Min marathonsvaghet

…är de stora tårarna som rullar nerför mina kinder.

I samband med varje Marathon jag har sprungit har jag nämligen börja storgrina fem minuter innan start och haft snorig andnöd i startögonblicket och under hela första kilometern. Värst har det varit när starten gått på Stockholm Stadion. Det är för fint och högtidligt med alla dessa människor som precis ska förverkliga sig själva och springa 4.2 mil. Det spelas pampig musik, peppas på alla möjliga vis och spänningen och förväntningarna går att ta på.

Jag klarar inte av det. Jag storbölar.

Undantaget är Skogsmaran 2014 då jag hade fullkomlig panik i starten eftersom jag hade glömt chipet i väskan och trodde att jag skulle bli diskad. Det kom en och annan tår då också, men inte inte på grund av att det var högtidligt…

Hur ska jag komma förbi det här lilla gråtproblemet i september? Med hörselkåpor och ögonbindel till starten går och folkmassan börjar trycka mig framåt?

Det ”har hänt” att jag gråtit vid målgång också, men då gör det ju ingenting.

2 thoughts on “Min marathonsvaghet

    1. Kanske kan fulgarvet och högtidlighetsbölet ta ut varandra så jag får starta neutral? *hoppas* 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *