En cykelmotionär som svär

Igår hade jag INTE ett av mina bästa träningspass precis. Förutsättningarna var dock perfekta. Solen sken och jag kunde vara lättklädd, hälsingevägarna var lagom skumpiga och mjuka, cykeln mellan mina ben var nypumpad, hjälmen som jag lånat av svägerskan satt fast på huvudet och så vidare. Jag tog mig tid att ganska tidigt under passet stanna på en vacker plats för att ta en selfie med vattenbakgrund. Det var tur. Efter bara tio kilometers cykling var cykelpasset över. I bakhjulet fanns ej längre någon luft. Sur som ättika ringde jag hem till mina föräldrar som fick komma med storvolvon och cykelstället. Min plan på att åtminstone cykla tre mil och njuta natursköna vyer gick helt abrupt upp i rök (gick upp i luft?).

Och sen fanns liksom ingen tid för cykelfix och ett nytt försök eftersom det vankades sommarkalas och en sex timmar lång tågresa hem till Göteborg.

Proffs har säkert verktyg med sig när de är ute och cyklar? Det har inte jag… Jag ser inte ens ut som att jag ska ut och cykla. Jag ser ut som på bilden nedan 🙂

Ach vem fan bryr sig om natursköna vyer och njutningstramp. Här i Göteborg finns ju svettiga spinningsalar och cyklar som inte rör sig en meter. Det blir till å gränsla i veckan. Lycka är att inte behöva oroa sig för punka och annan teknik!

Har jag satt hjälmen åt rätt håll?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *