Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

När jag tänker på 2018…

ser jag följande framför mig:

1. Jag springer ett Marathon på senvåren och ett på höstkanten. Det innebär att jag kommer att springa långt två gånger nästa år och dessutom jämt fördelat över tid. Stockholm Marathon och Helsingborg Marathon ligger väldigt bra till för anmälningsklick.

2. Ingen av marorna kommer att vara något supermål för året. Nej, nästa år vill jag göra mitt bästa och roligaste Lidingölopp någonsin! Då är det ju bra om jag har sprungit långt (och helst inte för fort) två gånger på marorna innan…

3. Jag ska genomföra min swimrun och mitt minitriathlon enligt plan. Jag menar, nu går jag ju ändå en crawlkurs och blir blöt en gång i veckan. Här är det bara ett genomförandemål som gäller. Jag kommer inte att köpa på mig en massa utrustning utan cyklar på det gamla cykelskrälle jag har, trots att den inte är så snabb. Våtdräkt däremot kan vara bra så jag slipper frysa ihjäl och bli manetbränd samt ett par skor som funkar för swimrun.

4. Det där med att springa ultralångt är något jag har i kroppen, men väldigt sällan gör. Nu finns dock en längtan att ”kliva över gränser” och springa riktigt långt igen. Vi får se hur det blir med det.

Inget, förutom grejerna med simmomenten, är spikade.

Fast det känns skönt att ha en lös plan som jag kan mixtra med hur mycket jag vill 🙂

Börjar bli redo för 2018…

Nu är jag en sån där som cyklar också

Jag chockar mig själv och ”tar tag i cyklingen” en tisdag morgon 06.30.

Senast jag var på ett spinningpass var det i universitetsstudiesyfte och gången innan dess var jag gravid i nionde månaden. Nu ska jag trampa som mig själv och för mig själv. Jag kommer att få plats mellan sadeln och styret och slippa gravidklåda efter halva…

Passet heter Spinning distans play och det låter ju lekfullt tänker jag. Vad det egentligen innebär är att jag (och två till morgonpigga) spinnar till en förinspelad video. Cykeln på det lilla podiet längst fram gapar instruktörstom, men på den stora skärmen bredvid trampar en kvinna för glatta livet och guidar oss genom passet. Vilken överraskning! Att liksom slippa mänsklig kontakt bara så där…

Jag vänjer mig rätt fort vid kvinnan på bildskärmen och har det roligt och svettigt på cykeln.

Eftersom jag fortfarande inte monterat några klossar på cykelskorna jag fick i ett pressutskick för över ett år sedan trampar jag i ett par slitna gympadojor. Det funkar det med.

Så där ja! Nu är jag en simmande, cyklande och springande person. JAG ÄR TRI! Eller inte…

Fast jag har åtminstone startat resan mot 400 meter simning, två mil cykling och fem kilometer terränglöpning som en go finish.

Landsväg att träningscykla på när det bli lite varmare!

Äntligen fattar jag!

För några år sedan härjade folk som galningar (främst kvinnor tror jag) om 50 nyanser i grått. Fifty shades of grey var filmen på allas läppar och jag fattade nada.

Den här novemberhelgen har jag själv varit där, som en skojfrisk statist mitt i den gråa sörjan. För när min dovt vinröda tröja blir en riktigt kalasfin färgklick, ja då är det väldigt grått…på säkert 50 olika sätt.

Några år senare har jag alltså äntligen fattat grejen och är beredd att ansluta mig till snacket om gråskalan. Jag vill prata om hur bra jag trivdes i det gråa och hur skönt det var. Jag vill prata om rosiga kinder, puls, svett och eufori. Jag vill berätta om mina trånande blickar mot horisonten och hur fri jag kände mig – som om alla repknutar liksom löstes upp. Tankarna blev klara som om de fått ett uppfriskande piskrapp!

Hade jag vetat att det var så här gött med Fifty shades of grey hade jag anslutit mig till hyllningskören för länge sedan.

Nu när jag har förstått att filmen handlar om löpning i grå och murriga landskap känns det nästan som om jag måste se den.

Recension kommer!

Träna på ”att gå till badhuset”

Simningen och framför allt crawlhelvetet handlar än så länge väldigt lite om just själva utförandet. Det främsta träningen äger rum inne i huvudet – att bryta ner ett stort motstånd och skapa nya vanor tar på krafterna. Jag motar till exempel bort tankar i huvudet som talar om för mig att jag avskyr badhus. Jepp, det är på den nivån det är!

Så i morse tränade jag på ”att gå till badhuset” helt frivilligt. Det där momentet när man klär av sig till jättelite kläder och inser att man inte har rakat knäna den här gången heller… När man strax därefter börjar huttra och lite senare ska sänka ner sin lekamen i en kall bassäng. Att strosa genom simhallen och försöka trivas. Det handlar inte om några kroppsliga nojor, jag är bara sjukt obekväm i den klordoftande miljön.

När jag ändå hade tränat på att gå dit hoppade jag i bassängen och simmade 35 minuter bröstsim. Det har jag nog aldrig gjort förut i hela mitt liv.

Vem vet, nästa gång kanske jag vågar börja öva på crawlen också…

Varde ljus

Man kan känna sig lite biten i röven av livet ibland. Just nu börjar det dessutom bli väldigt mörkt. Under vardagarna hinner jag sällan fånga så mycket dagsljus. Jag morgontränar i beckmörker, går till jobbet i halvdunkel, jobbar som ett svin och går hem när det har börjat skymma eller redan blivit becksvart igen. Tränar jag på kvällen är det som bekant, ja mörkt.

Jag har såklart makten över mitt eget liv, men jag prioriterar inga lunchpromenader och andningspauser just nu. Ibland skäms jag lite, för oftast är hösten alldeles gudomlig (och instagramvänlig…) där ute.

Det är dumt va? Att inte gå ut menar jag?

Ska vi ta hand på att lufta oss mer i dagsljus nästa vecka? Det behöver inte vara vare sig träning eller motion. Vi går bara ut. Every damn day.

6 saker på önskelistan

1. LEDIGHET – en lång och sammanhängande. Det snurrar i huvudet och helgerna känns alltid för korta…

2. Ett par löpartights som är tjockare än de jag har. Höst- och vinterisvindarna börjar jäklas med framsidan av mina lår. Brrr.

3. En våtdräkt. Investeringen som känns så märklig att jag har svårt att göra den själv. Bättre att bara få fanskapet och acceptera att man är en sån där som försöker simma.

4. Motivation till kvalitetsträning i löparskor. Jag vet hur bra jag mår av att låta mjölksyran spruta och endorfinerna rusa emellanåt, men just nu har jag svårt att ta mig för.

5. En trave böcker och tid att läsa dem. Jag älskar att läsa, men prioriterar det inte. Om traven med böcker låg där så skulle jag kanske tänka om.

6. Det där frisörbesöket jag skjutit upp i cirka 1.5 år. Det är som med böckerna, jag prioriterar det inte, men detta löser jag med en tofs.

Det bästa är att jag har både en födelsedag och en julafton framför mig.

Så tomten, soffläge med typ frisyren nedan med ett par nya löpartights på benen istället för jeans. Släng med en löparjacka också och ett nytt underställ. Glöm inte traven med böcker och träningsmotivationen. Om du missar våtdräkten gör det inte så mycket…

När familjen är på höstlov…

dansar morsan hela natten!

Oh well, det var måhända en överdrift, men jag försöker i alla fall maxa ut så mycket som möjligt (och dämpa min längtan) när jag har några dagar för mig själv i stan. Det är helt sjukt vad mycket man hinner med när man bara har sig själv att sköta om. Förmodligen var det precis så här jag hade det för länge sedan – oceaner av tid och ganska tomt… Fast den tomheten kände jag ju inte till då.

Igår hann jag jobba lite längre än jag brukar. Och trots att jag hade joggat på morgonen hann jag gå och träna med en kompis efter jobbet. Hon slank in på badhuset och simmade, medan jag vägrade att bli blöt och gick till gymmet. Efter det hann vi hämta indisk mat på favoritstället. Vi hann äta den med ett glas rött vid mitt köksbord. Vi hann ta en kort promenad till bion, köpa godis och krypa ner i varsin stol innan reklamen var slut och filmen började. Jag hann gå och lägga mig före elva. Jag hann precis allt.

Jag struntade i att ställa klockan igår eftersom jag lade mig ”så sent”. Vaknade pigg och utvilad 05.30 och beslöt mig för att hinna ta en joggingtur. Nu hinner jag blogga innan jag går till jobbet. Ikväll hinner jag ta en fika med en annan vän och därefter ska jag hinna med att sitta i en soffa och bara vara.

Sådana här dagar skapar perspektiv och jag har bestämt mig för att njuta till fullo! Sen ska jag med glädje kasta mig in i familjelivet igen. För visst saknar man, trots njutet.

Nu har jag ändå lyckats bli lite sen till jobbet… Vi hörs!

Döva suset

När man vaknar på söndag morgon och det susar irriterande i öronen. Det känns som om jag är 22 igen och får lida sviterna av en hård festnatt. Fast när jag inser att jag trängs ut i kanten av sängen av två små illbattingar förstår jag att susandet knappast har föregåtts av sprit och discokulor. Jag har helt enkelt bara spenderat drygt tre timmar på ett lek- och busland.

Barn älskar lek- och busland. Jag vet inte om det finns föräldrar som älskar att vara där, men det är en sådan där grej man får ställa upp på ganska ofta nu för tiden om man har en fyraochetthalvtåring med kompisar.

Ljudmiljön på ett lek- och busland är att betrakta som direkt skadlig. Bakteriehärdarna orkar jag inte ens tänka på. Allt är liksom en sörja av plast, socker och skumgummi. Vi föräldrar som har barn stora nog att leka själva sitter på ovanvåningen och dricker kaffe och försöker konversera utan att skrika till varandra.

Annat var det när man själv var liten. En korv med bröd, lite popcorn och någon lek och det var att betrakta som ett fett kalas.

Jag har varit på en till fest den här helgen – en väldigt trevlig sådan där jag stortrivdes med precis allt. Jag har sökt mig till löparbanan och ut i naturen för att finna tystnad. Vi har varit på mysig familjeutflykt utanför stan och träffat släkten.

Ändå är det de tre timmarna på lek- och buslandet som liksom lever kvar i kroppen. Det fortsätter att susa…

Är det okej att vara förälder och vara så här känslig? Jag lider ganska ofta av min extrema ljudkänslighet och på ett lek- och busland når det verkligen sin kulmen.

Nåväl. Familjelivet och mitt liv handlar tack och lov om att ge och ta…

Så jag tog mig tid för några snabba varv på löparbanan igår när det egentligen inte fanns tid och jag lufsade upp till Delsjön i förmiddags för att andas. På så sätt blir det plus minus noll i energibanken. Jag är inte dränerad, men jag är heller inte helt utvilad.

Under dagens skogstur tänkte jag väldigt mycket på att när mina barn ska ha kalas framöver, då får det fanimig bli utomhus på en naturskön plats. Vad är det för fel att tända en brasa, grilla korv, dricka varm saft och bygga kossor av kottar?

Snabbare och starkare år 2017

Satt och letade löparbilder på mig själv, där jag bär reflexer och pannlampa och hittade den här söta bilden från 2011.

Redan på den tiden tvingade jag ut sambon på löprundor för att kunna ta en selfie efteråt.

Men alltså, var vi typ 12 år den där mörka vinterkvällen 2011? Slätare och mer oförstörda människor får en ju leta länge efter.

Fast vi är snabbare och starkare år 2017! Win!

Hur kan det vara så svårt att bara andas?

I morse 06.40 satt jag nervös vid bassängkanten igen redo för cool crawlkurs. Till skillnad från förra veckan tänkte jag plumsa i snyggt, utan att få kallsup och orsaka svallvågor. Det gick sådär. Uppenbarligen låser sig det motoriska när jag närmar mig vattenytan…

Vi simmade igång våra morgontrötta kroppar med några vanliga längder bröstsim och repeterade förra veckans bensparksövningar. Jag kunde skönja framsteg och blev glad. Framsteg i mitt fall handlar om att ta sig framåt och helst inte dra åt höger och glida in under det där repet som skiljer banorna åt.

Sen skulle vi kombinera bensparken med att andas och det gick åt helvete direkt. Jag går och andas. Jag springer och andas. Jag andas faktiskt vad jag än gör. I mitt nya element – vatten – kommer dock andningen att bli en riktig utmaning.

Jag lärde mig i alla fall en viktig läxa idag. Andas inte in när du är under vattenytan.

Så med den lärdomen i bakfickan ser jag glatt fram emot nästa veckas simträning, som jag måste bossa över själv då det inte är någon crawlkurs på grund av höstlov.

Fast först vill jag tillbaka till min komfortzon – löparskor och tights på torra (men väldigt regniga) land. Att inte tänka. Bara göra. Den ena foten framför den andra och andningen som i en liten ask.

Jag vet aldrig om crawl kommer att kännas vare sig naturligt eller bekvämt för mig, men jag gör det.

Det gör jag.

Här ska jag simma nästa sommar! <3