Därför gråter jag

Jag storbölar av lycka när jag korsar mållinjen i ett marathonlopp. Jag kan sitta ensam hemma på kammaren och tänka på något riktigt fint och börja lipa. När jag såg ”En man som heter Ove” för några år sedan grinade jag så mycket att mina tröjärmar blev så blöta och snoriga att de frös till is under promenaden hem…

Jag är en gråtig typ. Hur jag än mår, så står tårkanalerna vidöppna och redo.

Att lipa efter ett marathonlopp gör ju inget, då är man redan så svettig och trött att man slutat bry sig om omvärlden.

Fast gråten ligger mig i fatet ibland.

Som när jag vill ta upp något på jobbet som jag tycker är fel. Eller ännu värre, när jag vill förmedla något jag är passionerad för och tycker är viktigt. Det börjar pirra i huvudet och jag känner att tårarna stiger. Oftast kan jag stoppa dem där, men jag vet att min omgivning både ser och hör på min röst att jag är nära lipen.

Ibland ligger det mig i fatet så mycket att jag väljer att inte ta diskussioner eller förmedla saker jag tycker är extremt viktiga. I samband med att metoo-rörelsen drog igång bröt jag ihop på bästa arbetstid och kunde inte sluta hulka. Jag hade säkert fem oroliga kollegor runt mig, varav en helt ny, men jag tror att han har kommit över det nu… Vi har delat rum och sitter numera vägg i vägg, han får väldigt mycket Mia om dagarna och vet hur jag fungerar.

Nu börjar jag nästan gråta på grund av att det här inlägget är så öppet och fint…

Snälla, någon kan väl känna igen sig i detta!

12 thoughts on “Därför gråter jag

  1. Både ja och nej. Som barn grät jag mycket. Minns att jag fick panik i lågstadiet när vi skulle se en film en dag som jag visste var supersorglig och det sista jag ville var att gråta på lektionen inför alla andra. Jag blev så orolig av det där att jag lyckades få min mamma att tro att jag var sjuk – och sen blev jag det! Ingen film och inget lektionsgråt. Yay!

    Men det har gått över. Fast visst händer det att kanalerna öppnar sig! “En man som heter Ove” till exempel (haha!). Fast på ljudboken i mitt fall. Jag var i en labil period och lipade i köket så att min man kom in och blev orolig. Tårarna bara sprutade.

    Men nu för tiden önskar jag faktiskt att det var lättare att gråta för mig. Tror att det hade varit skönt.

    1. Det är väldigt skönt att gasa på med tårar emellanåt, men inte alltid… Idag ska jag kämpa för att hålla dem tillbaka vid flera tillfällen. Det ser jag INTE fram emot! Haha…

  2. Jag är lite lika. Jag kan börja gråta när jag blir riktigt arg. Som på fotbollsplan när jag tröttnat på spelare som inte beter sig vettigt och så jag med mina tårar som bränner bakom ögonen. Jobbigt ju, spelarna vet ju inte att jag blir sån när jag är arg. De tror att jag inte pallar trycket. Irriterande ju! Samtidigt tycker jag om att ha nära till mina känslor.

    1. Det är ju lite tufft det där att tårar förknippas med någon form av svaghet. Kanske är det precis tvärtom? Vi känner och kan därmed agera mer korrekt? 🙂

  3. Hoppla här har du någon som är väldigt lik dig! Mina gråtkanaler är alltid redo, kan nog gråta på beställning. Det är väldigt pinsamt, jag kan inte titta på något längre innan tårarna rinner, allt från naturprogram till aktuellt. Jag får tänka på något hemskt när vi ska avtacka någon på jobbet och gråten kan även komma när jag blir riktigt arg. Jag kanske ska bli filmstjärna 🙂

    1. Avtackningar alltså. Som att beställe en stor portion gråt! Om du blir filmstjärna behöver du inte ”filma” 🙂

  4. så fint att du delar med dig! jag känner igen det där med att börja gråta när man är arg eller vill ta viktiga diskussioner, det är så frustrerande.

    1. Vad bra att du tycker det <3 Ja, den lilla detaljen i livet är påfrestande ibland. Jag vill känna mycket, men inte storlipa! 😀

  5. *räcker upp handen*
    Har alltid varit en känslomänniska! Men senaste året har varit helt löjligt. Det har (väl?) sina förklaringar. Men ett tag grät jag VARJE dag på väg hem från jobbet. Riktigt så illa är det inte längre, men gråter nog minst en gång varje vecka och det kan vara för att jag är glad, arg eller ledsen. Senast på ett möte med chefen. Tjoohooo… (Tur att jag har en förstående chef). *emoji som håller för ögonen* 😛

    Jag tror att det är positivit på fler sätt än det är negativt. Det kan i mina ögon, aldrig vara fel att ha nära till sina känslor. Inte i det långa loppet. 🙂

    Kramar! ❤

    1. Ja tror som du att det är bra att ha nära sina känslor. Alltid. Dock skulle det underlätta väldigt mycket för mig om jag kunde sluta gråta floder vid olämpliga tillfällen… 😀 Fast känna, det vill jag göra!

  6. Jag bölar som en gris när jag ser Disneyfilmer. Dottern tittar på mig som om jag kommer från en annan planet, för hon ser inte alls det sorgliga i dem. Men det går inte att stoppa, det bara rinner.

    I vardagen är det dock mer sällan jag gråter, däremot kan jag bli väldigt skakig och darrig vid konflikter och det ger nog ungefär samma intryck som gråtande.

    Helt värdelöst att inte kunna ta en seriös diskussion utan att känslorna får en att verka alldeles instabil.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *