Lidingöloppet 2010: minnesvärda ögonblick del 1 ”I målfållan”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Grattis! Bra jobbat!

Hon skrattar ungt och frisk och försöker ge mig en medalj. Jag tittar ner, först på min Garmin och därefter på medaljen, och ryggar förskräckt tillbaka.

Mia: Näe hörru en sån där ska inte jag ha!

Surtant Mia är i sitt esse vägrar att förlora den här alldeles sista striden.

Liten tjej med flätor typ 12 år: Nähä. Eh?

Mia: Jag ska ha en silvermedalj! Var är silvermedaljerna!?

Jag spänner ögonen i henne och tänker ”Lös det här nu för sjutton!”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Eh?

En man kommer springande till den lilla tjejens undsättning.

Mannen: Ta den här medaljen nu och så går du och byter den i tältet där borta.  Det är så vi jobbar här.

Mia: Okej…

Jag lommar skamset därifrån och tänker att mitt tillfälligt sjukt stora ego och storhetsvansinne kommer att slå tillbaka på något sätt. Jag får nog ingen silvermedalj. När jag kommer fram till det där tältet visar det sig säkert att någonting har gått fel.  Silvermedaljsgränsen för damer på Lidingöloppet (2.38) är förmodligen inte alls nådd. Min Garmin har kanske fått spunk?

Jo då, det löste sig, men allvarligt. Ett stort förlåt till den lilla tjejen. Jag var sjukt glad egentligen. Dock är jag jävligt ovan att inte känna mig helt död och typ böla av olika anledningar vid målgång, därav mitt obalanserade ego-beteende.

Jag börjar bakifrån, men fortsättning följer… På den här bilden har äventyret inte ens börjat.

7 thoughts on “Lidingöloppet 2010: minnesvärda ögonblick del 1 ”I målfållan”

  1. klart man vill ha det man är värd när man har slitit så hårt som du och under mer motgångar än dom flesta! stor kram till dig och den stackars lilla tjejen 😉

  2. Haha, vilket underbart storhetsvansinne!! Å vilken fantastisk tid, grattis som *faaan*! 🙂

    Jag blir bara mer och mer sugen på att springa det där loppet som jag lovat att aldrig springa…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *