Intervallförsök

 

Efter några koppar kaffe och en kissepaus skuttar jag ut på världens bästa raksträcka med spring i benen.

Klockan är strax efter åtta på morgonen och det finns fortfarande en gnutta krisp kvar i luften. Jag får hejarop av grannen och hans hund, vilket gör mig på bra humör.

Jag har bestämt mig för att testa intervaller igen. Kroppen och hög puls har inte varit så bra kompisar den senaste tiden, men inom mig finns en längtan efter den där känslan att ha pressat sig lite över gränsen. Istället för att känna ”Jaha?” när passet är slut, vill jag känna ”ÄNTLIGEN!”.

Jag är så ivrig att uppvärmningen bara blir 1.3 kilometer innan jag börjar samla fyraminutersintervaller – fram och tillbaka på raksträckan som vid den här tiden på morgonen är bara min och med en ljudbild som förskönas av en brummande traktor på åkern.

Efter sju fyraminutare känner jag mig färdig. Jag har inte tittat på klockan under hela passet och har fortfarande inte gjort. Det enda som räknas är att jag är trött och att det är skönt att jogga ner till klipporna för att få sittnjuta en stund.

Jag har förmodligen inte sprungit så snabbt som jag brukar och jag har absolut inte sprungit mig så där trött som jag brukade bli ibland efter mina intervallpass. Men jag har energi i kroppen! Jag kommer inte att behöva återhämta mig i tre dagar bara för att jag tog i lite extra…

Jag har haft fina springdagar den här helgen med ett kort långpass, ett blaha-distanspass och denna morgons intervaller.

Grundträningen inför Stockholm Marathon kom igång lite väl sent kan jag tycka med mina marathonstrategier under fyra veckor i mars och april. Nu vågar jag säga att jag efter en liten onödig paus är på gång. Igen…

2 thoughts on “Intervallförsök

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *