Finns det ”alternativ träning”?

Självklart har man sin favoritsport och ibland flera. För min del är det väl ganska enkelt att förstå att det är löpning som ligger mig varmast om hjärtat. Det är också med löpningen jag känner mig helt trygg. Jag vet vad jag ska göra, ibland hjälper jag till och med andra att ta reda på vad de ska göra.

För några år sedan var löpningen så stor och viktig för mig att jag såg på all annan träning som ”alternativ”. När man kallar något för alternativt känns det som om det inte är på riktigt…

Ur en motionärs synvinkel är all träning och rörelse ”på riktigt” och i min mening lika viktig. Kanske är det där Yoga-passet till och med viktigare än din huvudsport för under Yogan kopplar du av och kommer ner i varv. Eller när du väljer att klättra trots att du är höjdrädd och din självkänsla växer med flera miljoner – då har du gett dig själv en större present än om du utövat något du är trygg med.

Förstår du hur jag menar?

Jag menar inte att det är fel att jobba målinriktat med en idrott – det gör jag ju själv också i perioder

Fast jag har tänkt om och tänker aldrig på någon träning som ”alternativ” längre. Det är träning. Min träning. Och eftersom träningen är mitt val, kan den aldrig bli ”alternativ”.

Min träning går bra nu. Jag springer, cyklar, simmar och styrketränar. Jag har yogan som en ständig bubblare. Snart kommer det säkert att hända.

Många små spottloskor bygger en hel å ni vet.

8 thoughts on “Finns det ”alternativ träning”?

  1. Har haft exakt samma funderingar senaste åren och kom på att numera säger jag nog nästan aldrig ”alternativ” träning faktiskt.Antagligen för att även om löpningen är störst så är den inte den enda träningsformen längre.jag behöver alla mina varianter för att må bra helt enkelt. 🙂

    1. Helheten är grejen! Att känns sig stark på flera olika sätt. Jag älskar det och komemr aldrig att vilja ha det som förut igen 🙂

  2. Jag har aldrig bara haft EN träningsform. Har alltid älskat omväxlingen i att blanda. Därför blir jag kanske inte så bra som jag hade kunnat men å andra sidan står jag inte å faller med en löpskada. Det finns miljoner andra roliga saker att träna så länge.

  3. Men visst är det så! Fast jag erkänner – när jag för 18 månader sedan bangade för att gå och klättra gång på gång, då var det dels för att jag var rädd, men också för att jag inte tyckte mig ha plats. Jag skulle ju springa, styrketräna i gymmet, köra yoga osv. Klättring passade inte in.

    Tur att man kommer över sådana dumheter! 🙂

    1. Ja och när man gör plats för något så utvecklas man ju, det är så fint på något sätt. Att vilja och våga bryta träningsmönster är grymt för kroppen och knoppen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *