Hälsan, ohälsan och allt däremellan

Det är inte lätt att vara människa. Det ska inte vara helt lätt. Då har en för lite att bita i…

Fast den senaste veckan har jag gjort det stora erkännandet för mig själv. Jag har erkänt en grej som typ alla i min närmsta omgivning (och kanske ni också?) har vetat länge.

Jag mår inte bra.

Och det är inte bara för att det är lite tufft att vara människa ibland.

Det började med nacksmärtor i höstas (förmodligen tidigare än så) och har sedan dess inte på något sätt blivit bättre. Jag kan ha bra dagar, men det är aldrig riktigt gott att leva, så där som man vill att det ska vara. Och när de riktigt dåliga dagarna kommer, ja då är det rent ut sagt förjävligt.

På något konstigt sätt så parerar kroppen och hjärnan så att jag ändå räcker till där jag verkligen behövs. För barnen. Nog för att mitt tålamod kan vara lite kortare än det ska ibland, men där orkar jag med ansvar, kärlek och omsorg. Sambon däremot åker på en hel del smällar och har till exempel fått sköta stora delar av familjeansvaret (läs flytt) själv den senaste tiden, helt enkelt för att jag inte mäktar med.

Jag skriver inte om mitt jobb här, men mina vackra och fantastiska kollegor kan inte bära ansvaret för att jag ska hålla ihop på arbetstid. Det måste jag ta själv. Och jag håller inte ihop det varje dag.

Det är en salig röra av hälsa, ohälsa och allt däremellan. Det är brist på energi och energitoppar. Det är gråt och garv om vartannat. Det är vakna nätter och överhoppade träningspass(!) på grund av olust och brist på energi.

Fast jag har min humor kvar. Jag är inte apatisk. Jag känner massor. Precis hela tiden. Jag är insiktsfull och reflekterande.

Jag kommer tillbaka snart och bloggar då föhoppningsvis lite oftare.

Snart är det vår! Bara en sån sak liksom.

28 thoughts on “Hälsan, ohälsan och allt däremellan

  1. BRA! Erkänn! Suveränt! Det måste man!

    Jag kämpar med depressioner av och till (mest till) och tar oftast hjälp av antidepressiva. Ibland känner jag att jag kan släppa taget men så ballar livet ur och allt fallerar.

    Det är så himla viktigt att vi vågar säga som det är. Vi ska vara så perfekta hela tiden. Åt helvete med det.

    Kram på dig! Ta den tid du behöver. VILA!

    1. Perfekt är tråkigt, så jag skippar den biten 🙂 Tack för din ärliga och öppna kommentar Åsa. Vi kämpar alla våra strider och varför inte bara berätta som du och jag gör just nu? Stor kram till dig! <3

  2. Jo jag har haft det på känn. Det skiner igenom. Jag hoppas du snart mår bättre igen. Psykiskt och fysiskt. Kram på dig och massor med pepp! Du är ju den bästa tvillingen jag har. Ta hand om dig!

  3. Hoppas du snart mår bättre igen, du har tagit ett stort kliv framåt i.o.m. att du erkänner att du inte mår bra. ❤️ Kram!

  4. Ja, mkt starkt att erkänna o dela sitt mående! En är stark om en visar sina svagheter. Har själv varit där, sömnlösa nätter, oro, ilska o gråt. Hatat sånt jag brukat älska(träning, min kärlek) och varit ett känslomässig kaos. För mig handlade det inte om depression el överträning utan oupptäckt celiaki. Nu 6 månader efter diagnos o inlagd kost känner jag igen mig igen. Kämpa o gråt o kramas!

    1. Kroppen och måendet alltså. Vad skönt det måste kännas att ha hittat orsaken och för din del kan det ju inte ha varit helt självklart. Önskar dig allt gott i detta. Kram och tack för din kommentar <3

  5. Jag känner så med dig!
    Tror det är jätteviktigt att göra som du gör, vara öppen och berätta. Öppna upp för stöd och visa att allt inte är perfekt, för det är det ju inte. Vi kämpar sedan ett år tillbaka med en dotter med ätstörningar, och har sedan första stunden valt att vara öppna med det. Dels för att hon inte ska skämmas och dels för att avdramatisera. Vi har mött så otroligt mycket värme och förståelse, människor vill väl!
    Ta hand om dig och ge dig själv tid❤️

    1. Jag tänker på just det. Alla kämpar med sitt så varför inte dela mitt. Tack för din öppna och ärliga kommentar ❤ Jag tror verkligen på er öppenhet och önskar er och er dotter allt gott. Ätstörningar är komplext och kommer i olika former. Ibland syns de inte ens. Om fler delar med sig kan andra hitta historier att identifiera sig med. Kram! ❤

  6. Kram! Modigt att berätta, och erkänna för sig själv. För det är ju tyvärr ofta det som sitter längst inne. Hoppas du hittar DIN väg ut ur det snart så du mår bättre.

  7. Åh fina Mia! Som jag inte ”känner” men ändå gillar skarpt. 🙂 Jag har också fattat som Anna.
    Jag har varit där och tror jag förstår dig ganska väl.. Skillnaden är att du är så medveten och ”vågar säga det”. det är bra. Sen ska du ”bara” klura ut varför det blivit så här och vägen tillbaka. Mitt råd är : ta hjälp!
    Stor kram

    1. Ja jag hoppas verkligen att min självinsikt ska göra det hela enklare, men jag har SJUKT svårt att be om hjälp. Har hemlighållit på jobbet och har svårt att prata om det med mina närmsta. Men jag vill verkligen att det ska bli ändring nu så då MÅSTE jag våga göra något. Tack för din fina kommentar och stor kram till dig!

      1. Du är inte ensam om att tycka det är svårt… Jag tror det här att inte ”må bra” är skämmigt för många helt enkelt. Särskilt när vi själva inte tycker vi har någon rätt att gnälla för vi har ju egentligen ”allt”. Sen hoppas man någonstans att det liksom bara ska gå över. Så som det mesta ju oftast gör…
        KRAM

  8. Det hade kunnat vara jag som skrev detta. EXAKT sådär jag har jag känt senaste året. Garv ena stunden och totalt orkeslös och tårar som aldrig tagit slut i nästa… 😦

    Massor av kramar till dig!!! ❤❤❤

    1. Vi är många som känner igen oss. Det är sorgligt, men samtidigt skönt att inte vara ensam. Stor kram till dig <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *