig behöver lämna denna plats. När jag måste in till Göteborg transportcyklar jag några mil på starka ben. I verkligheten har jag ju gått på ett spinningpass och har en cykel som just nu inte har några hjul. Ach, detaljer.

# När jag har mycket tid transportspringer jag skogsleden hela vägen in till Göteborg och startar min arbetsdag med en mara i benen. Okej, nu får jag fan bli lite realistisk. När hade jag ”mycket tid” senast?

# Jag kan äntligen kombinera mitt yrkesliv med min outdoorsjäl och samlar massor med dagsljus året om. Den där sidan av mig som är orolig, grottar ner sig i jobb och har svårt att lyfta blicken på dagtid får inte riktigt plats i mitt nya liv. Dags att släppa taget?

# På vintern hänger vi i välpreparerade skidspår och dricker varm choklad! Tro det eller ej, men detta kan faktiskt vara den plats i anslutning till Göteborg där längdskidåkning faktiskt är möjlig vintertid.

# Kidsen kan hålla på med hur många sportaktiviteter de vill eftersom idrottshall, fotbollsplaner och skogsrika spårcentraler bara ligger ett stenkast bort. Nåväl, inte för många aktiviteter om jag ska kunna leva ut min sportromantiska dröm…

Nu ska vi bara hitta det där huset. På den här platsen.

Och idag när vi lämnade stället och brummade hem längs med motorvägen brann himlen.

Döva suset

När man vaknar på söndag morgon och det susar irriterande i öronen. Det känns som om jag är 22 igen och får lida sviterna av en hård festnatt. Fast när jag inser att jag trängs ut i kanten av sängen av två små illbattingar förstår jag att susandet knappast har föregåtts av sprit och discokulor. Jag har helt enkelt bara spenderat drygt tre timmar på ett lek- och busland.

Barn älskar lek- och busland. Jag vet inte om det finns föräldrar som älskar att vara där, men det är en sådan där grej man får ställa upp på ganska ofta nu för tiden om man har en fyraochetthalvtåring med kompisar.

Ljudmiljön på ett lek- och busland är att betrakta som direkt skadlig. Bakteriehärdarna orkar jag inte ens tänka på. Allt är liksom en sörja av plast, socker och skumgummi. Vi föräldrar som har barn stora nog att leka själva sitter på ovanvåningen och dricker kaffe och försöker konversera utan att skrika till varandra.

Annat var det när man själv var liten. En korv med bröd, lite popcorn och någon lek och det var att betrakta som ett fett kalas.

Jag har varit på en till fest den här helgen – en väldigt trevlig sådan där jag stortrivdes med precis allt. Jag har sökt mig till löparbanan och ut i naturen för att finna tystnad. Vi har varit på mysig familjeutflykt utanför stan och träffat släkten.

Ändå är det de tre timmarna på lek- och buslandet som liksom lever kvar i kroppen. Det fortsätter att susa…

Är det okej att vara förälder och vara så här känslig? Jag lider ganska ofta av min extrema ljudkänslighet och på ett lek- och busland når det verkligen sin kulmen.

Nåväl. Familjelivet och mitt liv handlar tack och lov om att ge och ta…

Så jag tog mig tid för några snabba varv på löparbanan igår när det egentligen inte fanns tid och jag lufsade upp till Delsjön i förmiddags för att andas. På så sätt blir det plus minus noll i energibanken. Jag är inte dränerad, men jag är heller inte helt utvilad.

Under dagens skogstur tänkte jag väldigt mycket på att när mina barn ska ha kalas framöver, då får det fanimig bli utomhus på en naturskön plats. Vad är det för fel att tända en brasa, grilla korv, dricka varm saft och bygga kossor av kottar?

Snabbare och starkare år 2017

Satt och letade löparbilder på mig själv, där jag bär reflexer och pannlampa och hittade den här söta bilden från 2011.

Redan på den tiden tvingade jag ut sambon på löprundor för att kunna ta en selfie efteråt.

Men alltså, var vi typ 12 år den där mörka vinterkvällen 2011? Slätare och mer oförstörda människor får en ju leta länge efter.

Fast vi är snabbare och starkare år 2017! Win!

Idag var löpningen sista vägen ut…

Jag har ett jobb. Det kanske ni redan visste? Jag är jätteglad i det jobbet, men just nu känns det som om jag aldrig har tid att vara där. Är inte jag själv sjuk så är någon annan sjuk och är inte någon annan sjuk så måste (och vill) jag prioritera andra saker…och så vidare.

På mitt jobb sitter det skitmånga människor och förväntar sig saker av mig. De vill ha svar, leverans, input, output, möte, kaffesällskap och skärpa. Det enda de inte vill ha är nog min kropp…

Det är tur, för den behöver jag själv!

När jag insåg att jag inte kommer att kunna jobba imorgon heller puttade jag genast undan stress- och ångesttäcket och bytte om till löparkläder. Ombytet skedde ungefär tre sekunder efter att jag för första gången denna dag inte var ensam förälder på heltid. När barnen sover, springer morsan i mörkret. Det är sen gammalt.

Med äldsta dotterns pannlampa och mössa på huvudet (tur att hon sov för hon hatar svettlukt), reflexband från IKEA på hela kroppen och heltäckande löparkläder gav jag mig i beckmörker, blåst och regn. Här vid fritidshuset finns liksom inga gatlysen. Är man ute efter mörkrets inbrott är man under vissa sträckor den enda ljuskällan.

Jag sprang ikväll, så sent som jag aldrig brukar, för att det var den enda vägen ut. För när jag får landa mjukt innan sänggång och tänka över saker några extra gånger ifred så känns det faktiskt mycket bättre.

Nej, jag kommer inte att kunna jobba imorgon. Det är som det är. Jag kan inte påverka min livssituation och jag vill inte att den ska vara annorlunda heller.

Så alla de där människorna som sitter och väntar på saker, eller kanske inte ens får någonting, får glatt finna sig i det. Precis som jag finner mig i en hel massa saker precis hela tiden.

Pannlampelöpning förresten. WOW! Det var årets första för mig och jag fick mersmak!

Det bästa och mest oväntade uppvärmningstipset…

Jag vet att det här uppvärmningstipset kan bli svårt att ta efter, men känner ändå att jag måste dela med mig. Har du ingen båt eller har redan tagit upp den för säsongen, kan du spara det här tipset i din lilla pärm med viktigheter till någon annan gång.

Vi tar det från början…

Ni vet känslan när hela familjen är engagerade i projekt ”ta upp båten för säsongen ur stormigt hav”?

En båtkärra ska köras med bil till annan plats och en båt ska förflyttas över vågorna till samma plats. I bilen med morsan sitter en halvnöjd minimänniska och svär på bebisspråk. Kärran skakar oroväckande. Jag har glömt att ta av mig dunjackan, svettas ymnigt och svär på vuxenspråk. Kör fel och tvingas såklart backa med biljäveln och kärran. Går på känsla…

Genom vågorna plöjer farsan och den något större minimänniskan med båten. Vi möts på en brygga. Trots all min dunjackesvett, tvingas jag ner i den där båten och blir satt på uppgiften att hålla fast båten i bryggan så att den inte driver iväg ut till havs medan resten av familjen gör annat. Tar uppgiften på väldigt stort allvar, ställer mig bredbent och spänner skinkorna och bålen till jag inte längre känner de nedre regionerna. Står i den där positionen så länge att jag hinner odla skepparkrans.

När jag med stor möda och besvär får klättra upp på bryggan igen gungar hela världen och jag har utvecklat en knipmuskulatur utöver det vanliga.

Jag har ansträngt mig till den grad att jag tror att lördagens löppass kommer att brinna inne och att jag eventuellt ska ägna mig åt att knäcka nötter istället.

MEN. När jag ger mig iväg har jag en sällan skådad energi i kroppen och ordentlig fart under sulorna. Delar av passet är trail och jag tar gladeligen omvägar för att få hoppa över saker. Det känns som om jag är i mitt livs höstform!

Nu springer jag ju utan klocka, men ändå – DEN KÄNSLAN!

Så skriv ut det här blogginlägget och sätt in det i pärmen. Ta upp båt är grejen…

Istället för löpartävling…

Jag hade en liten sorg i hjärtat i förmiddags då jag tvingades hoppa över att springa 7.6 backiga kilometer i fyraminuterstempo. Varken kroppen eller luftrören var redo för det tyvärr.

Efter 30 sekunders sorgearbete kom jag till sans och jag och sambon drog till skogs för lite ovanlig och efterlängtad vuxentid på tu man hand. Under den tid vi spenderade i skogen såg vi knappt till varandra.

Sambon satt konstant på huk i mossan och plockade trattkantareller och jag som är en rastlösare själ tog mig an det mer rörliga och strövande projektet att hitta vanliga gula kantareller.

Hade jag vetat innan vi gav oss ut hur mycket kantareller vi skulle tvingas släpa hem hade jag eventuellt tryckt in ett styrkepass under veckan…

Och lite senare fick jag en smakbit av löpning ändå. Ni vet det där första och skitsega passet efter sjukdom då ingenting stämmer. Till och med min mage pajade, vilket aldrig händer annars. Nåväl. Jag gav mig själv en stor applåd vid målgång och konstaterade att trots att jag dagen till ära var helt kass, så är jag på gång igen!

Imorgon funderar jag på en SVOGG.

Att PLOGGA, det vill säga att göra nytta och plocka skräp medan en är ute och springer, som trendade för några veckor sedan, intresserar inte mig just nu då jag tycker att jag gör nytta mest hela tiden. Jag vill plocka svamp. Till mig själv. Punkt. SVOGG it is.

Hoppas du också haft en fin lördag!

Rossel med DNS-risk

Jag har haft en tuff helg på ett sätt med rossel, bultande tinningar och en och annan Alvedon. På ett annat sätt har den varit hur skön som helst.

Har försökt vara ute så mycket som möjligt utan att anstränga mig nämnvärt. Både jag och barnen blir liksom lättare att hantera för min förkylningssvullna hjärna när vi exponeras för frisk luft. Istället för att ligga ner och vila precis hela tiden har jag målat runt en dörr och några fönster, promenerat stillsamt (s.k. återhämtande egentid) och andats barrdoft och plockat middagssvamp till skogs. Det är den typ av återhämtning jag kan räkna med just nu mitt i småbarnslivet.

Det enda som skaver lite är att jag inte känner mig jättepepp på Hagenrundan och att räjsa 7.6 kilometer på lördag. Risken är överhängande att det blir en DNS.

Visst, en kan ju alltid åka dit och lufsa runt banan, men det var liksom inte tanken. Då kanske kroppen helt enkelt mår bättre av en promenad eller jogg till skogs utom tävlan. Vi får se hur det går med rosslet under veckan och om jag hinner skaka liv i kroppen i tid.

Idag har jag hängt en tvätt och postat ett brev för att få lite frisk luft. Det var nog också det mest ansträngande jag gjorde idag. Nu ska jag sova, äta citrus, ingefära, honung och blåbär och tänka på att imorgon är faktiskt en annan dag.

Och barrdoften från helgen finns kvar i näsborrarna. På bilden befinner vi oss i en brant på ett charmigt kalhygge… Fast ni ser ju hur nöjd hon är 🙂

Läglig vila

Livet blir så där extra påtagligt att man faktiskt lever det när man beslutar sig för att ta en extranatt i huset vid havet och åka tidigt på morgonen direkt till jobbet inne i Göteborg. Bilfärden tar vanligtvis bara drygt en timme. Sen fastnar man såklart i bilkö utanför Kungälv och försöker därefter lite snyggt lämna in stora tjejen på en förskola som är stängd för studiedag…

Ach, allting ordnade sig och jag var väl bara cirka en timme sen till slut, men min dag blev ju inte kortare för det.

Som tur är har jag faktiskt en planerad vilodag från träning idag. En fågel viskade nämligen i mitt öra att ”det är dags att börja dra ner på träningen inför marathonstarten”. Det finns säkert en poäng med att göra det eftersom känslan i kroppen just nu är ”död fisk” alternativt ”tung säl” eller ”trött gammelhäst”.

Så nu ska jag vila i två veckor och äta potatis, grönsaker och godis.

Hurra!

P.S. När ni läser potatis ovan ska ni tänka på att den kan vara kokt, ungsbakad, stekt, friterad och räfflad… Möjligheterna är oändliga för världens bästa knöl.

Därför blev det ingen blogguppdatering på vilodagen

Det är onsdag och dagen går sin stilla gång. Nån timme efter lunch får jag reda på att loppet jag tänkt springa på lördag inte kommer att gå av stapeln. För första gången på 36 år ställs det in.

Informationen ger mig brutal huvudvärk och jag tvingas gå hem tidigare från jobbet.

Några timmar senare är hela familjen på en sedan länge planerad helkväll på Liseberg. På grund av min hälsostatus slipper jag åkattraktioner och underhåller istället personen som bara når mig till knäna. Hon krälar runt, äter jord och rensar rabatter. Som pricken över i ställer hon sig upp bredvid en främmande kvinna, tittar bedjande på henne och säger ”Mamma!”

Timmarna går, solen steker oss och vi äter medhavda tonfiskmackor på en bänk medan vi tittar på en jättekanin som spelar badminton.

Livet ni vet!

Innan hela kvällskalaset är över har klockan hunnit bli nio och min huvudvärk finns fortfarande med mig om än inte lika brutal. Så jag tar för ovanlighetens skull ett moget beslut och går och lägger mig direkt.

Och så blev det torsdag. Vilodagen är ett minne blott och det uppstår helt plötsligt eoner med tid till att både träna och blogga igen…

Träningen knycklade jag in i morse mellan 06.00 – 06.56. På den tiden hinner man faktiskt både springa som värsta sölkorven och ägna sig åt lite halvhjärtad kvalitetslöpning. Blogguppdateringen sker just nu på en höft mellan nattning och sitta i soffan en stund och göra ingenting.

Livet ni vet!

Paus från backträningen

Ja jösses vad mina ben har tuggat backar den här semestern. Jag gillar egentligen att tugga backar, men det där tuggandet har blivit mättat och förlorat sin charm. Bara tanken på en uppförsbacke gör mig trött just nu. Trånandet efter fräsig banlöpning eller intervaller längs med platta Delsjövägen har växt sig innerligt starkt.

Till min stora glädje är min löpning familjens lag. När de märkte att det började strama i tantrumpan och knaka i knäna så styrde vi genast kosan hem till Göteborg för flack löpning extra allt. Både ettåringen och fyraåringen är väl införstådda med att variation är någonting bra för sin moders löputveckling. Sambon började bli orolig när jag samlade fler höjdmeter än centiliter rödvin under semestern. Våra Göteborgsdagar kommer att ge någon form av balans på löp- och vinkontot.

Fast det är inte bara för min löpning vi är här. Nej, vi ska gå på Håkan Hellström också och till Ullevi är bara några minuters promenad och inte en enda uppförsbacke. Fatta lyxigt?!