Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Triss i kompressionsstrumpor!

Precis när det började gå maskor i mina gamla trotjänare ”de rosa kompressionsstrumporna” kom det ett pressutskick från Rehaboteket med tre par nya. Fräscha färger, material och funktioner är ett välkommet inslag i min träningsgarderob!

På bilden nedan bär jag en turkos färgklick, skavsårsfria kompressionstrumpor utan sömmar från COMP. Strumpan sitter bra på foten och materialet är tunt som en andra hud. Ett förstärkt kompressionsfält mitt på foten ska bidra till extra stöd runt mellanfoten. COMP kompressionsstrumpa för löpning är bekväm – därför är jag extra glad att paketet innehöll en likadan kompressionsstrumpa fast svart för de dagar turkos inte matchar min övriga outfit…

De här två strumpparen kommer ni att få se ofta är jag rädd och förmodligen lika länge som de rosa har hängt med.

Men i rubriken skriver jag ju ”Triss i kompressionsstrumpor!” Det är därför du bör börja scrolla nu…

Vi går mot kallare tider och då låter ju 40 % merinoull i kompressionsstrumporna inte helt fel. COMP kompressionsstrumpa med merinoull beskrivs som en optimal vandrings- och skidstrumpa, men eftersom jag har dem i mina ägor kommer de nog att få följa med på en och annan löptur i vinter. Det är ullstrumpan som hänger längst till vänster på det omkullvälta bord som fick agera rekvisita under förra helgens photoshoot.

För mig har kompressionsstrumpor blivit ett måste-ha-inslag i träningsgarderoben. Inte bara för funktionen utan också för att jag tycker att det är snyggt löparmode, som kan piffa till vilken löparoutfit som helst…

Använder du kompressionsstrumpor?

Men Mia goals: Idag slängde jag mitt smink

Sparade bara mascaran som jag använder de flesta vardagar och nån form av mineralpuder som jag använder ibland. Det finns inget tillfälle i livet som motiverar mig att kladda på mera. Vad ska jag måla över liksom? Mig själv? Nä, luften i badrumsskåpet känns bara välkommen!

Sen kollade jag igenom bildskörden från helgens photoshoot (som gav typ totalt fem användbara bilder…) och insåg att mitt gråa hår börjar bli väldigt framträdande. WOW! Jag är så stolt! Det är ju jag! Snart kan jag säga hej då till topparna som fortfarande bär spår av tvivelaktig hårfärgning.

Och blötsnön vräker ner utanför fönstret och all min motivation till inplanerad träning och utomhusaktivitet försvann. Jag vill inte bli blöt just idag.  Jag vill bara vara inne och mysa. Så det får bli så. En välbehövlig återhämtningsdag.

Men Mia goals – att ägas av så lite som möjligt. Det har bara börjat i små små steg…

Hur fri kan man bli?

En seriös helg väntar

Det är dags att ta sitt ansvar som influencer. I helgen tänker jag arrangera en storslagen fotografering för att fixa härliga bilder att fylla mina sociala kanaler med.

Massor av saker kan gå fel…

Självutlösningsknappen på systemkameran kanske går sönder och då har jag ju ingen fotograf…

Naturen bjuder på extremt dåligt ljus och fotografen blir helt perplex.

Fotografens barn äter upp all tid och när de sover är till och med det dåliga ljuset puts väck.

Sessionen med jordfräsen i trädgården spårar ur och tar hela dagen.

Man kan ju inte ta träningsbilder utan att träna först, men när träningen väl är gjord blir fotografen kall och tappar suget för att fotografera.

Fast det finns också saker som kan går rätt…

Jag vaknar naturligt rödrosig och fräsch på lördag morgon och solen – den skiner ikapp med mitt humör!

Jag har kommit ihåg att ladda kamerabatteriet!

Vad ska du göra i helgen medan jag fotograferar?

Bilden är från ett riktigt photoshoot med Anna på ballabarn.se – det var lyxigt!

En måndag

Vaknar väldigt tidigt pigg och utvilad ty jag har haft en absolut inte fysiskt ansträngande helg. Strax efter halv sex tuggar jag igång maskinen ute på gatan och springer iväg. Det blir nog typ en mil. Tränar fortfarande utan klocka, men man kan ju sina rundor i Göteborgs innerstad och denna morgon bjuder inte på några överraskningar direkt. Det är bökigt och halt, men alldeles underbart friskt.

Fortsätter dagen med frulle och snack med familjen och säkert en miljon pussar och kramar innan jag kommer iväg. Klockan är strax före åtta innan jag når min kontorsplats.

Betar av, lägger till och våndas ibland. Lunchmötet är trevligt, samtidigt stör det mig alltid när jag inte får äta min lunch i lugn och ro med människor jag själv väljer. Ach. Life liksom.

Kommer hem och fortsätter det där pusskalaset som startade på morgonkvisten. Jorå, lite kaos bjuder mina små skatter på, men det är hanterbart. Denna kväll nattar jag den minsta och vid halv åtta ger jag mig ut i natten…

Och här sitter jag nu med min fina vän Anna och upplever ett så kallat ”Skymningskaffe” – den bästa typen av kaffe om ni frågar mig. Det här är nämligen en typ av kompiskaffe som innefattar massor med kreativitet och idéer, som ett arbetsmöte light för sig själv och sina egna projekt. Någon att prata med om det som är viktigt på riktigt. Älskart.

En måndag mitt i livet. En bra sådan.

Fredagsgodis: Det är människor bakom alla bloggar

Jag har ju skrivit tidigare om mina sociala issues, som dyker upp då och då. Senast jag var på ett bloggevent, för typ ett år sedan, lyckades jag av ren nervositet, få med mig ett par av arrangörernas silverbestick i handväskan.

När jag skulle på influencerworkshop i söndags bestämde jag mig för att skärpa till mig. Dels tror jag att jag har utvecklats under året och dels kan man faktiskt försöka fokusera på uppgiften och inte sno saker…

Så jag stormade in där i lokalen med syfte att bjuda på mig själv och lyssna på andra.

Den första jag pratade med var inte helt oväntat Pernilla, som hade sprungit Göteborg Marathon dagen innan och skriver en blogg om lågkolhydratkost och rörelse. Fatta vilken bra icebreaker för mig! Marathonet och rörelsen alltså, inte lågkolhydratskosten… 😉

Efter det kändes liksom ingenting möjligt!

Jag satt bredvid Ellie som har bloggen Citycatwalk – Göteborgs goaste modeblogg. Det är ju väldigt långt ifrån min egen trygga lilla sfär med gamla träningskläder… Fast så sa hon grejer om mode och feminism och jag liksom ba ”Darling! You had me at hello!”

Härliga Jenny, hade jag ju faktiskt träffat förut och har följt på Instagram länge, så där var det liksom kramstadiet direkt. Passade på att fråga om deras familjeresa till Sydkorea. Fatta vad häftigt!

Och jag blev på bra humör av Instagram- och modedrottningen Yvonne, som på ett mycket snyggt sätt kombinerar fashion med livet som ensamstående mamma.

Familjeliv och hälsa är hett – Emelie, som har bloggen Under My Umbrella visade sig vara både trebarnsmamma och PT. Och dessutom väldigt trevlig såklart.

Det är ju det som är grejen. Människor är snälla och trevliga. Bara man vågar gå dit och träffa dem…

Jag gillar att vidga mina vyer och få input från både de som delar mina intressen och de som inte gör det. Det är liksom då man kan lära sig saker. Jag har nu börjat följa bloggar jag kanske inte hade hittat annars och fått guldkant på min Instagram. Rörelse och svett blandas med fashion, vardag, webb, mat och faktiskt allt möjligt på ett väldigt behagligt sätt.

Hoppas verkligen att jag kan hänga på nästa gång Johanna och Siranee bjuder in till workshop!

Och eftersom jag för första gången på väldigt länge använder ordet mode i denna blogg, bjuder jag på min senaste modebild som togs 2012…

Innan jag gick in ett stort svart hål…

hann jag i söndags eftermiddag gå på en Influencer workshop! Det är väldigt sällan jag prioriterar sådana grejer, så att få promenera iväg ensam genom stan för att umgås med kompetenta kvinnor i två timmar kändes väldigt lyxigt. Jag kommer att återkomma till detta, men vill redan nu hylla Johanna och Siranee, som fixar så att vi som gillar att hänga på webben får en bra mötesplats här i Göteborg.

Sen kom jag hem och hamnade i ett svart hål, då en matförgiftning kom i min väg. Idag mår jag bra, men har satt mig själv i jobba-på-halvfart-hemifrån-karantän. Trots att jag nästan är helt säker på att det var en matförgiftning så kan jag ju faktiskt inte veta helt säkert.

I övrigt har det inte hunnit hända något särskilt. Jag gruvar mig fortfarande för morgondagens premiär på crawlkursen och har fått veta att jag är en häst. Jonas Colting skrev nämligen på sin Instagram att ”Gröt är för hästar”. Så från och med nu ska jag galoppera och gnägga. Anna, är du med mig?

Alltid lär man sig något nytt…

Sunday is funday!

Eller är det runday? Eller precis som det låter – sunday? Vi kanske bara kan låta söndagen vara lite av varje. För denna dag har också varit barnkalasday och the big day.

Vi kan stanna kvar vid varför detta har varit en stor dag.

Idag inträffade nämligen något som jag längtat efter ända sedan den 6 mars 2013 då Moa kom till världen. Denna söndag genomförde jag och Moa vårt första riktiga distanspass tillsammans. Jag i löparskor och hon på cykel. Och vi tog oss fram på ett sådant sätt att båda fick sitt under 6.5 kilometer. Hur bra?! Kan jag utnyttja barnet och bli en sådan där person som samlar kilometer nu?

Eller distanspass förresten… Att springa med en fyraochetthalvtåring på cykel bredvid blir mer en rivig fartlek.

Bloggfotograferingen efter passet fick dock bli helt på barnets villkor. Säger vi…

Klara skratta spring! Ett förhållningssätt till träning och prestation.

Idag vill jag dela med mig av en känsla som jag vill att alla motionärer som springer ska få känna under sin idrottsliga karriär. Känslan har inte alltid varit självklar för mig. Jag vet att det är många där ute som drunknar i prestationsångest både i sin träning och inför och under lopp. Idag vill jag uppmana dig att hålla huvudet över ytan. Du är större än allt det där!

Jag vill att du ska hitta leendet i det du gör och när du gör det. Leendet behöver inte vara in your face. Om du precis som jag gillar att bli riktigt trött när du tränar och tävlar emellanåt så vet du också att skrattet lätt kan fastna i halsgropen då…

Det handlar om en inre känsla där du skapar kontroll över varför och för vem du knyter på dig löparskorna och genomför dina pass och springer dina tävlingar. Tjänar du pengar på din löpning? Inte? Då är det nog faktiskt bara en enda person som behöver bry sig om hur du gör och hur det går. Och den personen måste du bli kompis med, ty hen är din allra bästa vän.

Det är den kompisen som kommer att peppa dig till personliga stordåd, bromsa dig när det blir för mycket och putta ut dig i beckmörkret för att hen vet att du kommer att må grymt efteråt. Hen kommer hjälpa dig att prioritera, hitta rätt, balansera, motivera, inspirera och slutligen nå dina personliga mål.

Målet kan vara ett personbästa. Målet kan vara att klara en viss distans. Målet kan vara att överhuvudtaget ta sig ut några gånger i veckan. Målet är personligt och det är faktiskt bara ditt. Låt inte externa faktorer ta ditt mål ifrån dig och förminska det som är du. Lita på din allra bästa vän!

När du blir vän med dig själv – dina personliga förutsättningar och dina styrkor och svagheter – då kommer känslan! Leendet! Det där leendet som bubblar inombords och ibland når hela vägen fram till din mun.

Nervositeten och pirret inför nästa tävling kommer att kittla skönt i magen. Du har kontroll. Du är trygg. Du vet. Aldrig tidigare har det varit så uppenbart för vem och varför du gör det här. Ingenting annat spelar faktiskt någon roll.

Trots att det, de sista skälvande minuterna innan start, är lite trångt vid startlinjen så är den din. Precis lika mycket som det för han till höger är hans. Loppet du har framför dig är ditt. Han till höger kommer att springa sitt.

Klara skratta spring!

Söt och lättsam med lite riv i

Jag bloggar väldigt sällan vad jag äter. Dels tycker jag att det är ganska irrelevant då maten ju faktiskt hamnar i min mage och dels har jag inte tid. Dessutom gillar jag att alla tror att jag är väldigt hälsosam…

Fast den här lilla smoothie-rackaren som jag gjorde igår för att i sann placeboanda finta min pågående förkylning blev tillräckligt god för att få ett eget blogginlägg.

På bilden ser ni banan, blåbär, hallon, satsumas (ja säsongen är här!), bladspenat och ingefära. Jag hade i en hel del vatten och honung också, men de blev inte så bra på bild.

Näringsbomber likt den nedan är ju såklart alltid bättre att dricka i förebyggande syfte. Vad jag än äter i hemlighet bakom stängda dörrar så förespråkar jag alltid mycket frukt och grönt. Mest för att det är gott, men också för att det gör gott.

Under föräldraledigheten gjorde jag en frukt- och gröntskola här i bloggen. Minns ni?

Livsmedelsverket rekommenderar minst 500 gram frukt och grönt om dagen – här visar jag vad 500 g frukt och grönt kan vara och här delar jag med mig mina bästa tips för att äta mer frukt och grönt.

Nåväl.

Nu går jag runt och hoppas att jag ”ska bli vad jag äter” då det efter gårdagens smoothie skulle innebära söt och lättsam med lite riv i.

Jag har jobb att göra!

I förrgår mailade jag vinnaren av min diktsamling. Hon heter Malin och gissade att jag skulle genomföra Helsingborg Marathon på 3.22. I alla fall. Jag hade skämskudde när jag skrev mailet och ursäktade mig ”Du behöver liksom inte ta emot den…”. Men hon svarade att det ville hon visst så hon kan läsa den i väntan på nästa min bok.

Jag har jobb att göra! 🙂 Nu hoppas vi att det lugnar ner sig lite på andra fronter så jag har energi att ta tag i min fabulösa chicklit-roman igen.

Boken som inte handlar om mig, utan om någon som typ är rädd för fysisk aktivitet och inte lyfter på arslet i onödan. Hon som kärar ner sig i en marathonlöpare, har vänner som krisar, bokar löpardejter utan att ha sprungit en endaste meter och som anlitar en PT med tight röv och för små mjukisbyxor…

Jag har fantastiskt roligt när jag skriver detta, som ni förstår.

Den som väntar på något gott…går alltid i mål! Med ett leende och solsken i blick! 😉